Populismen – en vitamininjektion eller varningsklocka för EU

  • Söndag 30 Dec 2018 2018-12-30
E-post 319

Under alla de år jag kände och umgicks med den franska presidenten Francois Mitterrand vidhöll han att Sverige inte borde ha släppts in i EU då landet saknade den grundläggande förståelsen för vad EU innebar. Han såg oss som historielösa, isolerade i norr och negativt inställda till Europa. Han var oroad när den europeiska samarbetsorganisationen ökade från 12 till 15 medlemmar med inte bara det svenska men också det finska och österrikiska inträdet.

Det tyngsta skälet var för Mitterand att EU först måste konsolideras, veta vad man var och vilken riktning organisationen ville gå i, innan fler medlemmar släpptes in.

Sista veckan i maj ska de europeiska väljarna ges en möjlighet att bestämma representanterna till Europaparlamentet. Men är det ett val, eller bara ett skenval? Ett sätt för ledande partier att bli av med slitna ministrar, en avtackning likt en landshövdings- eller ambassadörspost? Har dagens EU-parlament en folklig förankring eller kan en bred ”populistisk” våg bli just det energitillskott som ett stelbent EU behöver?

För Francois Mitterrand, född under första världskriget och soldat under det andra, var ett  europeiskt samarbete nödvändigt för freden i Europa. Men inte enbart. Det var också ett sätt att  bevara och utveckla den europeiska kulturen med dess särdrag präglade av kristendom och gemensam historia. En kultur där vetenskap, konst och litteratur kunnat utvecklas inte minst genom upplysningstiden. 

Historien ser ut att ge hans oro för ett växande tjänstemannavälde med en egen agenda rätt.

Var befinner sig EU? Vart går organisationen? Och vem stödjer vad allt fler ser som ett överstatligt odemokratiskt monster, fjärran krigsgenerationens förhoppningar? Det vanliga motargumentet att samarbetet började med Kol- och stålunionen är ointressant i sammanhanget. Det är vad ledande politiker vill göra av unionen som räknas. När Helmut Schmidt, Helmut Kohl och Francois Mitterrand nu är borta är det arvingarnas visioner eller brist på sådana som blir avgörande för Europa. 

De drygt 700 parlamentariker som i maj röstas fram i medlemsländerna kommer senare ingå i stora politiska grupperingar. Dessa avgör i sin tur vem som blir ny kommissionsordförande efter Jean-Claude Juncker vars hälsotillstånd blivit allt mer ifrågasatt. Men de namn som nu förs fram, Manfred Weber som borgerlig kandidat och Franz Timmermans som en socialdemokratisk, frammanar föga entusiasm inom EU.

I Frankrike, till skillnad från i Sverige, diskuteras i dag EU:s framtid och demokratiska underskott intensivt. I detta, ett av de tyngsta EU-länderna, växer snabbt  de ”populistiska” tendenserna.  Marine Le Pens parti toppar opinionsmätningarna inför valet och en joker har dykt upp som en möjlig kandidat: De Gula västarna. 

En kommentar i tiden är den tongivande franske journalistens, Alexandre Devecchio, på twitter för några dagar sedan:

( De #GulaVästarnas kris är en del av en mycket djupare kris som är knuten till hur EU byggts upp enbart för teknokratin och marknaden. Det är den modellen som förkastas och på ett eller annat sätt kommer detta avståndstagande avspeglas i Europaparlamentsvalet.)

På 1980-talet då Anita Gradin var utrikeshandelsminister och Sverige ingick i frihandelsorganisationen EFTA vidhöll hon gång på gång inför media att Sverige aldrig skulle bli  medlem av EG (senare omförhandlat till att bli EU). Hennes favorituttryck var att vi enbart ”skulle plocka russinen ur kakan”.

Sverige gick med i EU motvilligt. Vi har varit motvilliga medlemmar som dels, från såväl till socialdemokrati till moderater, kämpat för ett utvidgat och utspätt EU i frihandelsriktning. Helst 30 stater, inklusive Turkiet, sade redan Göran Persson med starkt, numera mer dämpat, medhåll från bland annat Carl Bildt. Utvidgningen till 28 medlemmar trumfades igenom vid EUs toppmöte i Göteborg, 2001. Vid mätningar om vad européerna bedömer som de viktigaste frågorna sticker Sverige ut med för övriga Europa ointressanta frågor, långt från vad som bekymrar flertalet EU -stater mest. När EU i övrigt prioriterar ekonomisk tillväxt och komma tillrätta med migrationsproblemen lider svenska politiker av klimatångest och debatterar mänskliga rättigheter. Sverige är, precis som Francois Mitterand konstaterade, en särling i EU. Och skulle aldrig släppts in.

Den svenska journalistkåren talar idag lite om EU och mycket om Brexit. Många försöker till och med framhäva att omröstningen var ett utslag av temporärt dåligt humör och att resultatet skulle bli ett annat vid en ny folkomröstning. Allt kokar ner till ekonomi – och historielöshet. Om Sverige varit en motvillig unionsmedlem så går britternas motstånd så ännu mycket längre tillbaka.

Jag minns toppmötet i Fontainebleau några varma sommardagar 1984. Ett möte som utvecklades till en strid på kniven mellan Margaret Thatcher och Francois Mitterand, sekonderad av Helmut Kohl. Slagfältet böljade fram och tillbaka, i presscentrat skrevs artiklar om EGs upplösning, men de flesta europeiska kollegorna tog ändå debatterna, bråken, egenintressena som normala utslag av politiken. Margaret Thatchers hotelser om utträde kom i sista stund istället att sluta med en godtagbar kompromiss för britterna och Thatchers berömda ”I want my money back”  blev istället ett genombrott för Europa. Men under småtimmarna ska den franske och tyska kanslern på allvar diskuterat ett Europa utan britterna.

Konsekvenserna av att inte förankra en europeisk politik hos folket och att inte ha en bild av vad man är för, utan bara vad man är emot leder till destruktiva demokratiska spänningar. För att Sverige inte ska slitas isär på samma sätt som Storbritannien måste politiken lägga fram en vision av Europa där vi vill något. Inte bara en där vi bromsar och stoppar.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se