Europas politiska system befinner sig i en identitetskris – Fel politiker i vår tid

  • Söndag 6 jan 2019 2019-01-06
E-post 1413

Har våra politiska system urholkats så mycket att de är bortom räddning? Är flertalet av de politiker som kämpat sig fram till ledningen i partistrukturerna så urusla i politisk kommunikation att allt fler av de röstberättigade antingen avstår från att välja någon av dem – eller lägger sin röst i ren protest mot dem? Är rent av den så förhatliga ”populismen” det enda som kan stärka den västliga demokratin? Mycket handlar om hur politikerna förhåller sig till ”folket”. Italienske inrikesministern Matteo Salvini är mer populär än någonsin medan Frankrikes president Emmanuel Macron  fortsätter att rasa. Exempel på dalande stjärnor blir allt fler och svenska politiker bottennoteras.

För att beskriva Europas identitetskris idag är Frankrike ett skolexempel. 

En nation där författningen skrevs efter kriget för en makthavare, general de Gaulle, istället  för att ha folket som utgångspunkt. En nation som sett sig som ledande och självständig. Med en stolt devis: Frihet, jämlikhet, broderskap    i realiteten satt ur spel för länge sedan. Enligt många den dag då euron infördes och Frankrike sattes under byråkratiskt förmyndarskap från Bryssel (eller Berlin och Frankfurt).

Ett nation som i senaste presidentvalskampanjen förblindades av en helt ny, till dagens verklighet ,anpassad politiskt kommunikation. Kandidaten Emmanuel Macron, befann sig rätt i tiden. De traditionella partierna tappade mark, sågs som fjärran folket eller alltför demagogiska. Han erbjöd modernitet och framtidstro.

Men hans seger var en trompe l’oeil. Det lurade ögat. I första valomgången, där en rad kandidater ställdes mot varandra, fick han bara 24 procent, i den andra, där motståndaren var Marine Le Pen, fick han 60 procent. Förutsättningarna var till synes goda för ett populärt styre.

Hade den nyvalde presidenten vid sitt tillträde insett att det inte längre handlade om att vinna ett val utan styra en hel nation så skulle han ha tänkt om i hur han kommunicerade  med fransmännen. Hans vann i hög grad tack vare högutbildade storstadsbor, i Paris fick han över  90  procent av rösterna, men  hans väljare var få i socialt och ekonomiskt utsatta områden.

Men istället för att ta till sig detta faktum lyste en arrogant teknokrat igenom i de få framträdande han valde att göra. En  president som fjärmat sig, eller aldrig förstått, den allt mer åsidosatta delen av den franska befolkningen. Den som forskaren Christophe Guilluy framgångsrikt beskrivit som den bortglömma franska periferin. Den farliga klyvning som britten David Goodhart kallar gapet mellan ”somewheres and anywheres”.

Det har funnits en självgod ödesdiger blindhet hos Macron och dennes rådgivare. De förstod inte, eller ville inte lyssna till, de varningsrop  som fanns redan sommaren 2017 om ett växande missnöje runt om i landet. 

Det nu så omtalade Gula Västarnas revolt som utbröt när diesel-  och bensinskatterna skulle höjas  hade länge närts av en känsla av social nedrustning på landsorten och i småstäderna Frankrike runt. Alla ingredienser fanns där för att ett folkligt uppror, i god fransk tradition, skulle bryta ut.  

Stödet för partier på vänsterkanten viftades bort då  parlamentsvalet sommaren 2017 hade givit Macrons nybildade parti  LREM en så förkrossande seger. Såväl Nationalförsamlingen som Elyséepalatset fylldes av unga, politiskt oerfarna, teknokrater och självutnämnda kommunikationsexperter som betraktade Frankrike som ett företag med behov av effektivisering och där VDn Emmanuel Macron skulle visa med hela handen.

Gula västarnas revolt kom som en total överraskning för Macron och dennes omgivning. Ett första försök att tala upprorsmännen till rätta i ett  TV- framträdande misslyckades helt. Så Elyséepatatset satsade helt på att bättra presidentens image i det franska traditionella  Nyårstalet från statschefen. 

Det hölls som vanligt i en pompös inramning som snarare ökade än minskade förtroendegapet:

Uppgiften var att vinna folket åter. Men istället för att försöka ena nationen höll Emmanuel Macron ett splittrande, till och från aggressivt tal. De reformer han utlovade upplevdes som vaga, målade i alltför breda penseldrag.

Hur kunde det bli så fel?

Ledare som känner sig trängda tenderar att attackera vad de upplever som hinder eller motståndare. Macron valde också mycket riktigt att måla upp hur “en pöbel”  förstörde landet, det demokratiska samtalet och förvanskade sanningen. Därmed hade han redan fjärmat de han borde locka tillbaka. Han försökte visserligen i talets början visa på  sina framgångar de senaste 18 månaderna. Men exemplen var dåligt valda. Han berömde sig av att ha reformerat den franska statliga järnvägen, vars anställdas villkor försämrats, och av att ha genomfört en nödvändig men klart impopulär arbetsmarknadsreform.

Allvarligast kritiken av hans framträdande var ändå själva ansatsen. Emmanuel Macron, ser ännu  inget fel i sin politik, han utgår istället från att anledningen till att han inte har stöd är rent pedagogiskt. Fransmännen har, enligt honom, helt enkelt inte förstått att de inte kan leva på det sätt de gör. 

Nyårstalet upplevdes som uppfordrande och Macron betedde sig som en lärare talandes till motsträviga elever. Elever han också gång på gång utmålade som fiender och sabotörer. Enbart de som inte varit uppmärksamma och lyssnat kunde vara emot emot  hans planer för Frankrike.

Denne unge, moderne president har inte lyckats hitta en kommunikationsform som fungerar inför vad han tycks betrakta som sina ”undersåtar”.

Skillnaden kan knappast vara mer slående mot Italiens inrikesminister Matteo Salvini som, trots en hård högerpolitik, genom sin kommunikation istället rusar i opinionsmätningarna. Istället för  att som Macron att stå upp i Elyséepalatset och framstå som en dålig imitation av de Gaulle spelade Salvini in sitt nyårstal till italienarna med sin mobilkamera på en balkong. Redan där framstod det mer ut som den typ av film många skickar till varandra och meddelandet liknar snarare något du får från en vän än från en distanserad politiker. 

Salvini talar om få fiender, och när han gör det är det aldrig italienare. Istället upprepar han kontinuerligt sina mål och går in på specifika reformer hans regering har genomfört. Tonen är trevlig, informell och mer som en kombination av politisk diskussion och nyårshälsning. När Macron talar om sin vision och sina löften, talar Salvini om sina medarbetare och nämner dem vid namn och hälsar gott nytt år. Han talar om Italiens gemensamma ambitioner, inte sina egna och om värdet av värdighet och stolthet över vad man har lyckats med. Motståndare målas upp som lite överdrivna och fjantiga, inte som genuina hot mot den demokratiska ordningen. Slutet av talet är inget pampigt. Istället hälsar han gott nytt år till de som följer honom live på hans sändning. 

De absolut viktigaste skillnaderna i kommunikationen mellan de två ledarna är vilken analys de gör av sin roll och vad för problem de är till för att lösa.  Salvini utgår han hela tiden från italienares verklighet, strävanden och de ideal de tillsammans strävar efter. Konkret går han in på förslag för framtiden och varför han vill se dem förverkligade. Att han gör en livesändning och direkt talar med människor som han nämner vid namn säger något om hans syn på vad hans kommunikation ska uppnå.  Macron å sin sida talar till folket. Inte med. De ska lyssna, hörsamma och lyda. Han ser sin roll som bortanför fransmännen, en monark som inte behöver beblanda sig med människor annat än att ge order, läxa upp och banna. 

De här bägge  politiska ledarna visar på den brytningsperiod Europa befinner sig i. Ska politiker  gå med folket eller bemästra det. Frankrike och Italien är två tydliga exempel men förvandling under radarn gäller för många  andra västeuropeiska länder just nu. 

I Tyskland gäller ännu ett tag något av lugnet före stormen, där en i praktiken borträknad Merkel höll ett kort traditionellt Nyårstal. Ett tal som var fjärran de stora omvälvningar de flesta förväntar sig när Merkel som enande kraft försvinner. Utan ambition av att satsa på annan kommunikation än att förmedla status quo och att CDU kan man tryggt förlita sig på.

Detta status quo, som vi tidigare vant oss vid i Sverige, är nu satt i gungning  hos oss. Om det i Frankrike ännu finns rester till traditionell ideologi så har man i Sverige trots stundens allvar utarmat den politiska kommunikationen till begrepp ägande att ge väljarna skrämselhicka: Uppstudsiga väljare ska avstyras från lockrop från uppstickare med ”populism”, ”brunt”, ”trettiotalet”. 

Allt färre verkar dock skämmas eller bry sig. Dagens etablerade politiska kommunikation är alltför ytlig. Den bygger inte på en grundlig, intellektuell eller vetenskaplig analys av varför väljarna eller ska lockas och skrämmas av alternativen. Annie Lööf är ett utmärkt exempel på detta. När retoriken stoppar vid ”Hur uttrycker du dig?” eller vid att hon framhåller att henne åsikt väger tyngre än vetenskapligt etablerade fakta som de framfördes hos Skavlan av professorn Jordan B. Petersson blir henne kommunikation kortsiktigt framgångsrik. Den tål inte granskning. Och liberalernas  partiledare, Jan Björklund må tycka illa om innehållet i SD:s partiprogram, men motiveringen att stoppa det kan inte bygga på ett löfte till de egna barnen.

Svensk politisk kommunikation är under all kritik. Därför har väljarna slutat lyssna till den. De har också tappat intresset för politik och demokratiutveckling då allt färre respekterar företrädarnaför det ”politiska spelet”. 

Framtiden kommer att vara skillnaden mellan de som talar med och de som talar till, de som ser målet med politisk kommunikation att ha en dialog, byggd på interaktion och lyssnande, och de som fortsätter att bara förvänta sig lydnad. Detta går allt snabbare och snabbare och de som lyckas förstå dynamiken med detta kommer att stiga snabbt medan de andra kommer att förkastas. 

Och kanske har Salvini förstått något bortom politiken men viktigt för förtroendet när han på twitter efter att ha bjudit på sig själv och deltagit i en stunt med en väljare skriver:

“Jag litade bara på honom, var det ok?:

 

 

Chris Forsne

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se