Åtta råd till en anti-rasist

  • Måndag 31 Dec 2018 2018-12-31
E-post 880

Människor röstar på högerpopulistiska partier, menar anti-rasisterna, trots att dessa partier har en agenda som anti-rasister inte tycker om.

Men ingen röstar på ett parti ”trots” att det har vissa värderingar utan ”eftersom”. Visst kan det vara kortsiktigt effektivt att bara framhålla de mest extrema åsikter hos partier man kallar högerpopulistiska. Men effekten blir att breda väljargrupper radikaliseras och den politiska polariseringen tilltar.

Sitt radikala rykte till trots beter sig anti-rasisterna som borgartanter på ett kafferep:

Hur kan de bara rösta på det där partiet? Nej, jag förstår det rakt inte!

Anti-rasisterna skryter med sin okunskap som till slut blir så akut att de plötsligt kan bli rasister utan att riktigt begripa hur det gick till. Högerpopulister, hävdar anti-rasister, skapar samhällsmotsättningar och anti-rasister försöker gjuta olja på vågorna med tolerans, öppenhet och multikulturalism. Men analysen är sanningen i skrattspegel. Genom multikulturalismen piskar den anti-rasistiska eliten upp motsättningar mellan olika grupper av fattiga, och inhemska arbetare reagerar med vrede och förtvivlan. Det kallas att söndra och härska.

Vänstern gör idag som den alltid gjort och försöker skrika ner sina motståndare – men inte med argument utan med lungornas kraft. Men falnar elden när man blåser på den? Kanske för en anti-rasist.

Göran Adamson ger åtta råd till antirasisterna.

Göran Adamson

Göran Adamson tog filosofie doktor-examen i sociologi vid London School of Economics and Political Science 2009. Hans avhandling handlar om högerpopulism i Europa (framför allt Freiheitliche Partei Österreichs) och frågeställningen var: Varför röstar människor på dessa partier? Han fann att det inte berodde så mycket på rasism, utan snarare på populism – alltså kritik av den politiska eliten.

År 2014 gav han ut boken Svensk mångfaldspolitik. En kritik från vänster. Boken handlar om multikulturalismens roll i samhället och i synnerhet på svenska lärosäten.

Adamson är sedan 2015 lektor vid Avdelningen för socialpedagogik och sociologi på Högskolan Väst.

 

 

 

Varför är högerpopulistiska partier så framgångsrika? Åtta råd till en anti-rasist

I boken Post-war – A History of Europe since 1945, gjordeTony Judt en intressant iakttagelse:

När jag besökte Wien i oktober 1999 såg jag att det överallt på Westbahnhof satt affischer för Frihetspartiet och Jörg Haider, som trots att han öppet beundrade Nazismens ”hedervärda män” som ”gjorde sin plikt” på östfronten ändå lyckades få 27 % av rösterna genom att mobilisera österrikarnas oro och bristande förståelse för de förändringar som skett i världen under det senaste tio åren.

Tony Judt

Tony Judt ,1948 - 2010, var en brittisk historiker.

Judt studerade vid King's College i Cambridge och École normale supérieure i Paris, och har arbetat som lärare vid universiteten i Cambridge, Oxford, Berkeley och New York. Under sina sista år var han professor i europeiska studier vid Remarque Institute vid New York University. Judts uppmärksammade och omfattande översiktsverk "Postwar: A History of Europe Since 1945"nominerades till Pulitzerpriset 2006.

Genom hela västvärlden ökar stödet för de partier vi kallar högerpopulistiska. Gårdagens politiska karta är försvunnen. Varför händer detta? Det finns lite förenklat två förklaringar. Vissa menar att det beror på partierna själva. De gör saker som väljarna lockas av trots att kritikerna (nedan ”anti-rasister”) gör allt för att förhindra det. Andra menar att anti-rasisterna missförstått situationen. Det är just deras agerande som till står del göder högerpopulisternas framgångar. Vi bevittnar, menar man, en allvarlig felbedömning av en politisk motståndare med långtgående konsekvenser. Dessa båda förklaringar till högerpopulismens framgångar kunde inte vara mer olika. Vare sig vi pratar om orsaken bakom eller hur man bör agera pekar pilarna åt motsatta håll.

Naturligtvis sitter inte högerpopulisternas bara helt passivt och hoppas på röster. På olika vis försöker de öka sina väljarsiffror, ungefär som alla andra partier. Men för den som vill förstå varför den politiska kartan ser ut som den gör idag räcker det inte att studera dessa partiers egna manövrar. Man måste också noga beakta alla de kraftfulla men kontraproduktiva åtgärder som anti-rasisterna ständigt ägnar sig åt.

Vad hände förresten med begreppet ”populism”? Varje anti-rasist vet ju precis vad det handlar om – åtminstone i teorin. Populister lever på missnöje och blir aldrig gladare än när de hudflängs av sina politiska motståndare. Som Max Riedlsperger säger är det viktigt att inte hemfalla åt ”typiska vänsteröverdrifter” eftersom populisternas ”intensioner är just att provocera överdrivna reaktioner från motståndarlägret.” Vad som hänger är ungefär detta. Först ger den populistiska högern uttryck för känslor som slår an en känslomässig sträng hon allmänheten – allt i syfte att klyva landet i två oförsonliga delar. Anti-rasisterna reagerar som väntat med moraliskt ursinne, varpå populisterna håller ett andra triumfatoriskt tal till allmänheten där de får veta att den anti-rasistiska eliten kallar dem ”rasister” eller kanske till och med ”fascister”. Och allmänheten betalar tillbaks i klingande väljarstöd. Högerpopulisterna, skriver Wolfgang Kowalsky, räknar kallt med denna ”anti-fascistiska reflex” där vänstern slåss emot inbillade fiender från förr. Med en engelsk fras kallas det här ofta för ”the back-fire effect of the charges of right-wing extremism”.

Men så fort det inte längre handlar om teori utan politisk verklighet har anti-rasisterna drabbats av minnesförlust. Nu står man inte längre öga mot öga med en politisk motståndare som inte vill något hellre än att slå upp en klyfta mellan hög och låg utan, hur underligt det än kan låta, med något slags okänt politiskt fenomen som säkert genast försvinner om vi bara ger oss på det för fulla muggar. Anti-rasisternas oförmåga att förstå själva kärnan i högerpopulismen har fört västvärlden till randen av en politisk katastrof.

Jag ska nu helt kort ge åtta orsaker till högerpopulisternas framgångar i västvärlden. Om dessa partiers egna agerande kommer jag inte att säga någonting. Jag kommer bara att tala om hur dessa partier på olika sätt bärs fram av sina politiska motståndare. Tony Judts inledande kommentar är en bra utgångspunkt för denna diskussion.

Ingen röstar på ett parti trots dess värderingar

Enligt Judt står orsakerna till högerpopulismens framgångar uteslutande att finna inom dessa partier. De saknar utbildning. De är ”oroliga”, ”rasister”, och ”manipulerade”. Trump, Le Pen, Brexit, Åkesson, de gula västarna i Frankrike – svaret är detsamma. Bland anti-rasister är denna förklaring lockande, eftersom den inte kräver någon kunskap, eller analys, eller självreflektion.

Naturligtvis har Tony Judt delvis rätt. Högerpopulister drivs till stor del av känslor, och försöker ofta manipulera sin publik. Ändå är det svårt att ta hans analys på allvar. Haider lyckades, säger Judt, att få 27% av väljarstödet ”trots” att han uttryckte sin aktning för Nazismen. Judt använder sig av ordet ”trots” eftersom han är motståndare till högerpopulismen, och den här aktivistiska hållningen delar han med nästan alla som studerar högerpopulism. Men vad är det för politisk analys som bara handlar om vad man själv tycker? Visst kan vi föreställa oss en liberal som ger sig på ett vänsterparti eftersom det har en kollektivistisk samhällssyn som liberalen ogillar, men en sån analys är inte så lite självupptagen. Vissa stödde Haider inte ”trots” att han uttryckte sympati för nazismen, utan ”därför” att han gjorde det. Det här är en politisk banalitet, men verkar ändå befinna sig bortom anti-rasisternas föreställningsvärld. Varför är högerpopulistiska partier så framgångsrika? Eftersom anti-rasisterna verkar tro att vi alla är anti-rasister, och några anti-rasister röstar därför mot bättre vetande på högerpopulistiska partier. Det kan inte bli mycket konstigare än såhär.

Vänstersensationalism

Ett annat problem är att anti-rasisternas egna politiska åsikter inte går att använda på deras motståndare. Vi vet att en anti-rasist aldrig skulle rösta på ett parti som pratar om ”ärofulla” nazister. Men de som röstar på ex.vis Haiders Frihetsparti ser det annorlunda. För dem är det här bara ett påstående i mängden och kanske inte alls avgörande. Även om alltid fanns svarta stråk i Haiders retorik sa han också mycket annat. De som tillhörde partiets liberala vänsterfalang som Heide Schmidt tyckte hjärtligt illa om den här typen av utspel, men ansåg ändå att partiet på det stora hela handlade om annat. Det var inte bara – som löpsedlarna ständigt upprepade – rasism och fascism utan även anti-elitism – en systematisk kritik av den österrikiska politiska eliten. Alla väljarundersökningar visar samma sak: Den viktigaste orsaken till att man röstade på Haider berodde på hans ursinniga anti-elitism – som det delvis fanns fog för. ”Rasismen” kom mycket längre ner på listan. Haiders återkommande tribut till högerradikalism är viktiga om vi studerar partiets högerradikala falang. Men de är mindre intressanta om det handlar om partiet i sin helhet. Högerpopulistiska partier är framgångsrika eftersom anti-rasisterna aldrig pratar om något annat än populisternas mest extrema åsikter, som om partierna inte bestod av något annat. Det här påminner om vänsterromantik av gamla skolan när man piskade upp mardrömsvisioner om borgerligheten eftersom man inte stod ut med all fadd liberalism – ett slags scoutfascination för politiskt våld som saluförs som anti-extremism. 

Som cirkuslejon med tassarna i luften

Tony Judts kommentarer tar oss tillbaka till den tidigare frågan: Vad hände egentligen med populismen? I teorin visste Judt mycket väl vad den handlade om, men i praktiken hade han liksom alla andra anti-rasister glömt bort att inget gläder och göder populister mer än när de hudflängs av etablissemanget. Populisterna säger saker och eliten tar genast till de mest hårresande politiska invektiv, varpå stora delar av befolkningen reagerar med bestörtning och börjar röra sig högerut – och alltsammans utan att eliten förstår att den dansar till populistens pipa. När en affisch från Frihetspartiet talar om ”ärofulla män” som ”gjorde sin plikt” hänger betet rakt framför anti-rasisten. Jag står närmare min familj, säger Jean Marie Le Pen, än främlingar, och vänstern reagerar med kolossal indignation på något som vid närmare betraktande är en plattityd. Sen meddelar Le Pen allmänheten att den som håller familjen högre än allt annat är rasist, och väljarsiffrorna låter inte vänta på sig. Denna anti-rasistiska reaktion är lika bedrövlig som förutsägbar. Varför är högerpopulistiska partier framgångsrika? Eftersom anti-rasisternas är helt i händerna på sina motståndare, ungefär som rytande cirkuslejon med tassarna i luften.

En anti-rasistisk bourgeoisie

Trots sitt flotta radikala rykte beter sig anti-rasisten som en borgartant på kafferep: Men hur kan de bara rösta på det där partiet? Ja, jag kan då rakt inte förstå det! Men de kan faktiskt rösta på Haiders parti, och vi borde tro på det, eftersom de tycker om det han säger. Man kan inte ha en politisk diskussion där ens främsta budskap är att man inte förstår. Anledningen till varför det som skrivs om högerpopulistiska partier ofta är så platt är att populistiskt kaffeprat ersatt en rigorös diskussion. Varför är högerpopulistiska partier så framgångsrika? Eftersom anti-rasisterna inte förmår analysera situationen. Istället slår de ifrån sig och skryter på överklassmanér med sin okunskap.

Den korrumperande kunskapen

Men det finns mer att säga. Om vi hela tiden upprepar: Men hur kan de? – ställer vi oss aldrig frågan varför: Varför är Sverigedemokraterna vid nyår 2019 Sveriges näst största parti med mer än 20% av väljarstödet? Av vilken anledning undviker anti-rasisterna den här frågan? Eftersom de tror att vi inte kan förstå något utan att samtidigt rättfärdiga det. Det vi förklarar, säger filosoferna, glider samman med det vi försvarar. När Ernst Nolte, i Three faces of Fascism, tar sig in i nazisternas eget tänkande för att förstå hur denna mördarideologi överhuvudtaget var möjlig blev han anklagad för att försvara Nationalsocialismen. Om kunskapen suger in dig i nationalsocialismen måste en övertygande kritiker veta så lite som möjligt om nationalsocialismen. 

Men paradoxen får sin upplösning om vi lägger till känslor till ekvationen. Om du inte vet någonting och på så vis lyckats undvika komprotterande kunskap kan du i lugn och ro lita på din moraliska indignation. Varför är högerpopulistiska partier så framgångsrika? Efter anti-rasisterna glömt att vi står maktlösa inför en ideologi om vi inte kan förstå den och förklara hur den fungerar. Dessutom, om vår övertygelse inte vilar på mycket mer än våra känslor är det säkrast att hålla högerpopulismen på armlängds avstånd. Varför? Eftersom vi inte har något skydd mot den. Det anti-rasistiska maskineriet är självuppfyllande. Först vill inte anti-rasisten veta något om högerpopulism. Men snart inser han att kunskapen är livsfarlig. Politiska entusiaster tenderar alltid att oscillera mellan extremer. Varför är högerpopulistiska partier så framgångsrika? Eftersom anti-rasisterna inte vill lära sig hur populismen fungerar. Därför blir de också lätt offer för högerradikal agitation. Skrapa på en genomsnittlig anti-rasist och ut hoppar en högerpopulist.

Anti-rasismen söndrar och härskar

Här finns en politisk allians som inte får den uppmärksamhet den förtjänar. Det handlar om samarbetet mellan anti-rasism och nyliberalism. Social förändring kräver en enad arbetarklass, men detta sätter den nyliberala avregleringen stopp för. Omfattande migration gör situationen för inhemska arbetare alltmer pressad samtidigt som de, så att säga, blir omsprungna längst därnere av ännu mer marginaliserade grupper av statslösa migranter. Ur detta föds bedrövliga motsättningar bland samhällets utsatta. Inhemska grupper som befinner sig längst ner på samhällstrappan vill försöka förstå sin situation och då blir migranten deras syndabock. För en ekonomisk elit utan skrupler, skriver liberalen Brian Barry, är gemensamma krav från utsatta grupper ”en mardröm”. Då kommer multikulturaismen som en skänk från ovan. Man hetsar grupperna mot varandra och kan sola sig i applåder från etablissemanget som man finurligt nog själv tillhör. Marxisten Perry Anderson drar liknande slutsatser. Vad som faktiskt har hänt, skriver han, är att ”klasskonflikter ersatts av etno-religiösa motsättningar”. Istället för att enas mot det nyliberala kapitalet och kräva bättre arbetsvillkor angriper inhemska arbetare andra arbetare. ”De fattiga ger sig på de fattiga” säger Anderson, medan eliten underblåser konflikterna så gott det går genom att idealisera migranter och kalla den inhemske arbetaren för ”rasist” eller något ännu mer orimligt.

Sambandet mellan nyliberalism och sociala motsättningar

Den polarisering vi ser idag beror inte längre på ”rasism” utan på nyliberalism, och räddningen består inte i att i tid och otid upprepa anti-rasistiska fraser utan i att återupprätta välfärdsstaten. Den amerikanska forskaren och socialisten Mabel Berezin visar på ett klockrent samband: högerpopulismen växer när EU driver igenom nyliberala marknadsreformer och monterar ned välfärdsstaten. När samhällskärnan inte längre utgörs av staten utan av individen ”slits den demokratiska empatin sönder och högerpopulister får fältet fritt att piska upp missnöje bland breda väljargrupper.” Idag slår högerpopulismen i taket samtidigt som ”efterkrigstidens välfärdssystem håller på att falla sönder”. Den som vill skapa sociala sammandrabbningar ska montera ned den sociala tryggheten. Denna socialistiska insikt är inte ny men ingår tyvärr inte i den multikulturella nyvänsterns slagdängor. Vi har kommit en bra bit ifrån Tony Judts one size fits all kommentar där man röstar på högerpopulistiska partier eftersom man inte förstår hur fel man har. Högerpopulismen växer eftersom nyliberalism och avreglering sår split mellan inhemska arbetare och immigranter. Om bara Karl Marx vetat att klassisk socialistisk analys en dag skulle stämplas som högerpopulism. 

”Populär” och ”populist” är inte samma sak

Inte heller Yannis Stavrakakis tror att dagens högerpopulism beror på att allmänheten plötsligt drabbats av politisk galenskap. Snarare är det den Europeiska eliten som förlorat omdömet. I ljuset av en växande kritik mot det europeiska projektet har man börjat förväxla demokrati med högerpopulism: ”De nyliberala modeller som införts har blivit alltmer impopulära. Folket har mobiliserat sig, och alltsammans har avfärdats som oansvarigt och populistiskt.” Finessen, fortsätter han, är att när eliten sätter varningsflagg på populismen ser man också till att sätta varningsflagg på folket. När allt handlar om att bekämpa populismen – vad det nu är – får folkets behov och önskningar också något suspekt över sig. En auktoritär dröm från förr blir åter verklighet. Inför öppen ridå förödmjukas folket av en europeisk elit som prisas för sin anti-rasism. Av vem då? Av media och akademi som tränats att sluta upp vid elitens sida av enfald, rädsla, opportunism, eller allt på en gång. Varför är högerpopulistiska partier framgångsrika? Eftersom eliten i media, akademi och partipolitik inte förstår att populär och populism är olika saker.

Alltsammans handlar om att man ser helt olika på nation och välfärdsstat, och på begrepp som nationalism och globalisering. En anti-rasist säger omedelbart att den som kritiserar EU och försvarar nationen är rasist eller något liknande. Men för den som försvarar välfärdsstaten är dessa insinuationer orättvisa. Snarare är det så att välfärdsstaten utgör en viktig del av bålverket mot politisk radikalisering och eskalerande högerextremism just eftersom välfärdsstaten har en historiskt unik förmåga att dämpa sociala motsättningar. Att högerpopulismen växer beror inte på att nationalismen är för stark utan snarare på att en balanserad nationalism som bygger på medborgarskap och välfärdsstat utsätts för missriktade anklagelser av anti-rasister som sålt smöret och tappat pengarna. Anti-rasisten exploateras av nyliberalen som använder den mest fientliga definitionen av ”nationalism” för att krossa välfärdsstaten en gång för alla. Vi bevittnar en allians mellan en fullständigt förvirrad vänster och en fullständigt målmedveten höger. 

Sammanfattning

Människor röstar på högerpopulistiska partier, menar anti-rasisterna, trots att dessa partier har en agenda som anti-rasister inte tycker om. Men ingen röstar på ett parti ”trots” att det har vissa värderingar utan ”eftersom”. Visst kan det vara kortsiktigt effektivt att bara framhålla de mest extrema åsikter hos partier man kallar högerpopulistiska. Men effekten blir att breda väljargrupper radikaliseras och den politiska polariseringen tilltar. I teorin förstår anti-rasisten att populismen blir starkare ju mer den förödmjukas. Men i praktiken förstår han inte det och blir därför ständigt offer för populistens provokationer. Sitt radikala rykte till trots beter sig anti-rasisterna som borgartanter på ett kafferep: Hur kan de bara rösta på det där partiet? Nej, jag förstår det rakt inte! Anti-rasisterna skryter med sin okunskap som till slut blir så akut att de plötsligt kan bli rasister utan att riktigt begripa hur det gick till. Högerpopulister, hävdar anti-rasister, skapar samhällsmotsättningar och anti-rasister försöker gjuta olja på vågorna med tolerans, öppenhet och multikulturalism. Men analysen är sanningen i skrattspegel. Genom multikulturalismen piskar den anti-rasistiska eliten upp motsättningar mellan olika grupper av fattiga, och inhemska arbetare reagerar med vrede och förtvivlan. Det kallas att söndra och härska. När FNs och EUs nyliberalism möts av motstånd finns ingen självrannsakan. Istället utmålas folket som rasister. Det som är populärt är också populistiskt, och fingervisningen kan inte bli tydligare: Folket är farligt. Eliten skyddar oss mot elitism.

Vänstern gör idag som den alltid gjort och försöker skrika ner sina motståndare – men inte med argument utan med lungornas kraft. Men falnar elden när man blåser på den?

Kanske för en anti-rasist.

 

Göran Adamson

 

Texten © författaren och Ledarsidorna.se. För eftertryck och kopiering av texten i sin helhet krävs Ledarsidorna.se alternativt författarens skriftliga medgivande.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se