Europa bävar inför ett algeriskt sammanbrott

Muralmålning av president Bouteflika. Foto: Adobe of Chaos on Flickr
  • Lördag 23 feb 2019 2019-02-23
E-post 679

Europa bävar inför vad man fruktar kan bli ett algeriskt sammanbrott den dag den nu härskande regimen faller. En regim som överlevt sig själv och symboliserats av en 81-årig slagrörd president. Följden kan bli miljontals flyktingar till till EU, ett nytt blodigt religiöst inbördeskrig som destabiliserar hela regionen, ett ekonomiskt sammanbrott och ett kaos i Frankrike. Och Algeriet förbereder sig nu för att i april rösta fram denne president till ett femte mandat.

Underrättelsetjänster runt om i väst och i grannländerna skissar sedan flera år på vad som kommer att ske i Algeriet efter den sjuke  och mestadels frånvarande Abdelaziz Bouteflikas död. En död det spåtts om i åratal vid det här laget.  Ekonomin i det olje- och gasrika landet är i starkt fall, ungdomsarbetslösheten galopperar och de islamistiska krafterna är åter på frammarsch efter att ha förlorat i det inbördeskrig på nittiotalet som tog över 150 000 människors liv.

Så sent som i januari beslöt algeriska regeringen att stoppa all flyktinginvandring från Syrien och andra arabländer eftersom detta ansågs utgöra en destabiliserande faktor för Algeriet. Landet är också effektivt stängt för de stora mängder subsahariska migranter som nu istället satsar på att ta sig till Europa via det sönderfallna Libyen.

Den 18 april är det presidentval i Algeriet. För femte gången ställer den slagrörde 81-årige Abdel Bouteflika upp trots att han knappt visat sig inför algeriska folket på flera år. Bouteflika, nedsjunken i sin rullstol de få gånger han synts, är en marionett i händerna på en av de klaner som nu kämpar om makten framöver. Den åldrade presidenten, som innehaft ämbetet i tjugo år, är garantin för att FLN, partiet som härskat sedan självständigheten1962, ska kunna behålla sin priviligierade ställning. I höstas genomfördes långtgående utrensningar bland höga militärer och polischefer. Enligt de styrande för korruptionsmisstankar men enligt oppositionen istället för att de motsatt sig ännu ett mandat för Bouteflika.

Oppositionen, som möts nu i dagarna, lyckas inte enas om en gemensam seriös motkandidat, i ett land präglat av korruption, arbetslöshet och ekonomisk kris. Bland hans utmanare återfinns förre premiärministern Ali Benflis och den inflytelserike pensionerade generalen Ali Ghediri liksom ledaren för  det moderata islamistiska partiet Abderrazak Makri.

För den som flyger till Alger och ser staden genom kabinfönstret när planet går in för landning och Algerbukten breder ut sig, är den mytomspunna staden en hänförande syn. Ett blått hav, en vit stad som klättrar uppför kullarna. Den perfekta Medelhavsdrömmen.

Men staden har blivit ökänd för sin smuts, sin slitenhet. De gamla kolonialbyggnaderna har sprickor, rappning som faller sönder, det luktar urin i trappuppgångarna, de boende klagar över sopor och utbredd nedskräpning på stränderna. Förvildad bougainvilliers klättrar alltjämt över trädgårdsmurarna, men kvinnor går inte ensamma, inte obeslöjade, framför allt inte i de gamla stadsdelarna som Bab El Oued. Det är överhuvudtaget ont om kvinnor i gatubilden.

Men det är gott om män, unga män, sysslolösa män och så har det sett ut i decennier nu.

Armodet är skriande, Bab El Oued, har setts som ohälsosamt att leva i. För några månader sedan väckte det stora rubriker och skarpa protester när det avslöjades att  den kände franske arkitekten Jean Nouvel fått ett jätteuppdrag för att förnya kasbahn. Det var här upproret mot fransmännen organiserades på femtiotalet, nu vill staden Alger bättra dess slitna rykte.

I Washington, Paris och Rabat vill man inte tala öppet om Algeriet, men man har gjort upp scenarios om vad som kan vänta inte bara för algerierna själva utan de konsekvenser Bouteflikas död kan få på västvärlden, från Frankrike till resten av EU och USA. Drygt hälften av fyrtiomiljonersbefolkningen i Algeriet är under trettio år, den officiella ungdomsarbetslösheten uppges ligga runt 28 procent. Verkligheten ger en mycket högra siffra.

Men idag är det inte bristen på arbete, på bostäder eller framtid man diskuterar i Algeriet. Det är om en person som beskrivs som en levande död ska fortsätta styra landet.

Bouteflika övervakas sedan en rad år tillbaka av ett internationellt läkarteam i den lyxiga badorten Zeralda utanför huvudstaden Alger. Han anses vara helt frånvarande från själva styret av landet sedan den stroke han fick 2013. Gång på gång tas han till franska och schweiziska sjukhus för vård. Runt honom vakar den klan, ledda av hans bror Said, som förbereder sig på att försöka ta över makten när dödsbeskedet kommer.

Algeriet är den afrikanska kontinentens till ytan största land, men en illa skött och alltför olje- och gasberoende ekonomi parat med ett lurande islamisktiskt övertag har fått de amerikanska,  europeiska och marockanska underrättelsetjänsterna att noga följa den algeriska utvecklingen. Utbredd korruption förekommer i Algeriet som bara gradvis öppnat sig för utländska intressen och där en handfull familjer byggt upp rikedomar genom att kontrollera importsektorn. Men den verkliga guldkalven består av flytande guld.

Olje- och gasjätten Sonatrach som står för över 60 procent av algeriska statens inkomster är inte bara ett nationellt intresse. Via förre amerikanske vicepresidentens, Dick Cheney, företag Halliburton ligger det stora amerikanska intressen i Sonatrach. Den som googlar ser rader med jobberbjudanden för den som vill arbeta för Halliburton i Algeriet. Mycket lite syns i det allmänna nyhetsflödet om Algeriet. Algeriska media verkar under hårda regler. Den amerikanska nättidningen Huffington Post har en egen Algeriet-edition men den håller sig inom strikta ramar.

Med sitt strategiska och utsatta läge kommer omvärlden ha svårt att prioritera en korrupt civil regim framför ett effektivt militärt styre i Algeriet. Utan den omfattande algeriska armén och skickligheten hos dess underrättelsetjänst är det omöjligt att kontrollera de stora öken och bergsområden som gränsar till  bland annat Tunisien, Libyen, Niger och Mali där det islamistiska inflytandet ökar och fylls på av hemvändande IS krigare.

Algeriet  har minskat på stödet till den västsahariska rörelsen Polisario som länge var ett algeriskt vapen mot grannlandet Marocko. Framför allt var det av geopolitiskt intresse för Algeriet att stödja Polisario i hopp om att få tillgång till atlantkusten utanför Västsahara. Men idag har Marocko helt tagit över området och stöds de facto av såväl Frankrike som USA. Polisarios huvudsysselsättning har istället blivit smuggling av migranter, vapen och narkotika. För Algeriet har det blivit för dyrt och lönlöst att satsa på det alltmer korrumperad Polisario som nu bara tolereras i de läger man byggt upp nära marockanska gränsen.

Den arabiska våren som svepte över Egypten, Libyen och Tunisen nådde inte längre än till Algeriets gräns. Militär och polis slog effektivt ner alla försök till revolt. Men så var också all form av opposition kväst efter vad man brukar kalla de svarta åren på nittiotalet när såväl politiska som militära islamistiska krafter inledde en blodig maktstrid med den socialistiska icke religiösa regimen. Efter att det islamistiska partiet FIS förbjöds inledde dess ledare med hjälp av sin beväpnade gren GIA dödsaktioner ute i algeriska byar där hela familjer mördades urskiljningslöst.  Regimens svar blev lika hårt och idag beräknar man att uppemot 150 000 personer föll offer under de svarta åren.

Stabilitet är ledordet för västvärldens ledare när de bakom kulisserna försöker blidka och öka sitt inflytande hos de rivaliserande grupperna i Algeriet. Det är också en tyst maktkamp mellan amerikanska och franska intressen som bygger såväl på oljan som på vem som kan kontrollera Alger och det geopolitiskt väl så viktiga grannlandet Marocko där islamistiska krafter nu ökar sitt inflytande.

Franska presidenten Emmanuel Macron reste redan före sin seger i franska presidentvalet till Alger. Att hålla sig väl med Algeriet är en överlevnadsstrategi för Frankrike. Man är inte bara näst största handelspartner – men det är också Frankrike som kan vänta sig huvuddelen av den gigantiska flyktingvåg som skulle bli resultatet av ett nytt algeriskt inbördeskrig.

Algeriet är inte enbart afrikanska kontinentens största land, det är också ett land av olika världar. Från Medelhavskustens leende gröna landskap med städer som Alger och Oran där stadskärnorna alltjämt är färgade av den franska kolonialismens arkitektur till de höga otillgängliga bergen längre in i landet, trakter som i sin tur öppnas upp mot väldiga ökenområden i söder.

Det är i Kabyliens bergstrakter, där befolkningen  mest består av berber, som AQME, al Qaida Maghreb, och IS länge koncentrerat sina hemvändande Syrienkrigare. De, liksom stora grupper som nu ägnar sig åt vapen, narkotika och människosmuggling i  ökenområdena längre söderut, väntar på instruktioner från de islamistkretsar som styr dem. De som efter de svarta åren insåg att de inte kunde vinna via valurnorna och inte via direkt våld har ändrat taktik.

Istället går de nu in för att islamisera det algeriska samhället där de troende muslimerna sägs uppgå till 98 procent. Bouteflika har svarat med att bygga en ny moské för motsvarande tio miljarder i Alger i hoppet om att stärka moderata muslimska krafter.

Svensk socialdemokrati spred länge bilden av Algeriet som ett socialistiskt föregångsland. Det hyllades på sjuttiotalet av Olof Palme och flera av dess unga ledare studerade i Uppsala. Men det var en svensk förvanskad bild, Algeriet utvecklades i en helt annan riktning.

På åttiotalet öppnades det första islamska universitetet i Constantine, islamska krafter försöker ändra i skolornas kursplan, via kommunalt inflytande har man sett till att familjelagstiftningen inte moderniseras, som t ex i grannländerna Tunisien och Marocko. Och nittiotalet präglades av de svarta åren, ett grymt och meningslöst inbördeskrig som vare sig politiker eller media i väst ville skildra i allt dess barbari.

Det som har hänt under radarn, medan väst varit koncentrerat på östra Medelhavsområdet, är att åldrande FLN-ledare klamrat sig fast vid makten, i ett allt mer korrupt styre. Oljeinkomsterna har bara hjälpligt tystat protesterna medan industri och jordbruk eftersatts. Först de senaste åren har man satsat på infrastrukturen.Under tiden radikaliseras de yngre generationerna. Och Europa väntar med bävan på att Algeriet exploderar.

 

Chris Forsne

 

Chris Forsne

Chris Forsne har under många år varit kultur- och utrikesmedarbetare på Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Sveriges Television. Mellan 1980 och 1995 var hon Pariskorrespondent med Frankrike, EU och Nordafrika som bevakningsområden.

Vid Sveriges Television i Göteborg var Forsne huvudsakligen redaktör och programledare för bland annat ekonomimagasinet Summerat. Forsne initierade och byggde upp Kunskapskanalens omvärldsmagasin Mera om Världen, Spelplats Europaoch Spelplats Världen.

Sedan 1 januari 2019 ingår Chris Forsne i Ledarsidorna.se fasta redaktion.

 

Foto: Abode of Chaos

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se