Analys: Stefan Löfven leker med arbetarrörelsens historia om han rör arbetsrätten

  • Fredag 21 Dec 2018 2018-12-21
E-post 419

Byggnadsfackets ordförande säger i en kommentar till SVT Nyheter att han är både förvånad och väldigt oroad över Stefan Löfvens uttalande att han är beredd att kompromissa om arbetsrätten. En befogad oro. Att röra arbetsrätten skulle innebära en reträtt från de landvinningar som arbetarrörelsen gjort under mer än 100 år.

– Socialdemokraterna har inte fått något mandat att förhandla bort vår arbetsrätt, och man kommer inte att få det heller. Löntagarnas rättigheter och trygghet är inte till salu vid förhandlingarna med ett nyliberalt och löntagarfientligt centerparti. Den salvan avlossar fackförbundet Byggnads ordförande Johan Lindholm till SVT.

Uttalandet från Stefan Löfven baseras på en intervju i Dagens Nyheter och ligger i linje med den förre justitieministern Thomas Bodström. Bodström har framfört flera förslag i programmet “Min Sanning” till hur partiet bör reformeras. Först och främst tycker han att det borde byta namn, från Socialdemokratiska arbetarpartiet till Socialdemokratiska partiet och en gång för alla kapa de historiska banden till LO.

– Det är inte arbetarklassen som är längst ner längre, det ser inte ut så. Jag tycker att många, många fler ska känna sig lockade till Socialdemokraterna.

– Kopplingen till LO är lite osund. Alla i LO är inte socialdemokrater längre. Då är det mer naturligt att man finns för alla organisationer på samma sätt. Partiet borde vila mer på den ideologiska grund som finns i Sverige. De flesta svenskar tycker ju ungefär som socialdemokraterna, fast de röstar på andra partier.

För Socialdemokraterna är arbeträtten dess centralaste fråga och att göra ingrepp i denna bör i alla väsentliga avseenden betecknas som i praktiken omöjliga. Något Karl Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, kommenterar att han hellre ser ett extra val än att göra avkall på arbetsrätten. Arbetsrätten är en del av den svenska historien i allmänhet och arbetarrörelsens i synnerhet.

Sverige började industrialiseras under 1800-talets mitt. I den förindustriella rätten hade det funnits en relativt omfattande arbetslagstiftning men något utrymme för kollektiva lösningar parterna emellan hade inte getts. Lönerna bestämdes till stor del genom myndighetsbeslut. Samverkan mellan arbetare i syfte att påverka arbetsvillkoren ansågs förbjudna. 

Genom de liberala idéer som fick fäste under 1800-talets mitt försvann många av dessa lagar och lagstiftaren ingrep mer och mer sällan i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Under 1870-talet började de svenska arbetarna organisera sig i fackföreningar i syfte att påverka arbetsvillkoren. Kollektivavtalet började under 1890-talet att användas som regleringsform. LO bildades 1898 som den mest inflytelserika organisationen på arbetarsidan. Som motvikt bildades Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, på arbetsgivarsidan 1902. I och med detta började riksomfattande kollektivavtal att växa fram. År 1906 godkände SAF och LO genom den så kallade decemberkompromissen arbetstagarens föreningsrätt, det vill säga rätten att vara fackligt organiserad. Arbetsgivarsidan fick i gengäld igenom sin rätt att 

”leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa var organiserade eller ej”. 

Trots att de kollektiva lösningarna hade fått starkt fäste i Sverige under seklets början rådde länge starka motsättningar mellan parterna. Strejker utkämpades men arbetarrrörelsen växte sig allt starkare, detta kan bland annat ses genom en lag som antogs år1919 där man införde åtta timmars arbetsdag.

Parterna försökte länge reglera i lag vilka rättsverkningar ett kollektivavtal hade men misslyckade flertalet gånger. År 1928 tillkom slutligen en lag som reglerade kollektivavtalet. Här fastslogs att inte bara parterna i kollektivavtalet utan också avtalsslutande organsiations medlemmar skulle vara bundna samt att det under avtalets löptid skulle råda fredsplikt. Samtidigt med detta inrättades en central specialdomstol genomlagen om arbetsdomstol.

Inledningsvis var arbetarsidan missnöjda med denna lag men den kom sedermera att bli accepterad.

Från 1930-talets slut intog staten en mer restriktiv hållning till att lagstifta om arbetsförhållanden. Bakgrunden till detta var att SAF och LO träffade ett huvudavtal, kallat Saltsjöbadsavtalet genom vilket parterna åtog sig ett ansvar för att stridsåtgärder inte missbrukades. Kompletterande lagar infördes först på 1970-talet såsom Lagen om anställningsskydd, LAS som tillkom 1974 samtidigt med förtroendemannalagen och Medbestämmandelagen MBL 1976. 

Denna balans mellan arbetsgivare och arbetstagare har nu närmare 80 år bakom sig, eller fyra generationer. 

Om Stefan Löfven öppnar upp för att börja göra förändringar i det som utgjort och utgör basen för arbetarrörelsens landvinningar kommer valet 2022 vara en helt öppen fråga.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se