Bössor och pikar – en dödlig kombination

  • Söndag 16 Dec 2018 2018-12-16
E-post 408

Skjutvapen, pistoler och gevär revolutionerade krigföringen från och med 1500-talet och framåt. De första vapnen var enligt våra måttstockar mycket primitiva och ineffektiva, men ganska snart kom de att dominera slagfälten och skapa ett helt nytt samhälle. Det kan därför vara intressant att titta på hur det hela började.

Det första man kan konstatera är att skyttarna sällan slogs ensamma. De första skjutvapen som kunde administreras av en soldat – hakebössor – tog så lång tid att ladda att skytten under denna tid var närmast värnlös om en fiende skulle dyka upp, exempelvis till häst. Under omladdningsproceduren måste han alltså skyddas av någon. Och så uppstod pikenerarna. Efter att en salva avlossats sänkte pikenerarna sina långa, spetsiga pikar i alla riktningar så att skyttarna omgavs av en spjutgård, och likt en igelkott kunde vara skyddade tills det var dags att skjuta igen.

Den första framgångsrika implementeringen av kombinationen skjutvapen/pik gjordes av den inbrytande Nya tidens veritabla militära supermakt i alla kategorier, nämligen Spanien då spanjorerna stred mot fransmännen om herraväldet över Italien. Efter ett svidande nederlag mot tungt franskt rytteri i allians med schweiziska pikenerare i slaget vid Seminara, år 1495, bestämde sig den spanske härföraren Gonzalo de Cordoba att reformera de spanska styrkorna. Fotfolket delades in i ”kolonner” (på spanska ”colonuelas”) på ungefär 1.000 man vardera bestående av pikenerare och skyttar som ömsesidigt skulle stödja varandra. Colonuelan leddes av en kolonnchef, en “colonel” – och det är därifrån som många språk fått namnet på vad man i Sverige kallar “överste”. Tillsammans med artilleriet var nu tanken att skyttarnas koncentrerade eldkraft skulle kunna bryta fiendens formationer samtidigt som pikenerarna erbjöd skydd mot obehagliga överraskningar i form av plötsligt uppdykande kavalleri. I detta sammanhang var det av absolut vikt att hålla formationen.

För en modern människa kan det verka som rena självmordet när tidigare generationers soldater marscherar fram i slutna led eller stora fyrkanter och på så vis exponerar sig för fientlig eld, men sanningen är den omvända. Bara genom att hålla ihop i täta formationer kunde man undvika att bli helt nedriden av rytteriet. Lika lite som man kan få en häst att rida in med full fart i en ladugårdsvägg kan man få den att rida rakt in i en kompakt samling män som riktar en skog av spjut emot den. Håller formationen klarar sig fotfolket, men om den löses upp är de dödsdömda. Dessutom var det bara genom att formera täta led, som man kunde avge en effektiv salva. Hakebössorna, och senare musköterna med sina slätborrade pipor, var inga precisionsvapen – bara på nära håll och med ett gemensamt avlossande av samtliga vapen kunde man hoppas på att uppnå den chockverkan som skulle kunna bryta fiendens moral eller fysiska förmåga att slå tillbaka, när kampen övergick i närstrid med blanka vapen.

Det var med denna metod som Cordobas styrkor lyckades besegra en mycket större fransk här i slaget vid Cerignola år 1503, ett slag som brukar räknas som världshistoriens första som avgjordes genom eldvapen.

Den spanska infanteritaktiken utvecklades under hela den första hälften av 1500-talet så länge som de italienska krigen fortgick. På 1530-talet ersattes colunelan av en ny slagordning som kallades ”tercio”. Det var en mycket större formation bestående av 3.000 man. En typisk tercio bestod av central fyrkantsformation av pikenerare omgivna av skyttelinjer och fyra mindre fyrkanter av skyttar utplacerade i varje hörn av den centrala fyrkanten – uppifrån måste formeringen ha tett sig ungefär som tärningstecknet för talet ”fem”. Denna formering innebar att tercion kunde röra sig i vilken riktning som helst på slagfältet och dessutom vara skyddad från angrepp i samtliga riktningar. Skedde ett kavalleriöverfall kunde skyttarna dra sig tillbaka i skydd av pikarna i den centrala fyrkanten.

I fält skulle dock inte en tercio operera ensam, utan i en grupp om tre, där den ena hade framskjuten position och de två andra var något tillbakadragna. Detta möjliggjorde för de två barkre tercios att antingen förstärka den första formationen vid ett lyckat anfall eller skydda den första om den måste retirera. På grund av sin storlek, djup och reglerade stridssätt var tercion en tämligen klumpig och långsam slagordning, men dess stora eldkraft och stryktålighet vis-à-vis fientliga angrepp visade sig mycket effektiv, och framför allt så när hakebössorna allt mer började bytas ut mot musköter. Dessa vapen tog visserligen längre tid att ladda men hade större räckvidd och högre genomslagskraft.

Men nya vapen påverkade inte bara infanteriet. Med hjullåspistoler och korta karbiner kunde nu eldvapen avlossas från hästryggen. Nu gjorde rytteriet sig av med de lansar som de använt i nästan 2.000 år – taktiken blev nu att rida fram mot fienden, avlossa skjutvapnen i hopp om att bryta hans formation och om så blev fallet kasta sig över honom i sporrstreck med dragna värjor eller sablar. Att en sådan typ av manöver lyckades hörde dock till ovanligheterna. Kavalleriet utgjorde inga problem för en sammanhållen formation av musketerare och män med pikar. Kavalleritaktiken övergick därför till att handla om invecklade manövrer av typen karakollering, där ryttarna turades om att byta plats i främsta ledet för att avfyra sina pistoler och därefter dra sig tillbaka. Även detta var en i princip verkningslös form av manöver. Kavalleriets betydelse på slagfältet minskade successivt under hela 1500-talet – den största nytta de kunde göra handlade nu om spaning eller att förfölja och tillintetgöra flyende trupp som förlorat sammanhållningen.

Tercion dominerade nu slagfältet, så hur skulle spanjorernas fiender kunna komma till rätta med det? Man måste helt enkelt tänka nytt. Den nederländska kampen för självständighet från Spanien inleddes 1568 och utgjorde med sina religiösa undertoner av kamp mellan protestanter och katoliker ett slags preludium till det trettioåriga kriget. Prins Maurits av Nassau utnämndes till så kallad ”generalkapten” över den nederländska armén och införde en serie administrativa reformer som förvandlade hans krigsmakt till en professionell stående här som genom soldaternas kvalitet kunde stå emot spanjorernas jättestyrkor. Maurits slutade med praktiken att hemförlova soldater i samband med att arméerna gick i vinterkvarter, istället ägnades denna tid åt träning. Utrustning och vapen standardiserades och genom att gå tillbaka till antika romerska militärteoretiker började Morits av Nassau också att reformera själva infanteritaktiken.

Om de spanska terciernas stora svaghet var deras brist på flexibilitet måste motdraget vara att göra en armé så flexibel och lättmanövrerad som möjligt. De nederländska regementena delades upp på två fältformationer som fick namnet ”bataljoner”. Varje bataljon omfattade, precis som den gamla romerska kohorten, 550 man, varav 200 var beväpnade med pikar och 350 med standardiserade musköter. Maurits införde en formation som inte baserades på fyrkanter, utan på linjer – i en bataljon stod pikenerarna i mitten omgivna av musketerare på var flygel. På så vis kunde all eldkraft koncentreras framåt i riktning mot fienden. Skyddet på flanker och rygg blev naturligtvis sämre i relation till tercion, men eftersom bataljonerna var lättrörligare kunde de vändas snabbare om fienden skulle dyka upp från något oväntat håll.

I den nederländska formationen ställdes pikenerarna upp på rad med ett djup av mellan fem och tio man, under det att skyttarna stod uppställda på linje med ett djup på mellan åtta och tolv man, beroende på hur snabb bataljonen var på att ladda om. I strid öppnade så första linjen eld, varefter de ställde sig längst bak i formationen för att ladda om, varvid nästa linje avlossade sina musköter och drog sig tillbaka i sin tur. På så vis kunde hela formationen upprätthålla en kontinuerlig eldgivning så länge som det fanns tillgång på ammunition. Om kavalleri närmade sig drog sig musketerarna in bakom pikenerarna, utan att behöva bryta slagordningen.

En armé bestående av ett flertal bataljoner formerades som pjäserna på ett damspel i tre rader. Mellan bataljonerna i den första raden lämnades luckor som precis täcktes av bataljonerna i nästa rad. På så vis skapades en möjlighet till manöverflexibilitet som tercierna saknade. Första linjens bataljoner drabbade först samman med fienden och kunde räkna med understöd från den andra linjen, under det att den tredje bildade reserv, för att antingen kunna utdela nådastöten mot en fiende på väg att besegras eller täcka ett återtåg om planerna hade gått i stöpet. Kavalleriet användes som flankskydd och så gott som enbart i kapacitet av infanteriunderstöd.

Detta taktiska system kom att utvecklas ytterligare under trettioåriga kriget genom den svenske kungen Gustav II Adolf. Dessa reformer var inte bara en konsekvens av kungens omfattande studier av Maurits av Nassaus taktiska modeller, utan även en konsekvens av vad han personligen upplevt i kriget mot Polen på 1620-talet, och framför allt när det handlade om polackernas användande av sitt rytteri.

Gustav Adolf lät också dela in sina regementen i två komponenter på cirka 500 man vardera, i likhet med Maurits bataljoner, men i Sverige gick de under beteckningen ”skvadroner”. Den viktigaste svenska formationen var dock den så kallade ”brigaden”, som antingen bestod av fyra skvadroner uppställda en-två-en, så att de bildade ett slags ruteress, eller också, vilket var det vanligaste, av tre brigader uppställda som en kil. Tanken med detta var att ytterligare öka infanteriets eldkraft för att kompensera för det svaga svenska rytteriet (svensk hästuppfödning låg vid denna tid långt efter kontinenten). Precis som i den nederländska modellen lät Gustav Adolf musketerarna flankera pikmännen, men linjerna gjordes mindre djupa för att ytterligare kunna öka antalet män som kunde avlossa sina musköter samtidigt – eller med kungens ord: ”Jag vill att så många som möjligt skall kunna se fienden, för kan de se honom kan de också skjuta honom”.

Precis som sina nederländska kollegor var svenskarna drillade i att upprätthålla konstant eldgivning, genom att första linjen föll tillbaka och lät nästa linje avfyra sina skott, men Gustav Adolf införde också metoden att ”täta linjerna”, när fienden var mycket nära. Detta betydde att de bakre linjerna ställde sig jämte de främre, så att den normala formationen på sex ans djup reducerades till tre. Nu ställde sig första linjen på knä, andra linjen på huk, under det att den tredje stod upp. På givet kommando avsköt nu samtliga musketerare sina vapen i vad som blev känt som ”den svenska salvan”. Om fienden lyckades stå emot detta drog sig nu skyttarna in bakom pikenerarna för att ladda om sina vapen och göra sig redo för en ny salva. Så snart som fienden visade tecken på att förlora sammanhållningen ryckte svenskarna fram för att avsluta striden med blanka vapen.

För att öka eldkraften ytterligare experimenterade svenskarna också med ett slags rörligt fältartilleri med så kallade läderkanoner som genom sin lätthet skulle kunna åtfölja infanteriet i strid. I brigadsystemet var tanken att varje enhet skulle kunna ha upp till tolv sådana kanoner avsedda för mindre kulor med en vikt av tre skålpund.

Gustav Adolf lät även reformera rytteriet. Precis som infanteriregementena delades även kavalleriet in i två skvadroner per regemente. Varje skvadron delades sedan upp i fyra kompanier på 125 man i varje. Kungen insåg att beridna pistolskyttar inte skulle ha mycket att sätta emot muskötbeväpnade fotsoldater, men också att det komplicerade manövrerandet vid karakolering enligt spanskt mönster var att kasta bort det beridna vapenslagets potential.

Istället för att låta kavalleriet bli ett understödsvapen åt infanteriet, så lät den svenske kungen musketerare åtfölja kavalleriet när de skulle göra chockinsatser. Varje skvadron förfogade således över 50 skyttar som genom räckvidden hos sina vapen kunde ge det svenska kavalleriet en fördel vid inledningen av ett angrepp. Karakoleringen övergavs och en mer aggressiv rytteritaktik infördes istället. Det svenska rytteriet ställdes upp i tre linjer och hade tränats till att göra anfall på nära håll. En typisk chock gick till på följande sätt: musketerarna avlossade sina vapen varvid ryttarna omedelbart gick till angrepp; första och andra linjen avlossade den ena av sina två pistoler; drog sina värjor och angrep fienden tillsammans med tredje linjen, de pistoler som ännu inte avskjutits sparades till närstriden. Den svenska metoden innebar att kavalleriet återigen kunde komma tillbaka som ett avgörande vapenslag på slagfältet.

Systemet med att försvara skyttarna med pikar skulle dock inte vara för evigt. I de franska Pyrenéerna ligger en stad vid namn Bayonne. Den är inte bara berömd för sin skinka utan även för ett vapen som skulle göra slut på pikenerarnas närvaro på slagfältet. Genom att fixera en klinga på musköten förvandlar man den till ett slags pik som man dessutom kan skjuta med. Bajonetten var född. Från och med nu kunde alltså skyttarna på egen hand försvara sig mot ryttare när de laddade om och klara av närstriden själva. Vid 1700-talets inträde var piken i princip helt försvunnen från slagfältet. Men linjeformationen skulle hålla i sig och vara en självskriven formation på slagfältet nästan ända in i vår tid.

 

Erik van der Heeg

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se