Tre nyanser av rasism

  • Onsdag 7 Nov 2018 2018-11-07
E-post 925

I en rasande recension av antologin Klanen (red. Per Brinkemo och Johan Lundberg) anklagar Sinziana Ravini författarna för essentialism och polarisering och avslutar med följande drapa: ”Det är bara att konstatera att Timbro gett ut ytterligare en kulturrasistisk bok som kommer att tjäna nationalistiska och främlingsfientliga krafter”. Bortsett från att recensionen är häpnadsväckande ohederlig – exempelvis är anklagelserna om att författarna använder sig av ett essentialistiskt kulturbegrepp direkt felaktigt – så väcker Ravinis text några frågor värda att kontemplera: Vad är kulturrasism? Hur många typer av rasism finns det egentligen? Och, den inte minst intressanta frågan i sammanhanget – var kommer alla dessa begrepp ifrån?

Begreppet kulturrasism har sitt ursprung i den så kallade Frankfurtskolan, med bland andra Teodor Adorno och Max Horkheimer som förgrundsgestalter. Frankfurtskolan är en tvärvetenskaplig skolbildning som förenar psykoanalytisk teori med marxism. Adornos resonemang från Schuld und Abwehr (1975) plockades upp och utvecklades av den franske postmarxisten Étienne Balibar. I svensk kontext används begreppet inom diverse olika forskningsfält, som socialt arbete, idé och lärdomshistoria, genusvetenskap och socialantropologi. Det relativt nybildade Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR, vid Uppsala Universitet driver också hårt idén om kulturrasism. Irene Molina och Mattias Gardell som förestår CEMFOR utgår ifrån att Sverige är präglat av rasistiska strukturer och att kulturrasismen är ett uttryck för detta.

Från akademin har idén om kulturrasism spridits via kultursidor och diverse antirasistiska organisationer och föreningar, som exempelvis det avsomnade Centrum mot rasism, ett antirastiskt projekt som kapade åt sig åtskilliga miljoner från framförallt Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor, MUCF. En av CMR:s mer minnesvärda insatser är kampanjen mot GB-glassen Nogger Black. Den lakritsöverdragna glassens namn var nämligen, enligt CMR ett uttryck för ”rasism”. I efterspelet till Nogger Blackdebatten pekades även 88:an och den ursprungliga Noggern ut som rasistiska.  

Centrum mot rasism har alltså tystnat i debatten – men andra har tagit över. Det råder knappast någon brist på antirasistiska stiftelser, organisationer och föreningar i Sverige. Några av de mer välkända är Expo, Fem i tolvrörelsen, Mångkulturellt centrum, Afrosvenskarnas riksförbund och Antirasistiska Akademin. De arbetar alltså samtliga mot rasism och främlingsfientlighet och är för mångfald och inkludering. Deras verksamheter finansieras i mycket hög utsträckning av bidrag från Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor, samt Allmänna arvsfonden. Dessa båda stora bidragsgivare prioriterar nämligen projekt som motverkar rasism och främlingsfientlighet, som arbetar för inkludering och tolerans. Det finns alltså en hel del pengar i antirasistisk verksamhet – men förutsättningen för att kunna arbeta antirasistiskt är ju naturligtvis att det finns något att vara anti, det vill säga rasism.

Kanske är den rikliga tillgången på bidrag och projektstöd en förklaring till den rika flora av antirasistiska organisationer, föreningar, stiftelser och centrumbildningar som växer och frodas i den svenska myllan? Eftersom Sverige upprepade gånger utnämnts till världens minst rasistiska land av World Values Survey kan förklaringen inte vara rasism. Antalet organisationer, föreningar, stiftelser och centrumbildningar som arbetar antirasistiskt står helt enkelt inte i proportion till förekomsten av rasism i Sverige. Den antirasistiska verksamheten sysselsätter och försörjer idag en mängd människor. Antirasism har blivit en egen bransch. Därför finns det ett behov av att upprätthålla bilden av Sverige som ett rasistiskt land. Kan man inte hävda att Sverige präglas av biologisk rasism, det vill säga det de flesta av oss lägger i begreppet rasism, alltså att en individ diskrimineras på grund av sin hudfärg, så får man föra fram nya begrepp – som kulturrasism.

Enligt Antirasistiska Akademin (ArA) finns det flera olika typer av rasism, närmare bestämt fyra: Biologisk rasism, religiös rasism, vetenskaplig rasism och kulturrasism. ArA är enligt sin egen beskrivning en ideell förening med syfta att ”bekämpa rasism i det vetenskapliga samhället och inom universitetens, högskolornas och forskningsinstitutionernas alla verksamheter”. De nöjer sig dock inte med detta. ArA verkar även för att ”forskning i allmänhet antar en antirasistisk etikkod som kan utgöra ett viktigt villkor för beviljandet av nya anslag genom att uppmana forskaren på att ta ställning mot rasism i sitt sätt att forska”. I styrelsen för ArA sitter bland andra Adrian Groglopo, lektor vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, Anna Adeniji, genusvetare på Södertörns högskola, Edda Manga, idéhistoriker vid Mångkulturellt centrum och Leandro Schclarek Mulinari, doktorand i kriminologi på Stockholms universitet.

Det är värt att nämna att ArA vid två tillfällen erhållit bidrag för sin verksamhet från MUCF, Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor. 2013 fick ArA 301 000 kronor i projektbidrag till ”verkamhet mot rasism och intolerans”. 2016 fick ArA ytterligare 427 000 kronor från MUCF, återigen som projektbidrag till verksamhet mot rasism och intolerans.

Hur definierar då ArA dessa olika typer av rasism? Biologisk rasism innebär ”tron att biologin är ödet och att kroppsliga eller fysiska aspekter – såsom hudfärg, kroppsbyggnad, skallstorlek, näsa, ansiktsform – representerar väsentliga skillnader mellan världens olika folkgrupper. Dessa egenskaper antas alltså stå för gruppens, samhällets eller individens väsen och bestämma olika förmågor, färdigheter, begåvningar. I den biologiska rasismen används olika fysiska eller kroppsliga aspekter för att hierarkiskt rangordna olika folkgrupper på en skala från högt till lågt stående folkgrupper”. Den religiösa rasismen ”utgick ifrån att rasifierade tolkningar av bibeln och från doktrinen om att icke-vita är lägre stående eftersom Gud har förbannat dessa”. Den vetenskapliga rasismen ”åberopar stöd i ’så kallade’ objektiva fakta”.

Kulturrasismen, slutligen, uttrycker ”rasistiska principer och tankar om rasmässiga väsen, egenskaper, färdigheter och förmågor som effekt av kultur och kulturell tillhörighet”. Som exempel på kulturrasism anger ArA uppfattningen att ”man ska ta seden dit man kommer” och att man ”ska rätta sig efter svensk kultur”. Att hänvisa till ”kultur” i diskussionen om sociala klyftor, arbetslöshet, kriminalitet och sexuellt våld är enligt ArA kulturrasistiskt. Med andra ord försvarar ArA kulturrelativistiska resonemang och motsätter sig integration. Idén om kulturrasism omöjliggör diskussion, problematisering och forskning om alla fenomen som är knutna till kultur, som hedersetik, klankultur och kvinnosyn. Det är djupt oroande att en förening som finansieras med statliga medel arbetar för att förbjuda forskning som intresserar sig för hur kulturella faktorer påverkar individ och samhälle. ArA anger som ett av sina syften att arbeta för införandet av en ”etisk kod” vid ansökan om forskningsstöd som innebär att forskaren förbinder sig att inte ägna sig åt ”rasistiskt forskning”. Med andra ord strävar de efter att omöjliggöra all forskning knuten till kultur, normer och värderingar – vilket i princip innefattar all mänsklig aktivitet och interaktion.

Begreppet ”kultur” avser en begränsad (ofta geografisk eller etnisk) grupps aktiviteter och beteende och innefattar sådant som språk, matvanor, traditioner och sedvänjor. Religiösa övertygelser samt moraliska värderingar och normer ingår också i en grupps kultur och tillhör det som binder människor samman. ”Kultur” är alltså ett samlingsbegrepp för allt det som kännetecknar en grupp – som särskiljer dem från andra grupper. Givetvis måste man också, som forskare, opinionsbildare eller politiker kunna jämföra olika kulturer och ha synpunkter på dessa kulturer. Det borde vara helt okontroversiellt att till exempel hävda att en kultur som präglas av patriarkala idéer som leder till förtryck av och våld mot kvinnor är sämre än en kultur som betraktar män och kvinnor som jämlika med samma värde och samma rättigheter.

Syftet med sådana jämförelser är naturligtvis inte att stigmatisera eller stämpla vissa kulturer – utan att arbeta för förändring inom ramen för specifika kulturer. Värderingar – för det är ofta där problemet har sitt ursprung – är inte essentiella eller statiska, utan förvärvade och föränderliga. Värderingar är påverkansbara. Både individer och kollektiv kan ändra sina värderingar. Värderingar och normer vägleder människors agerande, på gott och på ont. Därför är det väsentligt att diskutera just dessa, och, i förekommande fall, verka för förändring. Vad människor äter, vilken Gud de tror på eller vilka högtider de väljer att fira är däremot av ringa betydelse.

Begrepp som kulturrasism fördunklar och hämmar både det offentliga samtalet och forskningen. Låt mig därför föreslå att vi använder oss att begreppet rasism, i sin vedertagna betydelse. Enligt Nationalencyklopedins definition är rasism ”en ideologi som grundas på kombinationen av följande fem förutsättningar:

  1. Uppfattningen att det är rimligt att indela människor i ett antal distinkta raser utifrån fenotypiska egenskaper (yttre kännemärken);
  2. Antagandet att det finns ett samband mellan å ena sidan sådana fenotypiska skillnader och å andra sidan nedärvda mentala och intellektuella anlag, beteendemönster samt lynne och moralisk karaktär;
  3. Antagandet att dessa nedärvda drag är gemensamma för alla medlemmar av respektive raser;
  4. Övertygelsen att raserna låter sig klassificeras i en hierarki, beroende på kvaliteten av de nedärvda dragen;
  5. Föreställningen att denna hierarkiska klassifikation berättigar medlemmar av förment överlägsna raser att dominera, exploatera och till och med förinta förment underlägsna raser.”

Låt mig sammanfatta: en rasist anser att de finns olika raser med sinsemellan olika förutsättningar och förmågor. En del raser är bättre än andra, och därför äger de privilegier och rättigheter som de underlägsna raserna saknar. Det råder dessvärre inte någon brist på exempel på rasism i vårt land. Rasistiska föreställningar och resonemang frodas i Sverige, bara man vet var man ska leta. Det offentliga samtalet har i åratal dominerats av essentialistiska ideér kopplade till hudfärg och etnicitet (punkt 1 ovan). Identitetspolitikens utgångspunkt är att människan är sitt kön, sin sexualitet, sin etnicitet (punkt 2 ovan). Det är en deterministisk syn på människan som innebär att hennes kön, hudfärg eller etniska härkomst definierar henne och hennes möjligheter (punkt 3 ovan). Kulturrelativismen hävdar att människor med olika kulturer har olika praktiker, preferenser, rättigheter och skyldigheter (punkt 4 och 5 ovan). Så kan barnäktenskap och månggifte försvaras, och könsstympning och hedersvåld ignoreras.

Mångkulturideologin som är ett märkligt mischmasch av essentialism och kulturrelativistism  hävdar att alla kulturer har ett unikt värde och är lika bra och att det därför är omöjligt att kritisera andra kulturers praktiker och värderingar. ”I deras kultur gifter man sig ung” kan man hävda och därför slippa ingripa när barn gifts bort till vuxna män. Det är en nedlåtande och paternalistisk inställning till individer som tillhör en annan kultur en den egna. Alla människor, oavsett kön och etnicitet, äger samma rättigheter och bör uppfylla samma skyldigheter. Att betrakta människor från andra kulturer som människor med färre möjligheter, rättigheter och skyldigheter än människor ur den egna gruppen är inget annat än rasism.

Den rasism som frodas i den kulturrelativistiska mångkultursideologin måste bekämpas. I Sverige har alla människor samma rättigheter och skyldigheter. Så resonerar en äkta antirasist, ty antirasismens början är att se varje människa som en unik individ, med rättigheter och skyldigheter, istället för som en anonym del av ett kollektiv.

 

Ann Heberlein

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se