Venezuela – Medborgarna bestals på sin mänsklighet

Staty över Simon Bolivar, Venezuelas grundare, i ett av alla slumghetton "Favela". Foto: Annika Hernroth-Rothstein
  • Tisdag 29 jan 2019 2019-01-29
E-post 376

“Go, go, go”!

Min livvakt Salazar skriker åt mig och det tar någon sekund innan jag kopplar, för allting går så snabbt. En sekund promenerar vi nedför gatan, småpratar om den kaotiska trafiken, och i nästa så slutar min jovialiske följeslagare att le, slår ut med armen för att precis i tid hindra en man som försöker grabba tag i mig och min kamera, och håller nere honom medan han skriker åt mig att gå i motsatt riktning. 

Jag hade kanske inte riktigt förstått innan dess, hur allvarligt läget faktiskt är, men när jag småspringer nedför gatan i Petare, ett av många slumområden i centrala Caracas, så slår verkligheten emot mig med full kraft. Detta är ett laglöst land, och i sådana förändras liv och realiteter på sekunden. 

Salazar dyker upp och plötsligt gör vår följebil det också, och trots att min spanska är högst begränsad så förstår jag orden ”vaminos, rapido” när han instruerar vår chaufför. Jag får förklarat för mig att mannen på gatan var en ”neighborhood boss”, en av alla de som en gång rekryterades av President Chavez för att hålla Caracas under kontroll. Chavez gav dessa fattiga och desperata människor såväl pengar som vapen och köpte en lojalitet hans alltmer totalitära policys inte kunde vinna.  Gatugängen i Petare betalades för att spionera på grannar och främlingar för att säkerställa att ingen spred illojalitet eller illvilja gentemot Chavez regim och för att, när militär och polis inte räckte till, använda sina vapen för att hålla ordning i staden och trycka tillbaka potentiella politiska oliktänkare. 

Föga förvånande så slutade denna strategi – att beväpna dem som inte har något att förlora – inte väl.

Under President Chavez styre kontrollerades gatugängen av en ännu mer skrämmande statsapparat och ett ständigt flöde av pengar som köpte om inte lugn så åtminstone villkorad lojalitet, och de visste att inte agera öppet. Men under Maduro har gängen fått större inflytande, allt eftersom landets struktur krackelerar, och de är nu ännu en trasig pusselbit i en genomkorrupt statsapparat. Senast förra veckan sköt gängen ihjäl två poliser som givit sig in i Petaria efter klockan 16 – något min livvakt, en före detta polis, säger är en form av rysk roulette – och i samband med den senaste tidens demonstrationer så dyker de öppet upp med sina statssponsrade automatvapen, redo och villiga att göra vad som krävs för att skydda sin främsta inkomstkälla. 

De är staten inom staten, lagen utanför lagen, och de svarar inte längre inför någon. 

Salazar ser att jag är lite skakad efter händelsen och han föreslår att vi skall stanna för lunch. Det är inte lätt att hitta en restaurang i Caracas, nästan allting är igenbommat i väntan på vad alla tror är den nästa stora sammandrabbningen, men efter en halvtimmes irrande slår vi oss ned på ett kafé där fokus verkar vara en fotbollsmatch som, av skriken att döma, inte faller ut till hemmalagets fördel. Jag hinner inte ens få beställa innan jag hör skrik utanför. Salazar flyger upp igen och blockerar dörren men jag, såväl nyfiken som dum, tränger mig förbi de skrikande männen för att precis hinna se en äldre man med kniv bli nedbrottad på gatan. Allting går snabbt, på kanske 40 sekunder är det över, och mannen ligger kvar på marken när vi går in igen. Jag kan se att mannen är närmare 60, han är smutsig och han gråter, hans ena ben verkar infekterat av stora sår och på fötterna har han skor vars sulor nästan helt lossnat från sitt fäste. 

”Han såg väl att vi kom med bil och att vi hade råd att äta på restaurang så han försökte råna oss”

Det är allt Salazar säger i form av förklaring, sedan rycker han på axlarna och gestikulerar åt mig att sitta ner. Det är inte något uppseendeväckande i hans värld, att en gammal man drar kniv för att få något att äta, utan en del av gatubilden som han sedan länge sedan vant sig vid. 

Resten av lunchen är jag akut medveten om det vulgära i att sitta där att äta medan en äldre man, desperat och uppgiven, forslas bort av vad som kanske är hans släktingar och kanske är polis. Tuggorna växer i munnen medan jag föreställer mig vad som krävs för att en människa skall dra kniv mot en främling över en bit mat, några tior, bara för att överleva eller kanske, för att påskynda processen att dö. Det är ett mörker i den händelsen och en sorg i den tanken som är svår att hantera, men jag vet att min uppgift här inte är att falla in i existentiell ångest, utan att se – verkligen se – vad som sker framför hela världens ögon. 

Venezuela är inte bara trasigt, det är ett land som stulit sina medborgares mänsklighet. Det finns ingen mat, det finns inga lagar, och det som återstår är  våld, desperation och ovisshet. 

 

Annika Hernroth-Rothstein

 

Annika Hernroth-Rothstein

Annika Hernroth-Rothstein är en svensk journalist och författare som tidigare skrivit för bland annat Wall Street Journal, Washington Examiner, Jerusalem Post och National Review. I höst utkommer hennes första bok "Like Diamonds - stories from the Jewish Diaspora" på Post Hill press förlag.

Hon befinner sig sedan i söndags i Caracas, Venezuela, för Ledarsidorna.se räkning för att bevaka händelseutvecklingen i realtid.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se