Erdoganlojala jihadister beredda att gå in i Syrien

Några av de kvinnor som slog mot IS som nu av Turkiet anklagas för att vara terrorister. Foto: Dorpec Kobane
  • Onsdag 19 Dec 2018 2018-12-19
E-post 665

Nu har dolken börjat vridas om i ryggen. Dagen efter att fredspristagaren Nadia Murad höll ett känslosamt tal inför världen meddelade president Erdogan att han kommer inleda en större militäroffensiv i Syrien, syfte är att rensa området öster om Eufrat från ”separatistiska terrorister”.

Nadia Murad är från Sinjarbergen i gränsområdet mellan Irak och Syrien där Islamiska Staten massakrerade barn, kvinnor och män och tillfångatog tusentals kvinnor och unga tjejer för att använda som sexslavar. Nadia Murad var en av dem men hon lyckades fly. Bara några dagar efter Nadias tal gjorde Erdogan verklighet av sina ord genom att med flygplan attackera i just Sinjarbergen. Fyra dog och tolv civila skadades vid ett flyktingläger som heter Maxnur. Jag har haft kontakt direkt med folk på plats och även med folk i Kobane längre västerut i Syrien.

De är alldeles förkrossade.

Efter att under ett par år försvarat inte bara sig själva utan också världen mot IS och varit de amerikanska truppernas mest lojala bundsförvanter, blir de själva nu attackerade och kallade terrorister. Antagligen kommer ingen bry sig, eftersom det blir alldeles för komplicerat, och vi kommer föredra att berättelsen slutade när män, kvinnor och soldater från flera olika grupper tillsammans befriade staden Raqqah från den IS. Det blir lättare så, det slutet är mer bekvämt för vår självbild. 

När allt var som alla mörkast, när allt var som allra jävligast i Syrien. Då började de dyka upp, bilderna på kvinnor med Kalashnikovs i händerna, kvinnorna som med öppna och lugna ansikten stod upp mot de islamistiska fanatikerna, mot extremismen och den vidriga fascismen som bokstavligen vill skära bort allt som inte bekräftade den enda sanningen. Kvinnorna blev en välkommen symbol som släppte in en strimma ljus i det annars så kompakta mörkret. Vi älskade de där kvinnorna som slogs mot terroristerna och för sin egen frigörelse. Men vi älskade dem på avstånd. För när man kommer nära och plötsligt känner lukterna av kriget, ser liken och upplever krigets komplexitet, då blir allt svårare. Då måste man ta ansvar, att ta ansvar innebär att välja och välja bort. Det vill vi inte, varför välja när man kan ha allt? Att säga att man står upp för kvinnors rätt utan att låtsas om de unga tjejer som lever under hedersförtryck i våra förorter till exempel. 

När dramaturgin är fulländad, när de leende kvinnorna har störtat islamisternas så kallade huvudstad. Där slutar våran film, och den slutar gott. Kvar i oss blir en varm känsla, en känsla av att allt är bra, vi är goda och visst har vi varit lite delaktiga i kampen ändå? Kärlek på distans är bekvämt på det sättet. Man kan liksom plocka russinen ur kakan. Äkta kärlek däremot, det är ibland jobbigt och innebär att man kämpar. Att ta ställning för det man tror på och att stå kvar även när det börjar bli lite obekvämt. Äkta förändring kommer när man är nära verkligheten och ser nyanserna, ser att verkligheten är svår. När man ser att ens älskade inte är perfekt men ändå är fast besluten att stå kvar och kämpa för att man vet vart man vill. Tillsammans. 

Sann lojalitet kan inte bestå utan äkta känslor, var det någon som sa. Äkta engagemang kan inte heller bestå utan äkta känslor – äkta övertygelse. 

Politik handlar om riktningar och stora rörelser, om vad vill vi ha för värld. Men när man är riktningslös, förvirrad och saknar kompass, då knarkar man enkla berättelser, snabba och ytliga relationer. När det blir jobbigt så sticker man till nästa berättelse som kan få en att somna tryggt, övertygad att man är en god människa. Sådan är vår tid. Desillusionerad. 

Berättelser och bilder är mäktiga och effektiva, och kombinerat med övertygelse och äkta engagemang är det kanske det mest kraftfulla som finns. Annars blir vi bara just knarkare som hoppar mellan berättelser som kan få oss att glömma.  Då hemfaller man till symbolpolitik istället för den faktiska verkligheten. Den leende kvinnan som med Kalashnikov bekämpade IS är bara en bild. Verkligheten som ligger under. Riktningen. Den handlar om frihet om demokrati, om kvinnor och mäns lika värde. Precis lika lite som vi kommer bry oss om att Erdogan inleder krig mot dem som försvarade mänskligheten mot den mest brutala och fundamentalistiska organisation som finns, precis lika lite bryr vi oss om kvinnorna i våra förorter. Det blir för jobbigt, då måste vi ta ställning på riktigt.   

En bild blir gammal. En värdering består. 

Nu har det börjat. I Erdoganlojala tidningar kan man läsa att 15 000 jihadister står redo att på Erdogans order gå in i norra Syrien. De leende kvinnorna utan täckta ansikten kommer att dö, men de kommer inte att vika sig när drogade Erdoganfinansierade islamister ”bekämpar terrorism”.  Att hyckleriet och lögnerna är så uppenbara bryr vi oss inte om längre.

Det brinner överallt utom i våra hjärtan. 

 

Dorpec Kobane

 

Fysioterapeuten Dorpec Kobane lämnade Sverige för att arbeta som sjukvårdare i den av IS ockuperade staden Kobane. Under en tid då nästan inga utländska läkare vågade sig dit och människor dog av enklare skador blev Dorpec tvungen att utföra uppgifter som vida översteg hans utbildning. Ingen annan västerlänning var där under lika lång tid eller hade sådan insyn bland både civila och stridande. Han kom att stanna i nästan två år och det han upplevde kom att förändra honom i grunden.

I boken Kobanesyndromet berättar han om sina upplevelser.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se