Dagens riksdagsdebatt en förlust för L och MP innan den ens börjat

  • Onsdag 30 jan 2019 2019-01-30
E-post 562

Idag, den 30 januari är det dags för årets, och riksmötets, första partiledardebatt. Under debatten får företrädare för riksdagspartierna möjlighet att argumentera för sin politik. Debatten kommer sannolikt bli den rörigaste i svensk modern politisk historia med de nya skiljelinjerna. Men redan nu kan två förlorare pekas ut.

Dels utgör det faktum att en regering just bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu styr landet på en budgetreservaton som röstats igenom med stöd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, dels att den reformagenda som lagts fram av regeringen har Centerpartiets och Liberalernas aktiva stöd. I praktiken innebär det att samtliga åtta partierkan anklaga varandra för att sakernas tillstånd är som det är, och ingen behöver egentligen vidkännas sitt eget ansvar. Debatten om regeringens slopade arbetslöshetsmål är en tydlig illustration av detta. 

Annie Lööf, C, är den partiledare som varit tydligast i att identifiera en politisk motståndare i Jimmie Åkesson, SD. Men frågan är om det kommer räcka.  Jenny Sonesson, tidigare politisk sakkunnig under Alliansen II och ledarkrönikör och idag kolumnist och samhällsdebattörsätter dilemmat i ett par meningar i ett öppet Facebookinlägg.

 

Att bygga en regering på att vara motståndare till någon är inte en framkomlig väg. Att alliera sig med fiendens fiende har aldrig historiskt varit ett vinnande koncept långsiktigt. Det dövar för stunden men får samtidigt andra krafter att växa. Polariseringen i svensk debatt kommer nå nya nivåer. Med hårdare ton och ytterligare stigma som följd. Det finns idag snart inget mittfält kvar.

Det ligger i ett missnöjespartis natur att de växer fram tills den dag de tvingas ta ansvar. Miljöpartiet är ett gott exempel på detta. Miljöpartiet växte fram tills dess att de tvingades in i regeringen och ta just ansvar. I de senaste undersökningarna ligger både Liberalerna och Miljöpartiet under riksdagsspärren som kvitto på sin regeringsprestation. Miljöpartiet klarade sig kvar i riksdagen med absolut minsta marginal som ett resultat av dels röster från Feministiskt Initiativ, dels stödröster från socialdemokratiska väljare enligt flera analyser.

Såväl Liberalerna som Miljöpartiet skulle inte bara riskera att åka ut vid nästa val om siffrorna håller sig. De riskerar att redan den 26 maj i år förlora samtliga mandat i Europaparlamentsvalen då Sverige även i det valet tillämpar fyra-procentsspärren. Förlorar de bara hälften av mandaten de har idag kommer det vingklippa dem även i riksdagsarbetet. Förlorarstämpeln kommer förfölja bägge partierna fram till nästa riksdagsval. 

Liberalerna skall dessutom gå till Europaparlamentsvalet på att flytta ytterligare makt till Bryssel, ännu längre från medborgarna, i syfte att skapa en europeisk federation. 

Det har än så länge inte slagit något av de övriga partierna att till att börja pröva Sverigedemokraterna att ta ansvar eller att få dem att bekänna färg. På precis samma sätt som Miljöpartiet och Liberalerna nu bedöms av väljarna kommer de bedöma Sverigedemkraternas politik. 

Nu har “Anti-SD folket”, kanske tydligast gestaltat av Centerpartister och Liberaler bjudit Sverigedemokraterna på en ännu större tillväxt. Istället har Centerpartiet och Liberalerna satt sig i den sämsta av alla situationer. De utgör ett regeringsunderlag och står med ansvar för Sveriges utveckling samtidigt som de skall låtsas för omvärlden att de är i opposition.

Annie Lööf och Jan Björklund kommer, oavsett om de vill det eller inte, för lång tid framöver förknippas med den avskydda Decemberöverenskommelsens uppföljare för borgerliga väljare.

Om det är en vinst eller inte för dessa partier återstår att se men empiri talar inte i den riktningen.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se