Löfven II – Vänsterradikalare än tidigare med sedvanlig påfågel

  • Måndag 21 jan 2019 2019-01-21
E-post 651

Stefan Löfvens regeringsbildning bjöd på många överraskningar inledningsvis. Men vid närmare analys framkommer dels  att maktkampen inom socialdemokraterna haft en avgörande inverkan men även att Sverige fick en ännu mer vänsterradikal regering än Stefan Löfvens tidigare sammansättning.

En av dagens märkligaste utnämningar var Mikael Damberg till att bli side-kick till Morgan Johansson på justitiedepartementet. Damberg ska ansvara för Polisen och MSB. Men han har aldrig tidigare arbetat med det politiska området.

Utnämningen av Damberg är dels ett direkt underkännande av hans prestation som näringsminister. Hela det departement som Damberg ansvarat för är idag i spillror, endast en överlevde – Tomas Eneroth – som nu får ett eget departement som chef för infrastrukturdepartementet. Det enda rimliga skälet för Stefan Löfven att behålla Damberg i regeringen efter den svaga prestationen är Dambergs ställning i partiet som en av mellan tre och fem tilltänkta efterträdare.

Mer läsning: Nästa generations JAS 39 Gripen kan utvecklas av Kina istället

 

Damberg blir nu side-kick i form av inrikesminister till Morgan Johansson där Morgan Johansson är chef för justitiedepartementet. Som inrikesminister får Damberg ett särskilt ansvar för polisen och MSB. Damberg går in i detta för honom nya område utan någon som helst tidigare erfarenhet men med en möjlighet att synas mer i media, något som Damberg är i behov av om han skall ha en chans att efterträda Stefan Löfven. Men slitningarna kommer finnas i departementet då Morgan Johansson, som själv tog över ansvaret för polisen när Anders Ygeman tvingades avgå som inrikesminister, är mycket noga med att poängtera vem som är chef rapporterar flera av varandra oberoende källor inom justitiedepartementet. Splittringen mellan Damberg och Johansson har dessutom partiinterna orsaker. Johansson tillhör Skånedistriktet som i olika grader av avsky ständigt markerar mot Stockholms Län där Damberg tidigare var ordförande. 

En annan förändring är Anders Ygemans återkomst till regeringen. Han gör sin återkomst till ett politikområde han behärskar, infrastruktur. Ygeman har en bakgrund som ordförande för riksdagens motsvarande utskott och kan sannolikt prestera rimligt väl under Tomas Eneroth som departementschef och ansvarig infrastrukturminister. Men tålamodet för Ygeman är kort. Kristdemokraternas partiledare Ebba Bush Thor har redan reagerat på hans snara återkomst till den exekutiva makten. Riksdagen kommer inte tolerera några misstag från Ygemans sida och han är sannolikt redan idag den som är närmast ett misstroendevotum vilket förstärks av hans självsäkra uppträdande när han mötte sina kollegor igen.

”Trevligt att se er igen”.

Inte ”Kul att få vara tillbaka” utan mer som en segerherres återkomst, inte någon som tidigare gjort grava misstag och mer eller mindre bidragit till att öppna upp bland det hemligaste vi har för främmande makt att ta del av genom sitt tafatta agerande i Transportstyrelsens IT-haveri. Ygeman är inte känd vare sig i riksdagen eller partiinternt för ödmjukhet eller kunna dra erfarenheter av tidigare misstag. Ygeman ansåg bland annat att Konstitutionsutskottet borde givit honom beröm istället för kritik för hur han hanterat Transportstyrelsen. En härva där minst ett trettiotal särskilda skyddsidentiteter röjdes och utsatte flera ur Sveriges underrättelsetjänst för direkt livsfara. Och Ygeman förväntade sig beröm.

Av det som återstår av näringsdepartementet får nu Ibrahim Baylan ta över som näringsminister. Baylans historia i regering och parti är en historia av dels misslyckanden, dels att ha blivit räddad av andra. Den energiöverenskommelse som statsministern hyllar honom för är inte alls lika stor i verkligheten. Då Baylan inte behärskade området var departementets opolitiska tjänstemän tvugna att träda in och förhandla med riksdagspartierna för att någon överenskommelse skulle komma till stånd enligt primärkällor i näringsdepartementet. Baylans resultat som samordningsminister för åtgärderna som krävs i de särskilt utsatta områdena kantas av nästan lika stora misslyckanden som Dambergs på näringsområdet.

Utnämningen av Hans Dahlgren till EU-minister är även det en de-facto utnämning och en tydlig signal till Margot Wallström att EU-politiken inte är hennes ansvar. EU-frågornas hemvist är statsrådsberedningen då EU-poltiiken utformas av EU-nämnden dit statsministern rapporterar och utgör därmed annars en anomali på UD.

Peter Eriksson som ny biståndsminister efter Isabella Lövin innebär i praktiken att banden med islamistiska organisationer som Muslim Aid och Islamic Relief nu stärks vilket ligger i linje med den strategi som Annika Söder, kabinettssekreterare, och SIDA:s generaldirektör Carin Jämtin lagt fast. Erikssons relationer med dessa sfärer är avsevärt mycket mer djupgående än hans företrädare.

Att Ann Linde blev av med EU-frågorna var logiskt men förstärks sannolikt av att hon är en av de sista i Ahlin-falangen som står inför att bli utroterade av Margot Wallström, Annika Söder och den postmarxistiska falangen i partiet. Linde är en pragmatisk och mycket uppskattad utrikespolitiker internationellt och var den enda svenska minister som tilläts besöka Israel under förra mandatperiode. Ett eget initiativ som inte uppskattades av Margot Wallström. Sedan dess är Lindes dagar räknade och det kan inte uteslutas att Sveriges nästa EU-komissionär heter just Ann Linde. Linde är socialdemokraternas svar på Cecilia Malmström som avgår till sommaren. De förenas i att vara lika kompetenta som språkbegåvade och erfarna. En bristvara i dagens politiska partier.

Isabella Lövins, MP, titel ”vice statsminister” är även denna mandatperiod mer av en påfågelsutnämning då hon inte heller nu fick tillägget ”statsministerns ställföreträdare”. Därmed följer även denna regering regerinsformens successionsordning och Margot Wallström inträder därmed som Stefan Löfvens ställföreträdare i första hand om han skulle vara bortrest eller ledig.

Rent generellt är denna regering mer vänsterradikal än den tidigare regeringen Löfven I i sin personaltillsättning. Organisationen vittnar om dels hur stort misslyckande Damberg stod för som näringsminister men samtidigt den senares starka ställning i partiet. Löfven tar även risken att återanställa Anders Ygeman och öppnar därmed en första lucka för oppositionen att slå mot om Ygeman skulle begå ett enda litet misstag.

Regeringen Löfven II är långt ifrån den starka regering som Stefan Löfven vill ge intryck av, med undantag för Tomas Eneroth, Peter Hultqvist, Ann Linde och ett par ministrar till är Löfven II den svagaste och samtidigt mest vänsterradikala regering som Sverige haft. Som förväntas lägga sig mer till höger än vad persongalleriet egentligen borde medge.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se