Slow Culture: Allende och Pinochet – ett drama i tre akter

  • Söndag 9 Dec 2018 2018-12-09
E-post 367

De flesta har nog hört talas om namnen Salvador Allende och Augusto Pinochet. Men vad känner gemene svensk till om vad som egentligen hände i Chile under några dramatiska år på 70-talet? Jag tror att det låter ungefär så här: först var det någon som hette Allende. Han var folkvald och omtyckt och ville hjälpa folket; men då störtades han av militären under ledning av Pinochet, som lät skjuta tusentals människor. Även om denna beskrivning äger en viss riktighet tycker jag nog ändå att den bör kompletteras. Människan orienterar sig emellanåt i sitt moraliska universum genom att utnämna hjältar och skurkar. Detta gör förvisso tillvaron lättare att navigera i, men det behöver ju inte vara sant för det. När det gäller Allende och Pinochet är förhållandena också lite mer kompliceratde än vad man först kanske kan tro.

Under 1960-talet leddes Chile av det kristdemokratiska partiet och presidenten Eduardo Frei. I jämförelse med många andra sydamerikanska länder var Chile tämligen stabilt och åtnjöt ett stort mått av politiska och medborgerliga friheter. Dock fanns det ett stort problem, nämligen inflationen. Detta var ett sorgebarn sedan många år. Under 50-talet låg inflationen varje år i snitt på 20 procent per år; i slutet av 60-talet hade den stigit till 28 procent och 1970 hade man till slut landat på en nivå över 30 procent.

Och vad var då skälet? Jo det handlade om ett klassiskt fel: regeringarna bedrev utbudspolitik, där man regelmässigt försökte köpa folkets stöd via reformer som finansierades via sedelpressarna. Den offentliga sektorn expanderade kontinuerligt genom att vissa personer, liksom hela väljarkategorier erbjöds olika former av anställningar som belöning för sitt stöd. 1970 hölls dock allmänna val och för fjärde gången gillt lyckades socialistpartiets ledare Salvador Allende vinna valet – men då inte genom egen kraft, utan på grund av en splittring inom det borgerliga blocket. Hade borgerligheten agerat samlat så hade de kunnat utnyttja de 62 procent rösterna som man fått, men det gjorde man inte, så uppgiften att bilda regering gick till parlamentets största parti, det vill säga Socialistpartiet under Allende som lyckats erövra 36,2 procent av rösterna.

Med detta svaga stöd – och en makt som främst bestod i att den chilenska borgerligheten mer eller mindre lämnat walk over vid valet – skulle man kunna tro att den nye presidenten skulle ha fört en försiktig och administrationsinriktad politik, men så blev inte fallet. Precis som Chile nu styrdes av socialister som bara representerade en tredjedel av befolkningen, styrdes Socialistpartiet av en liten men ytterst hårdför minoritet av extremister. Allende själv framstod som en blid och ytterst välvillig man, men samtidigt mycket svag. Redan från början av sitt presidentskap förlorade han kontrollen av de revolutionärt inriktade delarna av sitt parti.

För att blidka den hårdföra vänstern inom sitt parti började han sätta igång ett omfattande nationaliseringsprogram där internationella företag skulle förstatligas och tas över av regeringen. Konsekvensen blev dock en uppsjö av internationella tvistemål där investerare från när och fjärran ville ha tillbaka de pengar de plöjt ned i den chilenska ekonomin och i väntan på att detta skulle kunna lösas lamslogs den chilenska utrikeshandeln, vilket varken Allende eller hans rådgivare förutsett. För att dra in pengar till statskassan började extrema krafter inom socialiströrelsen att bilda kommittéer för Folkmakt. Det handlade här om att skapa så kallade bonde- och arbetarråd som exproprierade såväl jordbruk som industrier över hela landet. Detta var ett brott mot den chilenska grundlagen, men tilläts ändå av Allenderegimen.

Salvador Allende var nu mer eller mindre fångad i en kniptång, mellan å ena sidan en Castroinspirerad radikalvänster, som ville inför kommunism i landet så fort som möjligt och å andra sidan en allt mer frustrerad medelklass som såg sin frihet hotad. Till denna mix måste man också räkna krigsmakten. Den hade av hävd aldrig tagit politisk ställning i Chile, utan alltid förhållit sig neutral, men den politiska utvecklingen kom även att påverka de väpnade styrkorna – allt eftersom lag och ordning åsidosattes av den nya regeringen kom även denna att politiseras.

Även på makroplanet hotades den ekonomiska stabiliteten. Efter några månader hade Chile drabbats av hyperinflation. Ett år efter socialistpartiets makttillträde låg nivån på 160 procent och ytterligare ett år senare bröt man igenom 200-procentsvallen och hade i och med detta den högsta inflationen på hela jordklotet.

Redan i november 1971 befann sig ekonomin i ett så pass uselt skick att Allende förklarade att Chile från och med nu inte tänkte betala tillbaka en krona på sin statsskuld – och i och med detta var landet i teknisk mening i statsbankrutt. Detta ledde till att bankerna slutade med att låna ut pengar och att allt kapital som hade möjlighet lämnade landet. Med jordbruket i kaos, produktionen på nollnivå och med alla stora industrier ockuperade mer eller mindre upphörde den chilenska exporten vilket ytterligare accelererade kapitalflykten eftersom i princip allt måste importeras. Detta ledde i sin tur till likviditetsproblem i hela den chilenska ekonomin som mer och mer blev beroende av svarta marknaden och byteshandel med varor, vilket i sin tur ledde till varubrist. Redan 1972 stod i princip Chiles butiker tomma.

Nu skedde något väldigt ovanligt. Chiles befolkning började protestera och gå ut i strejk; men det var inte industri- eller lantarbetare som strejkade, utan medelklassen – det vill säga den grupp som står för samhällelig stabilitet, ordning och laglydnad. Detta fick den politiska vänstern att ana oråd. Kommittéerna för Folkmakt började smuggla in vapen under 1972, då också det politiska våldet riktat mot motståndare till socialistpartiet kom igång på allvar i maj detta år. Kommittéerna hade nu mer vapen (30.000 gevär) än krigsmakten, vilkens numerär vid denna tid uppgick till 26.000 man. Allende började nu planera för att låta staten beväpna sina politiska anhängare och i en stor manifestation den 4 september 1973 till åminnelse av valsegern 1970 dök 750.000 anhängare upp i huvudstaden Santiago för att visa sitt stöd.

En vecka senare hade dock regimen störtats genom en statskupp genomförd av alla tre vapengrenar och ledd av den person som Allende själv utnämnt till överbefälhavare, nämligen Augusto Pinochet. Kuppen var inte på något sätt oblodig. Allende sköts till döds i sitt presidentpalats och antalet döda i samband med de första dagarnas oroligheter uppgick till 2.796 personer, varav de flesta var vänsteranhängare. Det våldsammaste motståndet kom dock inte från chilenarna själva, utan från de flyktingar som Allenderegimen tagit emot från andra latinamerikanska länder och som bara i Santiago kunde räknas till 13.000 personer. Motståndet från de olika bonde- och arbetarråd som etablerats överallt i landet, liksom från kommittéerna för folkmakt kollapsade dock tämligen kvickt, vilket tyder på att de knappast hade kunnat åtnjuta något större stöd från den chilenska befolkningen.

Protesterna mot den chilenska juntan kom framför allt från utlandet. Sovjetunionen och dess allierade orkestrerade snabbt diverse kampanjer, vilket också understöddes av demokratier som betecknade sig själva som ”alliansfria” – och här spelade vårt eget land, under ledning av socialdemokraten Olof Palme, en framträdande roll under en tid. Protesterna klingade dock snabbt av. Inget land som sagt sig stödja Allenderegimen hade lyft ett finger för att hjälpa till med exempelvis krediter under det svåra ekonomiska läget. Han hade lämnat åt sitt öde. För såväl Leonid Brezjnev som Olov Palme tycks Allende ha varit nyttigare som död än som levande likt en bricka i respektive lands inrikespolitiska spel.

I efterhand kan man se att det ekonomiska och politiska sammanbrott som skapats av Allenderegimen kunde vändas till sin motsats, trots att statskuppen genomfördes samtidigt som den globala ekonimin genomgick en recession i oljekrisens spår. Pinochetregimen lyckades för första gången hejda den inflation som varit den chilenska ekonomins gissel sedan så många år. Detta ledde initialt till sjunkande BNP och högre arbetslöshet – men så snart som inflationen var under kontroll vände ekonomin till det bättre och efter bara några år var den chilenska ekonomin den mest välskötta i hela Sydamerika. Nu kunde välståndet växa.

Redan 1980 kunde Världsbanken leverera en rapport gällande Chiles ekonomi där det hette att ”under extra-ordinarily unfavourable cicumstances, the Chilean authorities have engineered an economic turnaround without precedent in the history of Chile”. Detta är förklaringen till det starka stöd som Pinochet fick i de allmänna val som hölls den 11 september samma år och som handlade om att låta generalen kvarstå som statschef under åtta år och där han vann 70 procent av rösterna. En sådan bekräftelse från sitt folk kom Allende aldrig i närheten av.

De ekonomiska framgångarna till trots bör dock inte låta oss glömma att Pinochetregimen var en auktoritär och ofta brutal regim. Mellan 1973 och 1989, då full demokrati återinfördes, tros inte mindre än 1.068 personer ha dödats av den chilenska säkerhetspolisen DINA. Detta ligger givetvis långt under de 15.000 personer som mördats av Castroregimen på Kuba, men kan ändå inte ursäktas. Förmodligen hade slaktarräkningen vad gäller politiska dödsoffer blivit ännu högre om Allende hade fått fortsätta sin politik, men kommer vi aldrig att få veta.

 

Erik van der Heeg

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se