När ilskan blir till sorg

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 1 Dec 2018 2018-12-01
E-post 1325

”In general, things go well: if only world history were not so awful, it would be a joy to live”. Orden är inte mina utan Hannah Arendts. Arendt, kanske mest känd för att ha myntat och utvecklat begreppet ”den banala ondskan”, skrev om sin sorg, eller kanske uppgivenhet, inför världens och människans historia till son vän Kurt Blumenfeld i augusti 1952. Hannah Arendt hade levt genom två krig, flytt från sitt hemland undan nazismen, suttit internerad i Camp Gurs och, efter att hon lyckats fly från Gurs, levt som statslös i åtta år. Hon hade erfarit de sämsta och grymmaste sidorna av mänsklighetens historia in på bara kroppen.

Jag har inte genomlevt några krig, inte tvingats fly och inte varit utsatt för förföljelse. Ändå känner också jag sorg, samma sorg som Arendt gav uttryck för 1952. Ja, det skulle vara en glädje att leva om det inte vore för världen. Och ja, allt är ganska bra, om det inte vore för världen. Jag har varit mycket arg i mitt liv – över orättvisor, över våld, över dumhet. Jag har varit rasande över hur illa psykiskt sjuka människor behandlas, vredgats över det sexuella våldet, upprörts över lögner, fusk och dumhet. Ilskan har drivit mig – att studera, skriva böcker, debattera, diskutera. Utan ilskan hade jag inte åstadkommit någonting. Min vrede över sakernas tillstånd har varit min drivkraft.

Nu är jag mer sorgsen än arg. Vreden tog slut, kanske för att den inte räcker till längre? Det finns så mycket att vara arg över i Sverige och i världen 2018 så min ilska har inverterat till sorg. Jag sörjer världen. Jag sörjer människorna. Jag sörjer min egen oförmåga att ändra saker. Min dominerande känsla just nu är att det inte längre spelar någon roll. Vreden leder ingen vart. Ingen lyssnar.

Den viktigaste kamp jag utfört i offentligheten är den om sexuellt våld. Sedan 2002 har jag skrivit otaliga artiklar om våldtäkter och andra sexuella övergrepp, jag har forskat, föreläst, diskuterat sexuella övergrepp till förbannelse. I somras publicerade jag en bok, Våldtäkt och kultur, som vill förstå varför det sexuella våldet ökat kraftigt det senaste decenniet. Jag hoppades – ja, jag var övertygad om det – att boken skulle leda till debatt och förändring. Så blev det inte.

Trots att varje halvårsrapport från Brå de senaste åren visar att antalet våldtäktsanmälningar ökar, trots att varje nu NTU-rapport rapporterar att kvinnor är alltmer utsatta för sexuellt våld, trots att vi dagligen kan läsa om förfärliga våldtäkter, gruppvåldtäkter, överfallsvåldtäkter, våldtäkt på barn, överfallsgruppvåldtäkter så har inte en enda politiker eller ledarsida bemödat sig om att ta del av de resultat och de förslag jag ger i min bok. De ökade våldtäkterna är ett enormt samhällsproblem. Ändå tycks få människor ta det på allvar.

Dessvärre är det inte bara det ökade sexuella våldet som negligeras. Skottlossningar, gängkrig, home invasions, rån. Finns det någon i ansvarig ställning som har några som helst förslag till lösning? Eller som ens förstår problemet? Hedersförtryck, hemlöshet, fattigpensionärer. Bostadsbrist, vårdköer, polisbrist, överfulla fängelser och utbrända socionomer. Vikande resultat i skolor, ökad psykisk ohälsa, fler självmord bland yngre. Vårdpersonal som hotas på sin arbetsplats, bibliotek med säkerhetsvakter, skolor med låsta dörrar, barnmorskor med överfallslarm.

Vår samtid brottas med så många problem. Kanske är det därför människor väljer att rikta sin frustration mot relativt harmlösa företeelser, som att två förskolor i landet har valt att inte fira Lucia? För att man inte orkar ta in allt elände? Jag vet inte – men konstruktivt är det inte. Världen brinner. Sverige går sönder. Människor rasar över ett inställt Luciafirande.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se