Sverige och det stora mångkulturfiaskot

  • Onsdag 5 Dec 2018 2018-12-05
E-post 7283

För två decennier sedan, hösten 1999, beordrade den dåvarande socialdemokratiska regeringen samtliga svenska myndigheter att formulera mångfaldsplaner för att främja etnisk spridning bland sina anställda. De svenska myndigheterna var ytterst samarbetsvilliga, och i rask takt producerades mångfaldsplaner. Idag ingår begreppet mångfald – framförallt förstått som etnisk mångfald – som en självklar del i svenska myndigheters värdegrund. Samtliga politiska partier (utom Sverigedemokraterna) anammade okritiskt mångfaldsideologin och föreställningen om mångfaldens välsignelser spreds med framgång även till den privata sektorn.

Sociologen Göran Adamson beskriver mångfaldsideologins segertåg i Sverige i boken Multikulturalismens Faelder (Samfundslitteratur, 2016). Han konstaterar lakoniskt att ”alla som är emot mångkultur ses, i bästa fall, som högerpopulister”.

Nå – hur har det gått med mångfalden? Forskare vid Uppsala universitet och Högskolan i Gävle har sedan 2005 årligen undersökt uppfattningar, erfarenheter och föreställningar relaterade till migration, invandring och integration. Efter 2016 valde man att istället göra undersökningen vartannat år. 2016 års upplaga av Mångfaldsbarometern visade en tydlig opinionsförskjutning i attityder till mångfald – andelen som uppger sig vara positiva till mångfald hade minskat med tio procent. Det var den största (negativa) förändringen sedan mätningarna startades 2005. Främst var det medelålders kvinnor som hade ändrat uppfattning.

Den nyligen publicerade Mångfaldsbarometern för 2018 visar att den utveckling som blottlades 2016 har fortsatt. Svenskarnas attityder till mångfald har förändrats kraftigt, och Mångfaldsbarometern visar att svenskar är mer negativa till mångfald än i någon tidigare undersökning. Och återigen är det kvinnornas attityder som kraftigt har förändrats. Forskningsledaren Fereshte Ahmadi, professor i sociologi, tvår sina händer. Hon kan inte svara på varför svenskarnas attityd till mångfald blivit mer negativ (det kunde hon f ö inte 2016 heller), men hon tror att det kan ha med medias rapportering att göra. Ahmadai menar att medias ensidiga rapportering om män från Mellanöstern som sexualförbrytare påverkat kvinnors attityder i en mer negativ riktning.

Kanske, tänker jag, kan kvinnornas förändrade attityder handla om faktiska och konkreta erfarenheter snarare än om ”mediabilden”? De postmodernt marinerade forskarnas blinda tilltro till språkets makt och deras totala förkastande av det konkreta, av människors faktiska erfarenheter är rent parodiskt. Varför frågar inte Ahmadi och hennes kollegor på Högskolan i Gävle människor varför deras uppfattning förändrats? Kanske för att de inte är så väldigt intresserade av svaret?

Mångkulturideologin som genomsyrar all offentlig verksamhet i Sverige lovade oss exotisk mat, kreativa möten och välutbildade invandrare som skulle rädda våra pensioner. Det vi ser är något helt annat: bostadsbrist, ökade våldtäkter, gängkrig, hedersvåld, böneutrop, överfulla fängelser, skottlossningar utanför akutmottagningar, krav och bidragsberoende. Invandringen har förändrat Sverige i grunden och många av oss är skeptiska inför det vi ser. Svenskar är generellt positivt inställda till invandring. Vi är nyfikna och intresserade – men många ser också ett värde i att bevara och försvara det vi uppfattar som svenskt, för att inte tala om vikten att bevara välfärdsstaten. Jag är inte beredd att offra min egen trygghet och mina barns framtid för att upprätthålla en diffus idé om mångkultur som positivt laddat.

18,5 procent av befolkningen i Sverige är födda utomlands. 24, 1 procent av befolkningen har utländsk bakgrund, det vill säga inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands. En stor andel av invandringen har skett från muslimska länder i Asien, Afrika och Mellanöstern, alltså från länder som kulturellt och värderingsmässigt skiljer sig kraftigt från Sverige. Det är hisnande siffror – och den demografiska förändringen har gått mycket fort.

Det riktigt oroande är att det inte tycks finnas någon som helst beredskap för att möta dessa förändringar. Varken politiker, myndigheter eller media intresserar sig för hur vi ska kunna skapa ett fungerande land. Istället slösas tid och pengar på meningslösa studier av typen Mångfaldsbarometern. Jag kan redan nu berätta om resultatet i nästa Mångfaldsbarometer 2020: Svenskarnas attityder till mångfald kommer att ha blivit ännu mer negativa. Ja, om ingen drastisk förändring sker. Tyvärr finns det ingenting som tyder på det.

 

Ann Heberlein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se