Januariöverenskommelsen pressar väljarna ut mot nya poler i svensk politik

  • Torsdag 17 Jan 2019 2019-01-17
E-post 647

I snart ett halvt sekel har en utveckling pågått inom Vänsterpartiet där partiet successivt bytt ut sin klassbas. Att partiet nu kommer släppa igenom Löfvens Macron-politik markerar ännu ett viktigt steg i denna riktning.  Vänsterpartiet har successivt gått från att vara ett parti med en etablerad bas inom svensk arbetarklass till att idag slåss med Centerpartiet, Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet om skikten inom medelklassen. 

Arbetarklassen är för svensk vänster blott en maskot att ömma för när det passar. Det passar att ömma för glasögonbidrag men inte för en migrationspolitik som ligger i linje med svenska arbetares intressen. Då blir det obehaligt och alternativet blir att passa på frågan. 

Vänsterpartiets väljarbas återfinns i samma kvarter, i samma vänskapskretsar, i samma familjer som Centerpartiets, Miljöparitets och Fi:s väljarbaser. De är ”GAL”, de är ”anywheres”, de är den ”kreativa klassen” av presstödssubventionerade journalister, hbtq-certifierande värdegrundskonsulter, apputvecklare, influencers, akademiker, kulturarbetare och andra former av ideologiproducenter som uppbär sitt uppehälle primärt medelst transfereringar från det offentliga. Personer vars ställning i produktionen legitimeras utifrån ideologiska buzzwords med att det man gör är livsnödvändigt för demokratin, jämställdheten eller det indivudella självförverkligandet. 

Vänsterpartiet kommer således inte förlora särskillt mycket på att släppa igenom Löfven. Deras väljarbas är inte förlorare på den politik som Vänsterpartiet nu släpper igenom. 

Värre är det för LO-basen vars ledning, som vanligt, markerat ”kraftigt” emot Socialdemokratin om att inte låta fotfolket slaktas till priset av Rosenbads nycklar. Resultatet blir lika förutsägbart som när Vänsterpartiet, eller för den delen Alliansen, hotar att fälla regeringen. Arbetarklassen ska nu även betala högre hyror, fackavgifter och få sämre välfärdsservice för att bekosta Status Quo.

Men vad hade Socialdemokraterna för val? Ja, vad har man för val när man målar in sig själv i ett hörn genom att insistera på att ett parti som stöds av 20 procent av svenska väljarkåren 2019 i själva verket är NSDAP:s reinkarnation?

Socialdemokraternas relation till regeringsinnehavet är som blodigelns relation till sitt värddjur. Den interna partiekonomin bygger idag på ett system av utdelning av förläningar. Det är ett statsbärande parti som inte drar sin näring ur ideellt engagemang, snarare ur en den interna avlönade professionen och dessa individers strävan efter personlig karriär. Att inte sitta på makten är för ett parti som S oehört smärtsamt. 

Genom uppgörelsen med C+L+MP har S troligtvis säkrat fyra år till vid makten. Något som nog faller i ganska god jord hos partiets politikerkader, sidororganisationer som Tro och Solidaritet samt merparten av SSU och troligtvis även hos ledarskribenterna på Aftonbladet. Däremot gamblar man ordentligt med stödet från LO-basen.  

Signalen till LO, till Hyresgäsföreningen, till de pensionärer som gav sig ut ideellt i senaste valspurten är tydlig: Ni betyder ingenting.  

S-ledningen vet att även radikala alibin inom den egna organisationen kommer att foga sig och mana till samförstånd i ”samma partis anda” alldeles oavsett vad S hittar på, men väljarna är en annan femma. I annan värld hade kanske S och SD kunnat komma överens. De samlar 162 av riksdagens mandat, bara fem mandat färre än S+C+Mp+L som samlar 167. 

SD har signalerat tämligen låga krav sett till sin faktiska storlek, till skillnad från småpartierna som S istället vill göra upp med. Det är fem områden de har tryckt på. En rejäl åtstramning av migrationspolitiken, en allmän förstärkning av svensk sjukvård och äldreomsorg samt ökat fokus på brottsbekämpning och sammanhållning. 

Ett sådant samarbete hade givetvis inte varit smärtfritt för S, vars maskineri tillsammans med hela det politiska etablissemanget storsatsat på att måla ut Åkesson som dagens Adolf Hitler. De delar av partifamiljen som nu gläds åt att partiet istället valt att komponera ihop den svenska motvarigheten till Emmanuel Macron hade förstås slagit bakut, men politik handlar om konflikter och att välja sida. Socialdemokraterna får nu ligga som de bäddat. 

Att ens tänka tanken att det skulle finnas en yta för ett S+SD-samarbete är förstås absurt sett utifrån den politiska ontologi som råder idag, där nyliberalismens främsta fanatiker påstås utgöra något slags origo med vetorätt över vad som är extremt och inte. 

Huruvida det skulle ha varit möjligt för den typen av koalition kommer vi förstås aldrig få veta, men det tåls att tänka på att det finns fler klassintressen än de få som merparten av riksdagspartierna försöker blidka. När Socialdemokraterna nu väljer identitetspolitiken, migrationspolitiken och nyliberalismen framför rimliga hyror, välfärd och arbetsrätt finns det risk att de väljare som kastas på sophögen bestämmer sig för att vandra annorstädes.

Många kan nog komma att gå till SD, fler än vad som hade varit fallet om det funnits ett parti inom fältet ”vänster-tan” i det här landet.  

 

Markus Allard

 

Markus Allard

, 29, är kommunalråd och partiledare för Örebropartiet. Han driver tillsammans med Malcom Kyeyune podcasten Markus och Malcom.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se