Romarrikets fall – och vårt

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.
  • Lördag 8 Dec 2018 2018-12-08
E-post 1277

Genom mänsklighetens historia har civilisationer fötts och fallit. Vad föregår en civilisations fall – och vet man alltid när det sker? När föll Rom? Enligt konventionell historieskrivning föll romarriket 476 e kr. Då den gotiske legoknektsanföraren Odovakar störtade den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustus, övergick den marmorvita antiken i mörk medeltid. Var det verkligen så? Sker historiska skiften plötsligt, tydligt och dramatiskt?

Den brittiska historikern Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall, skriven och publicerad mellan 1766 och 1788, är något av ett standardverk och läses fortfarande. När jag läser Gibbons bitvis sarkastiska och ofta underhållande verk slås jag av att vardagen tycks fortsätta på ungefär samma sätt för invånarna i Rom, före och efter det historiska årtalet 476. Det är inte förrän efteråt som man kan se vilka händelser som varit avgörande. Så förhåller det sig ofta i individens liv – först i ett retrospektiv förstår man vilka val och incidenter som varit livsavgörande – liksom i kollektivet människans historia.

Trots vår uppenbara oförmåga att förstå och tolka signaler om civilisationens och tidens slut är vi synnerligen upptagna av att fundera över ämnet. Inte minst västerlandets självuppfattning präglas av en ångestskapande föreställning om att vara hotad, på ett eller annat sätt. Ett aktuellt exempel är den ”klimatångest” som påstås grassera bland människor. ”Om vi inte gör något nu så kommer vi alla att dö!” vrålar tidningsrubriker och domedagsprofeter. Domedagen är ju för övrigt ett bärande begrepp i den västerländska, kristet influerade kulturen. Föreställningen om en domedag är liksom inympad i oss.

Domedagen är central i eskatologin, alltså den kristna läran om tidens slut och världens upphörande. Den apokalyptiska tid som gestaltas i Uppenbarelseboken präglas av en kamp mellan ont och gott och profeter utses. På många sätt påminner Uppenbarelsebokens språkbruk om det överhettade svenska debattklimatet. Stora delar av offentligheten har upphört att resonera rationellt. Istället beskrivs minsta samhällsproblem som en eskatologisk kamp mellan ont och gott – som en strid på liv och död mellan Gud och Satan. Profeter utses, människor som ges gudomliga egenskaper och tillerkänns alldeles särskilda insikter som inte går att ifrågasätta. Tydliga exempel på detta är Fatemeh Khavari och Greta Thunberg, två unga kvinnor som har erhållit någon form av helgonstatus.

Paradoxalt nog är mänskligheten samtidigt ytterst anpassningsbar. Samtidigt som vi ständigt räds civilisationens fall och världens undergång så märker vi inte när det sker. Romarna fortsatte med sina vardagliga bestyr efter 476 på samma sätt som före. De fortsatte att leva sina liv i lycklig omedvetenhet om att deras rike var historia. Så fungerar människan – vi anpassar oss oerhört snabbt efter nya förutsättningar. Det som var abnormt igår är vardag idag. Anpassningsbarheten är naturligtvis en framgångsfaktor, rent evolutionärt – men den kan också få destruktiva konsekvenser. Vi riskerar att anpassa oss så till den milda grad att vi förlorar vår självbevarelsedrift och tappar kontakten med vår överlevnadsinstinkt.

När föll egentligen Rom? Och när faller vi? Har vi i själva verket redan fallit utan att notera det? Vilket år, vilken händelse, kommer framtidens historiker att datera den västerländska civilisationens fall till?

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se