Venezuela kommer inte att räddas av en man, men av ett folk

Juan Guaido i presidentens säte i Venezuelas parlament under tisdagen. Foto: Annika Hernroth-Rothstein
  • Onsdag 30 Jan 2019 2019-01-30
E-post 423

“Det står colectivos överallt”

Min livvakt pekar ut dem åt mig, de unga männen i gathörnet, bara några meter bort.

De tillhör en grupp som kallas Colectivos, en tungt beväpnad regimvänlig fraktion som åker runt i staden på motorcyklar och snabbt identifierar såväl oliktänkande som journalister. Deras jobb är att skrämmas och skada, och enligt min livvakt Salazar så gör de det jobbet med bravur.

Just som de pekats ut för mig så kommer en colectivo fram till mig och ber om mitt pass och min telefon. Jag drar fram en papperskopia av mitt pass – originalet har jag förvarat någon annanstans – och innan jag ens hinner ge den unge mannen telefonen säger han åt mig att radera alla filmer, och står över min axel för att se att jag gör vad jag ska.

När han slutligen låter mig gå så inser jag att colectivon inte kontrollerat telefonens skräpkorg, så jag återställer vad jag kan och publicerar alla filmer på Facebook, en efter en, medan Salazar leder mig iväg.

Det är bara min tredje dag här i Caracas men jag har redan stött på den alternativa ordningspolisen två gånger och det är med en växande olustkänsla som jag inser att Venezuela nu blivit en fullkomligt totalitär stat. Man protesterar inte när en främling på motorcykel ber om ens pass och telefon, man håller istället ned huvudet och ber om ursäkt, nästan som en ryggradsreflex.
Salazar och jag är på väg till Nationalförsamlingen där den självutnämnde interimspresidenten Juan Guaido ryktas göra ett uttalande. Ända sedan protesterna mot sittande President Maduro började för knappt två veckor sedan så har hela landet väntat på den stora smällen, på avgörandet i den här striden för Venezuelas existens, och än är det oklart om det avgörandet sker i parlamentet eller på gatorna. Guaido representerar hopp men i Venezuela är vägen till frihet kantad av blod och osäkerhet.

Byggnaderna som leder upp till Nationalförsamlingen är tapetserade med bilder av Maduro och Chavez och på några av dem har man klottrat står regimens inofficiella slagord,“If you don’t like it, you can leave”Det påminner om Kuba, om de icke så subtila antydningarna om hur lite folket har att förlora – som om man utmanar sina medborgare att utöva ett självbestämmande de inte besitter.

Vi är drygt hundra personer som står i den stekheta solen och väntar på Juan Guaido och när han slutligen dyker upp, en timme sen, så är det en påtaglig förväntan i luften. Han har karisman av en ung Kennedy och han vet hur man använder de nya medierna till sin fördel, så när han talar gör han det i soundbites; kraftfullt och kort.

”Maduros regering säger till er att jag har folkets blod på mina händer, att jag uppviglar till upplopp i Caracas. Men ni vet sanningen. Ni vet att dessa protester kommer direkt ifrån folket. De vill ha frihet, de vill ha värdighet, de vill att världen skall inse den humanitära katastrof som sker i vårt land”

Guaido räknar upp namnen på några av de 850 politiska fångar som fängslats av regimen sedan protesternas början och när han berättar deras historier så blir det knäpptyst i den annars så stökiga samlingen journalister. Det finns en kraft i hans ord och det ligger något i luften; en känsla av att förändringen kanske äntligen är på väg för det här landet som har lidit så länge.

Vi följer efter Guaido in i Nationalförsamlingen och när han sätter sig i mittenstolen där uppe på podiet, den som vikts för Venezuelas President, så är det ingen som undgår det symboliska ögonblicket – allra minsta Guaido själv, som talar vore hans ord regisserade ner till varje dramatisk paus.

När vi lämnar Nationalförsamlingen så står colectivos där och väntar på oss, och den promenad jag planerat runt kvarteret för att fånga några stämningsfulla klippbilder avbryts av min evigt närvarande vakt. Vi hoppar in i en bil och medan jag ser Simon Bolivars torg försvinna i bakrutan så undrar jag vad som kunde skett om vi hade stannat kvar, var gränsen faktiskt går för det här landet.

Det är ytterligare tre protester planerade den här veckan, som vi vet om, och det finns en tydlig känsla av att detta är veckan när det händer, när allt kommer till en punkt där förändring måste ske – oavsett i vilken form. Maduro vägrar avgå trots löften om amnesti från Guaido och världen runt så väljer det internationella samfundet sida, land för land och lag för lag, i kampen för Venezuelas själ.

För folket på gatorna här i Caracas handlar det dock inte om politiska strategier utan om ren överlevnad. De som vågar svara på mina frågor ger mig enkla men hjärtskärande svar på vad de önskar för sitt land; de vill kunna mätta sina barns munnar, leva utan fruktan och se det land de älskar återfå sin förlorade värdighet – men efter drygt 20 år av misskötsel, våld och korruption är det en svårfångad dröm för Venezuela och folket här har sett alltför mycket för att hänge sig åt naivitet.

Kanske beskrevs situationen här bäst av en kvinna jag mötte på ett kafé i centrala Caracas

”Guaido är en fantastisk politiker, men vi har redan gjort misstaget att tro på att en man har alla svaren. Venezuela kommer inte att räddas av en man, men av ett folk, och tills den dag alla Venezuelaner förstår det så vågar jag inte hoppas på förändring”

 

Annika Hernroth-Rothstein

 

Annika Hernroth-Rothstein

Annika Hernroth-Rothstein är en svensk journalist och författare som tidigare skrivit för bland annat Wall Street Journal, Washington Examiner, Jerusalem Post och National Review. I höst utkommer hennes första bok "Like Diamonds - stories from the Jewish Diaspora" på Post Hill press förlag.

Hon befinner sig sedan i söndags i Caracas, Venezuela, för Ledarsidorna.se räkning för att bevaka händelseutvecklingen i realtid.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se