Valet i Andalusien – en mindre jordbävning

  • Torsdag 6 Dec 2018 2018-12-06
E-post 702

Valet till det andalusiska regionparlamentet ledde till en överraskande framgång för det invandringskritiska och nationalistiskt sinnade partiet Vox och till en markant nedgång för vissa etablerade partier, framför allt till vänster på den politiska skalan. Återigen upprepades ett mönster som vi har kunnat se över hela Europa under de senaste tio åren – och Spanien visade sig här inte vara något undantag, även om många har trott att den iberiska halvön på något sätt skulle kunna stå utanför.

Med vissa variationer har de stora tendenserna inom europeisk politik sett ut lite på följande sätt under de senaste åren: vi har en traditionell socialdemokratisk vänster som i land efter land drastiskt krymper samman och inte förmår locka några nya väljare; vi har en radikal vänster som har lämnat klasskampen bakom sig och allt mer anammat identitetspolitiska och miljöpolitiska ideal, och som i princip står stilla i opinionen; vi har en klassisk borgerlighet som också går tillbaka, om än inte lika mycket som socialdemokraterna; och vi har en ny populistisk höger, som framför allt ridit på den oro som drabbat hela vår kontinent i invandringens kölvatten, och den går kraftigt fram.

Fram till i helgen har den iberiska halvön delvis stått utanför denna utveckling. I både Portugal och Spanien har vi just nu regeringar som leds av klassiska socialistpartier och som dominerar parlament som till sin sammansättning närmast ser ut som om man hade åkt tidsmaskin tillbaka till 1990-talet. Spanien leds idag av den socialistiske premiärministern Pedro Sánchez från PSOE och som leder landet stödd på bland andra yttervänsterpartiet Podemos och separatister från Katalonien – och detta kan han göra efter en korruptionsskandal som skakade det traditionella borgerliga partiet Partido Popular (PP) tidigare i år och tvingade bort dess ledare Mariano Rajoy.

Sánchez har under sitt ämbete drivit Spanien allt längre vänsterut inom politiken och även uppmärksammats i svensk press i det att han upplåtit sitt land till att bli den huvudsakliga mottagaren av så kallade ”båtflyktingar” över Medelhavet; det handlar här om i huvudsak ekonomiska lycksökare från Afrika och Asien som söker tillträde till Europas arbetsmarknad och socialförsäkringssystem under förebärande av att de flyr krig och förtryck.

Nu stundar dock en serie val i Spanien som gäller de mäktiga regionerna i detta federalt styrda land, samt till borgmästarposterna i flera viktiga städer och först ut, nu i helgen, var Andalusien – Spaniens folkrikaste region, men också något av ett ekonomiskt sorgebarn. Det är också Andalusien som av geografiska skäl fått bära huvudbördan av den olycksaliga igrantvåg som drabbat landet på grund av den politik som förts i Madrid. Det är regionen som måste stå för de sociala kostnaderna och konfrontera den ökande brottslighet som alltid följer i den oreglerade migrationens spår.

Resultatet i söndagens andalusiska val blev en chock för såväl politiska förståsigpåare som de spanska opinionsinstituten. Inget gick som man hade tänkt sig. Politiskt kan Andalusien beskrivas lite som Spaniens motsvarighet till övre Norrland i Sverige. Regionen har alltsedan Francodiktaturens fall styrts av det socialdemokratiska PSOE och har emellanåt haft mer än 50 procent av väljarna bakom sig. När man inte har kunnat regera med egen majoritet i den 109 man starka andalusiska kammaren, så har man kunnat göra det med passivt stöd från ytterkantsvänstern, ungefär som svensk socialdemokrati har gjort i förhållande till Vänsterpartiet under många år.

Om det var någon region där PSOE och den samlade vänstern skulle kunna lyckas hålla ställningarna så var det väl ändå i Andalusien, tycktes många tänka. Och opinionsundersökningarna tycktes peka i just denna riktning. Om man tittar på den sista ”poll of polls” som publicerades innan valet, så såg situationen ut som om PSOE skulle backa något från sina 47 mandat, men ändå kunna regera med stöd av ytterkantsvänstern, bestående av en allians av identitetsvänsterpartiet Podemos, kommunisterna och de gröna, som nu slagit ihop sina påsar och gick till val under den gemensamma partibeteckningen Adelante Andalucía (AA; “framåt Andalusien”) för att öka sin slagkraft. Vid valet 2015 hade vänsterpartierna gemensamt lyckats erövra 20 mandat. På den borgerliga sidan antog man att det konservativa partiet PP skulle gå tillbaka, men att dessa röster förmodligen skulle kunna plockas upp av det liberala och företagarvänliga Ciudadanos (tänk er ett folkparti styrt av Carl B Hamilton). Tillsammans låg PP och CS på 42 mandat.

Jokern i leken var det relativt nya högerpopulistiska och invandringskritiska partiet Vox. Detta parti har tidigare inte kunnat samla mer än ett par procent i opinionsundersökningarna och har dessutom (fram till nu) enbart verkat på riksnivå i Spanien. Partiet hade inte ens någon särskild valplattform för Andalusien, men bestämde sig för att satsa helhjärtat ändå på grund av turbulensen kring Madrids flyktingpolitik och missnöjet med den allmänna vänstervridningen inom kultur och media. Opinionsundersökningar gav vid handen att Vox nog skulle kunna komma in, men maximalt kunna räkna med två mandat i regionparlamentet.

Vad står då Vox för? Som ett populistiskt parti är de givetvis lyhörda för de speciella förhållanden som råder lokalt – och på många punkter skiljer de sig drastiskt från motsvarande partier i norra Europa, som exempelvis Sverigedemokraterna eller Dansk Folkeparti. En del saker skulle definitivt inte fungera på populistfronten här uppe och mycket rör specifikt spanska förhållanden. Exempelvis är partiet mycket restriktivt i frågor som rör abort eller förändringar i den spanska civilrätten gällande samkönade pars äktenskap och adoptionsmöjligheter. Man arbetar också för en spansk enhetsstat och vill avveckla regionerna – man är mycket kritisk till framför allt den katalanska självständighetsrörelsen.

Partiet har också kunnat dra växlar på att PP på många sätt lämnat sin konservativa identitet bakom sig för att istället röra sig mot mitten i syfte att triangulera och vinna över moderata vänsterväljare. Man är kraftigt profilerad i frågor som rör lag och ordning, vill drastiskt minska invandringen och stoppa all välfärdsturism. Man står upp för den spanska kulturen, det spanska sättet att leva och de spanska nationalsymbolerna. Det har varit en mycket infekterad debatt under senare tid angående identitetsvänsterns föraktfulla inställning till den spanska flaggan, vilket retat upp stora delar av den spanska väljarkåren.

Vad som skedde i valet var emellertid ingenting annat än en ren jordbävning. PSOE gick tillbaka ytterst kraftigt och förlorade inte mindre än 14 mandat och landade på 33; ytterkantsvänsterns försök att vara taktiska genom den gemensamma valplattformen AA blev också något av ett misslyckande – man backade tre mandat och fick till slut 17. Även om PP gick tillbaka så ökade den samlade borgerligheten något genom CS:s stora framgångar och landade på 47 mandat. Valets stora segerherre blev dock Vox, som gick fram från ingenting alls till 12 mandat.

Andalusien har således gått från ett politiskt landskap baserat på två block, till ett treblockssystem som  nästan påminner om det svenska. Det fordras 55 mandat för att få majoritet i kammaren och nu fick vänstern (PSOE och AA) alltså 40 mandat, under det att borgerligheten landade på 47 och Vox kom trea med sina 12. Efter valnatten gick PSOE:s partiledare Susanna Diaz omedelbart ut och förklarade att det viktigaste nu var att de ”anständiga” partierna nu måste sätta Vox i karantän för att förhindra att det får inflytande. Hon sträckte därvidlag ut handen till CS för att förmå dessa att gå i koalition med hennes socialdemokrater och med passivt stöd från AA kunna behålla makten. Men dessa försök verkar ha strandat. Till skillnad från våra mittenpartier uttalade sig CS:s partiledare Juan Marin att det absolut viktigaste just nu är att få bort socialisterna och vänstern från maktens grytor i Andalusien. Det lutar alltså mot en borgerlig regering för första gången i Andalusien – antingen med passivt stöd från Vox eller i koalition med detta parti.

Det här vittnar om spännande tider framöver i den spanska politiken. Är vi nu på väg att se en ”europeisering” av Spanien där ett högerpopulistiskt parti med en samlad styrka på mellan tio och 20 procent nu kan etablera sig i det iberiska politiska landskapet. Inte otroligt. Och om detta blir fallet så bygger partiets framgång på samma faktorer som på andra håll i Europa: en oförnuftig immigrationspolitik som hotar såväl välstånd som säkerhet; och framväxten av ett samhällsklimat där alla förväntas knäfalla inför identitetsvänsterns senaste griller. Det där oroar och retar upp allt fler människor över hela vår gamla kontinent,

Trots olikheterna mellan de spanska regionerna ser Vox framgångar i Andalusien inte vara någon engångsföreteelse. Den spanska våren, fram till valet till Europaparlamentet i maj, ser ut att bli mycket händelsevis

 

Erik van der Heeg 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se