Den som sår vind skördar storm (Hosea 8:7)

  • Söndag 20 jan 2019 2019-01-20
E-post 4961

Även om Sverige helt stänger sina gränser för invandring från muslimska länder kommer vi år 2050 ha en av de högsta procenten av muslimsk befolkning i Europa. Vid en begränsad invandring kommer Sveriges befolkning utgöras av 20,5 procent muslimer och skulle regeringar framöver, som nu utlovas av Stefan Löfvén, tillåta en högre invandring kommer Sveriges befolkning 2050  utgöras av 30 procent muslimer. I bägge fallen ligger Sverige långt över de gamla kolonialmakterna  Storbritannien och Frankrike, liksom Tyskland och kommer ha Europas störst muslimska befolkning.

Hur ska denna befolkning, med en kultur som inte motsvarar den som varit förhärskande i vårt samhälle, förhålla sig till den samhällsmodell vi kallat den svenska? Vad gör vi med ett samhälle som splittrats, där minoriteters rättigheter blivit viktigare för de styrande än befolkningens sammanhållning? Hur ska vi förhålla oss till ett samhälle där politisk islam får ett allt större inflytande och ungdomar inte radikaliseras av socioekonomiska förhållanden – men av ett kulturellt avståndstagande till ett kristet eller sekulärt samhälle? Där de trots att de är födda i Sverige kallar sig syrier, somalier eller afghaner?

Den problemställningen och en lång rad andra tas upp i den franska dagstidningen Le Figaros satsning på ett 180 sidor långt specialmagasin med titeln ” Islamismen en utmaning för vår civilisation”( L´Islamisme un défi pour notre civilisation). Magasinet, som kom ut nu i januari 2019, behandlar främst den franska problematiken men den är genomgående lätt att översätta till svenska förhållanden.

Ett tjugotal av Frankrikes och även Nordafrikas ledande experter på islam och politisk terrorism, liksom statsvetare, filosofer, författare, sociologer och journalister har bidragit med texter eller intervjuats av journalisten Alexandre Devecchio som är redaktör för specialnumret. Pascal Bruckner, Alain Finkelkraut och Eric Zemmour är kända namn för den stora allmänheten, andra är respekterade i författar och universitetskretsar. I det minerade landskap som kritik mot islam i Europa utgör klassas flera som konservativa.

Häromdagen lade ett halvdussin kvinnor från Svenska ambassaden i Paris ut ett välregisserat videoklipp på twitter för att fira att de fått 5000 likes sedan de började twittra om kungabesök och diverse invigningar.

Om denna personal istället satts att översätta Le Figaros specialnummer till svenska så hade kompetensen hos våra svensk politiker kunnat höjas till oanade höjder.

Bland de olika bidragen till magasinet går som en röd tråd att det är elitens (läs politiker och en del av kulturetablissemanget) fel att Europa idag står för en extremt svår situation att lösa. För svensk del är det uppenbart att mycket av dagens debatt och politiska beslut vilar i okunnighet – och lättja.

Att en svensk utlandsbeskickning då står och dansar i en trappa istället för att bidra med kunskap till ett regeringskansli där sådan uppenbarligen saknas är mer än vi ska behöva acceptera.

De 180 sidorna går inte redovisa fullt och helt men några punkter sticker ut och vi kan inte blunda för dem längre. Här på Ledarsidorna.se har Muslimska brödraskapets växande inflytande tagits upp gång på gång och i Le Figaros magasin visas klart på hur Brödraskapet medvetet satsar på Europa efter att stoppats effektivt i arabvärlden. Expansionen har haft stor hjälp av Erdogan och i ett tidigare läge av Qatar.

Den förmenta godheten, som i Frankrike började med Valery Giscard d´Estaing – och i Sverige nu accentueras av Stefan Löfvén och hans stödpartier, i att tillåta omfattande anhöriginvandring pekas ut som en stor fara. Det är inte människor som kommer som arbetskraftsinvandring och samhället har varken bostäder eller jobb till dem. De har inget annat val än att fylla på i förorterna där de isoleras, bildar egna kulturella enheter – och deras barn, även de som föds i Sverige, kommer att växa upp med ett främlingskap till det land som tagit in dem.

Att ungdomar som vuxit upp med islam skulle radikaliseras på grund av socioekonomiska skäl ser ut att vara fel, enligt sociologen Olivier Galland. Detta enligt undersökningar bland över 7000 gymnasieelever. Istället handlar det just om synen på islam som den enda rätta religionen och om dess tolerans för våld. 

Slöjan är för fransmännen problematisk och borde vara det i högre grad även i Sverige. Den ska inte ses som enbart ett rent religiöst uttryck utan är till stora delar en politisk manifestation gentemot de kristna eller sekulära europeiska samhället enligt sociologen Pierre Vermeren. Han påpekar hur slöjan försvunnit under mitten av nittonhundratalet hos stora grupper av befolkningen i muslimska länder men sedan via bland annat Muslimska brödraskapet återinförts i en politiserad version.

Detta motstånd mot det europeiska samhälle som man valt att bege sig till eller fötts in i påeggas av en del franska och svenska imamer men härrör också från det enorma inflyttande som en rad personligheter har via Satellit TV och Internet. Några har över 20 miljoner miljoner följare .

Begreppet Respekt, som ofta förekommer bland muslimska ungdomar i såväl Frankrike som Sverige, betyder inte respekt för den andre, utan just för de åsikter och de livsval som den unge som uttalar dem valt. De här är en av de många djupt kulturella skillnader mellan de olika befolkningsgrupper som nu ska enas i Europa.

Men här menar några av författarna, Georges Bensoussan,historiker, och Malika Sorel, tidigare medlem av Frankrikes muslimska råd, ligger faktorer som härrör till den europeiska elitens misstag – eller förräderi. 

Enligt Sorel förstår varken politiker eller stora befolkningsgrupper idag skillnaden mellan republik (läs demokrati för svenskt vidkommande) och nation. En republik är ett styrelsesätt – en nation är tillhörigheten till en rad värden som bottnar såväl i det förflutna som i nuet. Det ena är det rika arvet av minnen, enligt den av Sorel citerade författaren Ernest Ränn, det andra är konsensus. Viljan att leva tillsammans, att ge giltighet åt det som byggts upp, det som vi ärvt. Och Malika Sorel anser att dagens eliter utsätter det stora  europeiska byggnadsverk som kungar och republiker konstruerat under mer än tusen år för stor fara.

För första gången i Frankrikes historia ser man nu inte en integration eller assimilering, men en desintegration – man tar avstånd från det land man lever i. En stor del av landets unga bryr sig inte om nationen Frankrike, dess historia, dess värderingar, inte  heller om språket, litteraturen eller kulturen.

Allt oftare hör man personer i Frankrike tala om två samhällen och ett väntande inbördeskrig. Två befolkningar som betraktar varandra med fientlighet.

Ska Europa betraktas som en världsdel på nedgång eller en med en växande dekadens? Vilken av definitionerna man än väljer så återstår att Europas svaghet idag ökar islamismens inflytande.  Men det finns också i stor omfattning en feghet inför islam. Européerna vågar inte längre stå för värden som vare sig kristendom eller ett sekulariserat samhälle. 

Europa lever i förnekelse, gömmer sig bakom naivitet, och låter sig underkastas. Det är Europa som koloniseras nu, skriver den algeriska författaren Boualem Sandal i ”L´Islamisme un défi pour notre civilisation”.

 

Chris Forsne

Foto: Tim @ Photovisions

 

Magasinet går att beställa i le Figaros´s egen webshop:

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se