Venezuela – Caracas håller andan

  • Torsdag 31 Jan 2019 2019-01-31
E-post 270

Redaktörens inledande kommentar:

Kl 13:00 svensk tid erkände EU-parlamentet Juan Guaidó som Venezuelas legitima interimspresident Venezuela i enlighet med Venezuelas konstitution.  Uttalandet drevs igenom med 439 röster för, 104 mot och 88 frånvarande. Parlamentet uppmanar Federica Mogherini, EU:s utrikesminister, att uppmana medlemsstaterna att göra detsamma

Det började smått, kanske 30-40 personer på torget som stod med sina hemmagjorda plakat. På plakaten står namn på politiska fångar och slagord som ”Maduro mördare” och ”Nej till diktatur” och människorna som håller i dem gör så i respektfull tystnad. Det är en varm förmiddag och jag, lite egoistiskt med en journalists sinne för cynism, är besviken över vad jag tror skall bli en ickehändelse här i Caracas.

Men så händer något. Jag hör vuvuzelor längre bort, ser venezuelanska flaggor vevas, och runt hörnet kommer ett tåg av människor som skriker något jag först inte kan identifiera. 

Liberdad! Liberdad! Liberdad!

När de närmar sig så hör jag deras rop på frihet, och från den stunden så känns det som att folkmassan växer med hundra personer varje minut. 

Jag är oförberedd på ljudet, de tutande bilarna och skriken, men ger mig in i folkmassan för att filma och intervjua vem än som kan tänkas prata med mig. 

Jag stöter på en kongressledamot, Carlos Valero från Tachiradistriktet, i vimlet och med händer darrande av adrenalin drar jag upp min kamera samtidigt som jag frågar honom vad målet är med allt det här; vad hoppas ni åstadkomma med era protester?

 

”Först och främst så vill jag att Maduro skall släppa igenom bistånd från de länder som vill hjälpa oss. Folket svälter, vi har inga mediciner, vi har ingenting. Vi behöver akut hjälp och att världen förstår att detta är en humanitär katastrof”

På frågan om Maduro måste avgå för att detta skall ske så rycker han först på axlarna men säger sedan att jo, det finns nog ingen annan väg. 

De flesta andra är inte lika diplomatiska. Ropen om Maduros avgång skallar i den allt större folkmassan någon rullar ut en enorm Venezuelansk flagga som vajas av ett tiotal kvinnor samtidigt som folket stämmer upp i en spontan sång. De sjunger Venezulanska nationalsången, eller ja, de skriker den, och jag ser flera som gråter av rörelse när hundratals röster blir till en och alltfler strömmar till.

Plötsligt inser jag att jag är fast där, jag kan bara se ansikten framför mig men har ingen överblick över var jag är eller vilka som är runt mig. Det är klaustrofobiskt och precis när obehaget är på väg att övergå i panik grabbar min livvakt tag i mina höfter och lyfter mig rakt upp över folkmassan. Jag skrattar till, av förvåning och lättnad, och synen jag ser framför mig nu, högt över alla andra, tar luften ur mina lungor. 

Unga, gamla, män och kvinnor – de är där i vad som ser ut som ett tusental. De dansar och skriker, vevar sina flaggor och håller upp Venezuelas konstitution över huvudet som en talisman mot vad vi alla anar kommer bli oerhörda konsekvenser. Det är olikt allt annat jag någonsin sett. Det är början på en ny tid och mina ögon tåras av insikten att jag är här och ser det hända. 

I tre timmar går jag runt och filmar dem, folket som riskerar allt för att få de mest grundläggande fri- och rättigheter och trots att jag är utmattad av sömnbrist, sol och ständiga påslag av adrenalin så vill jag inte missa en sekund, inte glömma att dokumentera en enda historia. Dessa människor är hjältar och vi som är här utifrån har ett ansvar att se till att de inte förblir hjältar utan namn. För vi vet vad de riskerar; fängelse, död, förföljelse och lidande – men de kommer ändå och låter sina röster höras.

När solen avtar så tystnar ropen, protesterna är över för idag. Alla väntar på den stora smällen, den som tros komma på lördag, när hela Caracas förväntas fyllas av folkets vrede, regimens rädsla och våldets ihärdiga, öronbedövande trumslag. Detta var en försmak, men vi vet att i jämförelse, så var det ingenting.

Det stora slaget återstår, och vi är många här i Caracas som håller andan.  

 

Annika Hernroth-Rothstein

 

Annika Hernroth-Rothstein

Annika Hernroth-Rothstein är en svensk journalist och författare som tidigare skrivit för bland annat Wall Street Journal, Washington Examiner, Jerusalem Post och National Review. I höst utkommer hennes första bok "Like Diamonds - stories from the Jewish Diaspora" på Post Hill press förlag.

Hon befinner sig sedan i söndags i Caracas, Venezuela, för Ledarsidorna.se räkning för att bevaka händelseutvecklingen i realtid.

 

Kommentar:

Kl 13:00 svensk tid erkände EU-parlamentet Juan Guaidó som Venezuelas legitima interimspresident Venezuela i enlighet med Venezuelas konstitution.

Uttalandet drevs igenom med 439 röster för, 104 mot och 88 frånvarande.

Parlamentet uppmanar Federica Mogherini, EU:s utrikesminister, att uppmana medlemsstaterna att göra detsamma.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se