Varför granskas Projekt Ekerö?

  • Onsdag 19 Dec 2018 2018-12-19
E-post 425

Redaktörens första kommentar:

Det den granskande frilansjournalisten Andreas Henriksson framför på sociala medier har ingenting med Ledarsidorna.se att göra. Han gör det som privatperson.

Henriksson är nu skild från redaktionen.

Detta blir den sista artikeln i serien om EKERÖ på Ledarsidorna.se där jag motiverat nyhetsvärdet samt faktiskt, vilket kritikerna missar, ger projektdeltagarna rätt i sin samhällsanalys men kritiserar deras lösning.

Artikeln uppdaterad med projekt EKERÖS underlag från den 9-1o november i Stockholm samt den 11 vid en brunch i Lund.

Projektet Ekerö började som en middagstillställning av samhällsengagerade medborgare som upplever att Sverige går sönder samtidigt som de politiska partierna inte vare sig tycktes se det som medborgarna upplever, ett Sverige som förändras till det sämre. Eller ens brydde sig.

Projektets analys är mer än relevant. Men dess lösning är det inte.

Sverige befinner sig i ett läge där den politiska debatten allt mer polariseras i en allt snabbare takt. Trots att valet 2018 skulle vara ett vägskäl – där migrationens effekter kunde debatteras friare. En sanning med modifikation. För att ta ett exempel – det är migrationsfrågan som i mångt och mycket låser upp det svenska parlamentet trots att det finns en 70-procentig majoritet för en ännu restriktivare migrationspolitik än dagens. Denna fråga låser upp riksdagen på ett sådant sätt att ingen regering fortfarande har bildats och inte kommer att bildas förrän tidigast den 16 januari.

Och frustrationen är inte ny. Jag råkade 2012 besluta mig för att ställa in Almedalsveckan och tillbringa den veckan som den ena av endast två semesterveckor i Kopparberg där min fru har ett hus. 

Första kvällen satt vi med våra grannar och tog ett glas vin i skymningen när jag såg ett antal pick-uper stanna till vid den kontantkortsmack som ligger 200 meter från huset. Jag ser hur några män lastar lådor och avlånga föremål mellan bilarna och åker sedan iväg. Vårat värdpar satt tysta och tittade bekymrade. Jag frågade vad det var vi sett. De sade kort;

”Gå upp i reservatet och titta själv”.

Jag tog hunden med mig och gick in i det angränsande naturreservatet och landade i ett läger med 40 bulgariska unga vältränade bärplockare. Som inte tycktes uppskatta min närvaro. Alls. Och inte fanns det några bär den sommaren vilket inte gjorde deras humör bättre.

I Kopparberg låg det vid den tiden flera flyktingboenden. Bland annat ett i Bångbro för familjer, ett längre västerut i Ställdalen för främst ensamkommande män. Kopparberg är ett litet samhälle och kommunen Ljusnarsberg har runt 3 500 invånare. En av Sveriges minsta kommuner. Men med redan då störst mottagning av nyanlända. Dumpade av de välmående storstäderna med löften om statsbidrag för att rädda kommunens ekonomi.

Under migrationskrisen hösten 2015 var situationen ännu mer pressad. Var fjärde kommuninnevånare kunde inte kommunicera på svenska samtidigt som skolan inte visste från dag till annan vilka språk som de skulle undervisa på. Socialtjänsten var så belastad att de bara klarade av att hålla öppet två timmar per dag.

Ingenting har blivit bättre i egentlig mening. Och problematiken finns på flera håll i landet. I skolan i Tjärna Ängar i Borlänge talar endast ett fåtal lärare svenska för att ta bara ett exempel.

Stämningen i byn, Kopparbergs tätort har endasst 2 500 invånare, var spänd varför jag valde att ringa polisen i Örebro för att få upp en patrull för att göra en lägesbedömning. Det visade att jag bevittnat Sveriges första mer organiserade medborgargardes första patruller förbereda sig. Polisen valde efter att varit uppe och gjort sin bedömning placera fyra patruller dygnet runt i en vecka på strategiska placeringar i hela kommunen. En stulen cykel, en vält soptunna eller en mindre skadegörelse hade kunnat tända en gnista var polisens professionella bedömning. En vecka senare hade bärplockarna givit sig av. Och livet kunde sakta återvända till något normalare. Men normalt blev det aldrig efter det. Nattåkarna i Kopparberg patrullerar fortfarande gatorna nattetid. Av lätt insedda skäl.

Nattetid ligger närmaste polisstation en timme bort med torrt väglag och vältrimmad bil.

Sverige går i fel riktning. Rikspolischefen vitsordade till och med häromdagen i SVT Agenda att trots att polisen kastar in alla resurser de har lyckas de inte vända den dödliga trenden med skjutvapen. Malmö, för att ta ett exempel, slår alla tidigare rekord i år i antalet dödsskjutningar. Det är ingen slump att Securitas erbjudande om områdesbevakning och personsäkerhet nu ökar. Villaägarföreningar sluter sig samman i områden där polisens och statens våldsmonopol inte räcker till.

Jag har idag varit i kontakt med polisen som upplever att tidigare icke jaktintresserade personer nu visar upp ett större intresse av till exempel jägarexamen för att kunna skaffa vapen för sportskytte och jakt. Jaktintresset i Skåne har blivit så stort att Polisområde Stockholm har fått gå in och avlasta med licensansökningar.

Projekt Ekerö och jag delar samhällsanalys, en samhällsanalys som har tydliga spår till migrationens effekter. Undanträngning av sociala resurser, överrullning av ansvar på kommunerna och inte minst en importerad kulturfriktion och med kulturfriktion och arbetslöshet ny brottskultur. Väpnade bostadsinbrott är en ny företeelse för att ta ett exempel. Och där lagstiftaren straffar fadern som försvarar sin son hårdare än inbrottstjuven som kör upp en pistol i munnen på den sjuårige sonen.

Ingen människa kan påstå att detta är en sund utveckling. En utveckling som spätts på med identitära rörelser. En utveckling som möjliggorts på senare tid av fyra uttalanden gjorda av tre personer.

  • Det första fälldes av socialdemokraternas förrförre partiledare Mona Sahlin. Sahlin menade att svensk kultur var töntig.
  • Det andra kom julen 2011, efter att Liberalerna drivit på i Alliansen för migrationsöverenskommelsen. Migrationsminister Tobias BIllström talade då om att volymerna av migranter var problematisk men tystades effektivt och absolut av statsminister Fredrik Reinfeldt. Ordet ”volym” fick aldrig mer användas.
  • Det tredje kom från Aftonbladets ledarredaktör,då krönikör, Anders Lindberg 2013 då han menade att allt prat om volymer och undanträngningseffekter var antingen rasistiskt eller för dysterkvistigt.
  • Det fjärde, och förödande, yppades av Fredrik Reinfeldt i hans sommartal 2014. Svenskarna skulle öppna sina hjärtan för migranterna och som följande mening: Inga reformer är möjliga. Ni, svenska skattebetalare och medborgare, får stå tillbaka.

Väljare, och framför allt de som lever i samhällsutvecklingen, har fog för att uppleva hur den politiska ledningen lever helt isolerad. Leif Östlings, Svenskt Näringslivs tidigare ordförande,  ”vad f-n får vi för pengarna” är en i allra högsta grad relevant fråga.

Väljarna, vanliga människor, upplever det som att den politiska ledningen tittar på Netflix i bilen medan väljarna ser ett samhälle genom vindrutan som förändras och försämras. Samtidigt som politikern i fråga recenserar den film han eller hon tittar på som om det är det viktigaste.

Nattåkarna i Kopparberg och Projekt Ekerö samt ”klubben” delar något. De gör en relevant samhällsanalys men landar i fel lösningar om vi ska hålla ihop som samhälle. Felet är ytterst de politiska partierna som systematiskt stängt ute alla ”vanliga människor” med riktiga jobb som erfarenhet att kunna göra sin röst hörda och sin kompetens tillvaratagen. Hur en doktor i etik, med 25 års yrkeserfarenhet, förpassas till att bli ordinarie ledamot i Kulturnämnden när hon har kompetens nog att bli borgerlighetens främsta kulturpolitiker på riksplanet är nog en rätt bra beskrivning om hur partierna fungerar. Bristen på vanligt folk är uppseendeväckande och hos socialdemokraterna är detta minst lika svårt. 

Sist Socialdemokraterna hade en vanlig människa i riksdagen med erfarenhet och lyskraft var när Jan Emanuel Johansson var invald. De finns de som har synpunkter på Johansson. Men han är en vanlig människa. Med tidigare vanliga problem. Idag är han en ovanlig miljonär men han kommer alltid vara en vanlig människa. Jag känner honom. En person som sett livet från dess mörkaste sidor. Effektivt utmanövrerad från politiken där han hade kunnat bidra positivt av de som haft politisk spelteori som huvudsyssla i hela sitt liv.

Projekt Ekerö domineras av personer som försökt påverka. Men blivit förminskade eller bortspelade. De är frustrerade. En adekvat känsla. De är välutbildade. En resurs som inte tas till vara. Vilket ökar frustrationen. Så långt borde Projekt Ekerö vara en tillgång. För de partier som borde haft förmåga att lyssna. 

Men.

Vad projekt Ekerö har utvecklats till är inte bara en diskussionsklubb som luftar sin frustration utan en identitär projektorganisation som vill skapa svenska frizoner i Sverige. Närmast kan vi jämföra det som en allmän liberal borgerlig rörelse för att skapa svenska motsvarigheter till den danska fristaten i Köpenhamn, Christiania.

För att skapa denna fristat, eller zon eller svensk koloni i Sverige har Projekt Ekerö kommit relativt långt i sina förberedelser. Ur deras protokoll och arbetsmaterial framkommer att

  • De vill skapa en finansiell struktur som inte kan beslagtas av den svenska staten i form av att lägga insamlingsstiftelser utomlands. Explicit konstaterar projektet att svenska staten kan, om de misstänker eller konstaterar brott, konfiskera eller spärra banktillgodohavanden.
  • De ska kapa en kommun ”under falsk flagg” för att skapa en politisk majoritet och med kommunen som grund skapa en mönsterkommun. Vid en votering i arbetsgruppen fördes bland annat Linköping och Laxå upp. Men inget beslut om vilken kommun som skulle bli föremål för övertagande.
  • En annan fråga som kommit upp var hur denna kommun skulle försvaras om staten eller väljarna ville annat. Frågor om det gick att ställa in allmänna val har ventilerats. 
  • I urprungsplanerna ingår en omfattande kommunikationsstrategi syftande till att öka spänningarna mellan grupper med satir och annat som grund.

Inga brott har begåtts. Men resonemangen förs på ett sådant sätt att projektet själva inte utesluter att brott kan komma att begås vid upprättandet av en fristat. En svensk koloni. För svenska värderingar. Vad nu svenska värderingar är.  Även om projekt Ekerö inte har rasisitska identitära värderingar är likheten med Svenskarnas Hus slående. 

Många kanske kan se detta som en knallkorkarnas sammansvärjning. Men det är det inte – detta är begåvade, men politiskt utstötta eller oerfarna men samtidigt djupt samhällsengagerade personer som vill se saker hända nu. Och som blir mer och mer frustrerade över hur framför allt rikspolitiker inte ens kan bilda en regering. Trots att det finns ett 70 procentigt underlag för att lösa vår tids ödesfråga – migrationen och integrationen.

När det gäller ”Klubben”, som kan sägas vara en inkörsport till ”Ekerö” är det absolut inte samma sak. Men ändå är det samma sak. Personunionerna bakom är slående samtidigt som externa gäster, som stått på en rekryteringslista, kommit och gått. Jag själv har konsekvent tackat nej i två år till inbjudningarna. Och de jag pratat med som varit där har bara varit där en eller maximalt två gånger. Av skäl som kommer att redogöras för i annan artikel.

Däremot var jag på en middag, som jag trodde var något helt annat, i projekt Ekerös regi. Där jag lämnade efter femton minuter när det gick upp för mig vad planerna var.

Projekt Ekerö är inte brottsligt i sig. Än. Men det kommer bli konstitiutionellt tveksamt och definitivt brottsligt om de lyckas med att kapa en kommun och börjar upphäva rösträtten. De resonemang som förts tyder på en medvetenhet att genom att sätta upp en fristat i likhet med Christiania och utmana centralmakten i Stockholm genom civil olydnad på alla områden begå lagöverträdelser inom alla de lagrum som finns som icke dispositiva och som reglerar kommunernas verksamhet.

Granskningen av Ekerö är relevant. Lika relevant som ETC:s rapportering, vid sidan av min egen, av Nattåkarna i Kopparberg. Det vittnar om en frustration hos medborgare över politikens oförmåga att svara upp med lösningar på ett samhällsproblem som växer sig allt större.

Och signalerna är tydliga till de två partierna som säger sig vara statsbärande. Det är samhällsengagerade medborgare som bryr sig men finner inga vägar eller någon som lyssnar.

Och de glider då iväg på tveksamma vägar. Som ingen vet vart de leder. Förutom att de spär på de identitära krafter som vill slita sönder samhällskontraktet.

 

Redaktörens slutkläm:

Det den granskande frilansjournalisten Andreas Henriksson framför på sociala medier har ingenting med Ledarsidorna.se att göra. Han gör det som privatperson.

Henriksson är nu skild från redaktionen.

Detta blir den sista artikeln i serien om EKERÖ på Ledarsidorna.se där jag motiverat nyhetsvärdet samt faktiskt, vilket kritikerna missar, ger projektdeltagarna rätt i sin samhällsanalys men kritiserar deras lösning.

 

Nedan källmaterial från projekt EKERÖ 9-10 november och som gicks igenom i Lund den 11 november samt inbjudan till samlingen i Stockholm.

I materialet finns definition vad projektet definierar som VISEGRAD-kommuner lämpliga för övertagande.

Minnesanteckningar från ett projektgruppsmöte EKERÖ som skickades ut i förväg (som jag inte tog del av)

Av frågeställningarna framgår att projektet avser att använda sig av “Nyttiga Idioter”.

 

 

Underlaget för den 9-10 November. Från punkt sex diskuteras övertagande av kommuner och VISEGRAD-kommuner.

 

Ursprunglig inbjudan till diskussionerna ovan.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se