Slow Culture: Karolinska myter

  • Söndag 2 Dec 2018 2018-12-02
E-post 645

I förrgår var det 300 år sedan den svenska stormaktstiden fick sin symboliska avslutning genom det skott vid Fredrikstens fästning i Norge som ändade Karl XII:s liv. Detta var knappast något som hugfästes i någon större skala i svenska medier, men vad annat hade man kunnat vänta?

Den historieintresserade grannpojken har dock börjat läsa om den svenska stormaktstiden i skolan och kunde inte riktigt bli klok på vad han fick höra läraren berätta. Pojken är mycket fascinerad av det gamla svenska truppslaget karolinerna – som man kallade de indelta soldater som slogs under Karl XI och Karl XII mellan 1687 och 1719, när de fått sin standardiserade uniform med den karakteristiska blå vapenrocken med gula uppslag och den trekantiga karolinermössan i filt.

Men det var inga särskilt smickrande saker som han fick höra om våra ”svenska bussar blå”. Läraren koncentrerade sig främst på soldaternas umbäranden i fält, hur de dog som flugor, hur de svalt, att de var utmärglade och knappt kunde gå. Han undrade rätteligen hur det överhuvudtaget skulle kunna vara möjligt att föra krig med sådana soldater, om de nu var så svaga, utmärglade och snudd på döende som han hade fått höra.

En helt rimlig fråga; hur stor och stark var egentligen en svensk soldat vid tiden för Karl XII:s frånfälle? Vad åt han? Och hur sjuk var han? Med lite snabb googling kunde jag snabbt komma över så pass mycket information i detta aparta ämne att jag inte fick se min auktoritet undergrävd i pojkens ögon. Följande kunde slås fast: även om den vanlige svensken under karolinsk tid knappast styrketränade och intog sina måltider enligt de senaste rönen inom näringsfysiologi, så gick det ingen nöd på honom (för det mesta). Så här skrev en anonym amatörhistoriker på Skalmans forum:

En vanlig svensk bonde, dräng, torpare eller indelt soldat i fredstid måste alltså plöja med årder, harva, tröska med slaga, skörda, slåttra med skära, gräva diken med träspade, fälla träd med handyxa, klyva stockar, timra, lyfta stockar och foga samman dem manuellt, hantera bångstyriga oxar och hästar, släpa på tunga säckar, forsla bort sten ur markerna, smida spik. Till detta kom en uppsjö av tunga vardagssysslor som alla innebar en evinnerligt dragande, släpande och lyftande – klövjning av dragdjur, mockning, räfsning, ogräsrensning, röjning av marker, reparationer av byggnader, stängsel och verktyg; slakt av boskap, slipning av skärverktyg på handvevad slipsten, osv, samt att den aktiva arbetsdagen varade från soluppgång till solnedgång.

Det här är inget arbete för några veklingar. Särskilt tröskandet med slaga brukar beskrivas som närmast outhärdligt tungt. Man kan alltså konstatera att den normala manspersonen i vårt land måste ha haft en imponerande grundfysik, vara tålig, kunnat utstå smärta och – framför allt –besuttit en grundmurad seghet.

Det finns tyvärr inga förteckningar över de svenska soldaternas längd, men en grundregel hade man: ingen knekt fick vara kortare än 5 fot och 8 tum, det vill säga 172 centimeter – och detta kontrollerades vid påmönstringen, såsom den återges i Gustaf Cederströms målning ”Under måttet”, från förra sekelskiftet. 172 centimeter var något över den medellängd på cirka 168 centimeter, som man kan konstatera när man undersöker skelett från denna tid – men samtidigt en bra bit under de 182 centimeter som är medellängden för svenska män idag. Dock kan man definitivt slå fast att den svenska hären inte bestod av en uppsättning förkrympta hobbitar i blåa rockar. Varken Morgan Johansson eller Ulf Kristersson hade rimligtvis kunnat accepteras i de karolinska fotsoldaternas led.

Vad åt då soldaterna? Det är ett faktum att intendenturtjänst, tross och etapptjänst var mycket utvecklad i Europa under senare hälften av 1600-talet och 1700-talet, vilket var en konsekvens av det trettioåriga krigets ohyggligheter. Detta krig hade gått fruktansvärt hårt åt civilbefolkningen, framför allt i Tyskland. De jättelika arméerna hade försörjt sig själva genom ett kontinuerligt utplundrande av de icke krigförande i städer och byar. Med den Westfaliska freden försökte man komma tillrätta med detta genom avtal mellan Europas stater som stipulerade att fältarméer måste svara för sin egen försörjning och så långt som det bara var möjligt skona civilbefolkningen, även om det handlade om fiendens. Belysande är här de stränga straff som var stipulerade för plundring eller våldtäkt den tidens arméer.

Konsekvensen av detta blev i sin tur en radikal krympning av arméernas storlek, samtidigt som ett förbättrat utbildningssystem gjorde soldaterna mer effektiva och professionella. Dessutom utvecklades ett avancerat trossystem för att hålla arméerna försörjda med ammunition, utrustning och mat under fälttågen.

Vad gäller den svenska kampanjen mot Norge 1719, som skulle avslutas med Karl XII:s död, så finns här siffror bevarade. Varje regemente hade sin egen ”organiska” tross knuten till sig som skulle kunna försörja förbandet under sex veckors manöver innan komplettering av förråden måste ske. Ett infanteriregemente bestod på pappret av två bataljoner om vardera fyra kompanier med 150 man. En storlek på inalles 1.200 man; men på grund av sjukdom, transportproblem och utlåning av trupp till garnisonstjänst var styrkan i fält sällan över 900 man och ofta mindre ändå. Ett sådant regemente i den svenska armén åtföljdes av en tross på 180 oxdragna fyrspann, som medförde allt som skulle kunna täcka regementets behov under kampanjen.

En stor del av de förnödenheter som transporterades på detta sätt utgjordes av mat. Enligt reglementet hade varje soldat rätt att varje dag kunna kvittera ut minst 1,5 skålpund bröd (c:a 7 hg) och 2 skålpund kött, fläsk eller smör (strax under 1kg). Det handlar om en kalorimängd utgående från protein, fett och kolhydrater som motsvarar åtta menyer av Big Mac & Co per soldat och dag. Till detta kom en hel del annat, som ett skålpund ärter per dag (ofta i form av den klassiska svenska ärtsoppan), 1 kanna alkoholsvagt öl (c:a 2,6 l) och en ospecificerad mängd filmjölk i mån av tillgång. Även fisk fanns tillgängligt, och under Norgefälttåget utgjordes detta framför allt av jäst skarpsill, det vill säga ansjovis.

En typisk kvällsmåltid – när allt bakat bröd redan var uppätet – kunde bestå av rågmjölsgröt med isterklimpar och filmjölk. Vitaminer fick man framför allt via kål. Kål har den egenheten att det är den enda frukt eller grönsak som bibehåller sina c-vitaminer oavsett om man äter den rå, kokt, syrad, stekt eller jäst. Om det är någon grönsak som bidragit till den västerländska civilisationens historiska slagkraft och förmåga att uthärda långvariga kriser, krig och katastrofer, så är det nog kålen och dess märkvärdiga egenskaper vi framför allt skall tacka för det.

Kosthållet var alltså inte på något sätt i underkant, även om det kanske inte alltid höll högsta gourmetklass. Svält och umbäranden kunde naturligtvis uppstå, men detta drabbade framför allt den förlorande sidan efter slagen då truppen rivits upp och trossen, antingen hade skingrats eller övertagits av fienden.

Om det fanns en hög dödlighet i fält oaktat striderna så handlade det inte främst om undernäring, utan om plötsliga epidemier av exempelvis tyfus, samt genom infektionssjukdomar. Hungersnöd och missväxt förekom under vissa år, vilket undersökningar av skelett från denna tid visar. Men dessa nödår var sällsynta och tycks inte ha påverkat demografiska förhållanden annat än marginellt. Dieten av kolhydrater och fett, samt proteinintag via mejerivaror och fisk, samt ett kaloriintag som inte stod vår tid efter höll folk på benen.

Så svaret på grannpojkens fråga om karolinerna blev följande: Nej; folk var inte dvärgar på den tiden och de svalt i regel inte. De var tvärt om tämligen starka och välväxta. Och tur var väl det, för annars hade vi kanske inte själva funnits här idag.

 

Erik van der Heeg

 

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se