Islamismens moderna historia visar att IS är långt ifrån bekämpat

  • Söndag 23 Dec 2018 2018-12-23
E-post 783

USA:s president Donald Trump tog på fredagen åt sig äran av att ha orsakat terrororganisationen IS mer skada ”än alla de senaste presidenterna”. För Turkiets presdien Erdogan är president Trumps beskedförsiktigt välkomnat beskedet. Under hela Syriens inbördeskrig så har Turkiet sett med ilska på ett framväxande kurdiskt självstyre på andra sidan gränsen. Turkiet anser att de kurdiska krafterna i allt väsentligt är del i PKK, den kurdiska självständighetsrörelse som i decennier krigat mot Turkiets regering.

Att Trump skulle vunnit kampen är dock ett orimligt uttalande. Islamismen som är roten till organisationer som IS, är kvar och så länge den islamismen inte tar tydligt avstånd från våld finns det inte förutsättningar för att bekämpa IS. Turkiet står vissa islamistiska krafter, som som det även i Sverige etablerade Muslimska Brödraskapet, nära är ingen hemlighet. Islamism är dock inte detsamma som Islam. Även om de är förbundna med religionens politiska ambitioner och tillämpning.

 

Islamismen som växt fram sedan 1800-talets början har tagit sig olika former beroende på kontext. Dels den salafism som växt tämligen ostört på den arabiska halvön som ett derivat av den wahhabitiska inriktningen av islam som baseras på en av de fyra utltraordotoxa lagskolorna hanibalism, dels den form av islamism som har sin rot i det Muslimska Brödraskapet som började växa fram under mellankrigstiden. Inspirerad bland annat av marxsismen. 

Bernard Lewis pekar i uppsatsen “The Roots of Muslim Rage” på den historiska avskiljningen av religion och politik i kristendomen och belyser att en sådan separation inte har uppstått i muslimska samhällen. Samhällen som inte har sett motsvarigheten till den kristna Upplysningen, den filosofiska och vetenskapliga rörelsen i väst som ställdes mot kristen dogm. Lewis hävdar att medan muslimer vid ett tillfälle beundrade väst för sina prestationer, har denna oortodoxa kretsar

“beundran och emulering bland många muslimer istället berett vägen till en känsla av fientlighet”.

Han fortsätter med att tillägga att detta “är inte mindre än en civilisationskamp – den kanske irrationella men säkert historiska reaktionen av en gammal rivalitet mot vårt judisk-kristna arv, vår sekulära present och den globala expansionen av båda. ”

För Lewis är det inte enbart en konflikt mellan islam och judeo-kristendom; Det är ett sammanhang mellan den religiösa öst och sekulära väst. Som han noterar, medan kristna och västern kunde separera religion och politik, “upplevde muslimer inget sådant behov och utvecklade ingen sådan doktrin.” “I motsats till (utvecklingen i väst; reds anmärkning)  fanns det inget behov av sekularism i islam “. I sin bok ”What Went Wrong” publicerad kort efter terrordåden mot World Trade Center 2001utvecklar Lewis dessa argument ytterligare och hävdar att” Idén om ett icke-religiöst samhälle som något önskvärt eller till och med tillåtet var helt främmande för islam. ” Därför är islamistiska grupper i det moderna samhället en naturlig utväxt av en anti-sekulär kulturell tendens i “islamisk civilisation.”

Under efterkrigstidenblev radikal sekulär nationalism, inte sällan med ekonomiska modeller hämtade från socialismen den dominerande politiska filosofin i koloniserade nationer från Indonesien till Algeriet.

Till exempel introducerade Egyptens president Nasser olika politiska, sociala och ekonomiska reformer under banan av “arabisk socialism”. En sådan åtgärd var att kväva religigösa ledares inflytande och hindra dem från att störa statens angelägenheter.  Även om Nasser gjorde uttalanden att en del av islamens läror var förenliga med hans syn på “socialism”, var Nasseris ideologi sekulärt i sin kärna. Det är bara med kollaps och nederlag av sekulär nationalism i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som ett utrymme öppnades för återupplivandet av politisk islam.

Det senaste mötet eller dagens giftermål mellan socialism eller post-marxism och religion, i detta fall islam, som inleddes i Paris på 1970-talet innan den iranska revolutionen har nu spritt sig och fått fäste i inom såväl den postmoderna vänstern som den allt mer politiskt medvetna gruppen muslimer som söker sig fram i en sekulerad och liberal värld. Och skapat en ny form av politisk ideologi som smittat av sig på rörelser som det äldre Muslimska Brödraskapet. Islam sökte sig ånyo till socialismen då de delar en central komponent: Grupptänkandet. De kollektiva idéerna och de kollektiva värderingarna. Där liberala, eller självständiga idéer, trängs undan för kollektivets behov.

När religion, i detta fall Islam, gifter sig med socialism, eller post-marxism, uppstår något mycket obehagligt

Islamisternas strategi är mer tålmodig och indirekt (en marxist skulle kalla den dialektisk). De vill genomföra sina attacker för att provocera fram en anti-muslimsk motreaktion i västländer som i sin tur inspirerar förföljda muslimer i dessa länder att bli radikaliserade och villiga att genomföra allt mer spektakulära attacker mot sina värdsamhällen. Attack, nedbrytning, värre attack, mer drakonisk nedbrytning, om och om, med väst till slut försvagas nog att en återstående islam kan stiga som en triumferande global makt. 

Elham Manea, professor vid univeritetet i Zürich, menar att själva kärnan i problemet är islamismens ideologi. Men inte den islamiska våldsamma formen, utan dess icke-våldsamma form. Manea ser islamismen som ett spektrum där den våldsamma formen upptar den yttersta kanten. Unga män vaknade inte bara upp en morgon och bestämde sig för att göra Jihad.

Manea menar att de har indoktrinerats in i en process som utbildar dem till en världsåskådning och en berättelse om offer, och får dem att tro vad de gör är en handling av försvar – och därmed legitim. Inte alla som följer denna ideologi begår terroristhandlingar. Bara få människor gör det. Men det är inte tillräckligt med att endast ha fokus på det våldsbejakande. Vår första prioritet bör vara deras ideologiska och religiösa rötter såväl som de personer som främjar dessa former.

Ideologin har två komponenter, en politisk och en religiös. Det är därför religionen är en del av problemet. Ickevåldsam islamism är inte bara en totalitär politisk ideologi med ett starkt krav på makten; det är även den religiösa tolkningen av islam som legitimerar denna regel och sanktionerar dess praktik. Elham ger ett talande exempel. 

När ISIS började kidnappa Yazidi-kvinnor och sälja dem på slavmarknaderna fanns ingenting att höras från ett slående stort antal framstående religiösa ledare. Självklart fanns det de som sagt mycket tydligt att slaveri var en gammal icke muslimsk praktik och inte borde vara tillåtet inom Islam.

Men just oförmågan, eller oviljan, att fördöma övergrepp på andra religösa eller etniska minoriteter gör den icke våldsbejakande islamismen långsiktigt farligare då den dels legitimerar övergreppet för den våldbejakande grenen, dels utgör själva rekryteringsbasen för organisationer som IS, AQiM, Al Quaida, Al Shabab eller Boko Haram. 

Det är ur detta perspektiv som bland annat Sveriges Unga Muslimers ordförande Rashid Musa och miljöpartiets Mehmet Kaplans apologetiska inställning 2014 till IS-terrorister skall ses. Oförmågan, eller oviljan, att fördöma och bearbeta den våldsbejakande islamismen spelar den senare i händerna genom att ge den legitimitet.

Och att USA:s president Donald Trump nu säger sig ha bekämpat IS faller sig därmed som ett helt orimligt uttalande. Utan islamismens dynamik och synsätt hade inte islamismens våldsbejakande grenar funnits. Och utan en reformering av Islam, som den kristna upplysningsperioden, kommer dogmerna att fortsätta dominera religionen.

 

NOT:

Greycat Publishing har kampanj på Magnus Norells “Return of the Caliphate” för endast 109 SEK 

 

Foto: Abode of Chaos

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se