Europa vid ett vägskäl – utan en klar idé om sig själv

Free image by Tiocfaidh ár lá 1916 on Flickr
  • Lördag 9 Feb 2019 2019-02-09
E-post 995

Europa befinner sig i en brytningstid. Inte en klar entydig sådan. Det är inte så att det finns en tydlig tidpunkt där Europa byter riktning. Inte heller att det är ett vägskäl i egentlig mening. Våra politiker har inte kontroll över samhällets utveckling. Inte kontroll över den väg de – och vi – vill att det mellanstatliga samarbetet ska ta. Våra politiker i allmänhet samt stats- och regeringschefer i synnerhet är händelsestyrda och saknar överblick över trenderna och tendenserna.

Samtidigt som allt mer kritisk fack- och skönlitteratur ges ut blundar de politiska makthavarna för vad som händer runt  oss just nu. Och vad som kan vänta imorgon. Är Europa hotat på allvar

Häromdagen fick en holländare avslag i domstol sedan han begärt att han skulle få sin ålder på 69 år sänkt till 49 eftersom han kände sig så ung.

-Åh, så han hade fått råd av en vänsterjurist.  Tänkte väl det för så uttrycker sig inte en zigenare.

Så kommenterande president Macron nyligen den videoursäkt som en demonstrant lagt ut på youtube sedan han gripits i samband med en av De Gula Västarnas många protester. I Belgien demonstrerar skolungdomar för klimatet med plakat som konstaterar att dinosaurierna inte heller begrep att deras stund var kommen. Den italienske inrikesministern Matteo Salvini kritiserades under ett torgmöte av en invandringsförespråkare. Svaret spreds snabbt på sociala media:

– Ge mig ditt förnamn, efternamn och postnummer så skickar vi 20 invandrare som du får ta hand om – lunch, mellanmål och middag.

Det är en märklig upplevelse att resa Europa runt via dess stora dagstidningar och nyhetskanaler. Hela bilden av vår samtid skildras och upplevs också som osammanhängande. Var och en för sig , verkligheten skildras bara i lösryckta bitar.

Varifrån kommer vi, vad är vi, vart går vi?

Det är titeln på en berömd målning av Gauguin. Den franske målaren som bytte Europa mot Polynesien.

Idag hör jag, i en omfattning som aldrig tidigare, svenskar som planerar att lämna Sverige, oftast för Spanien eller Portugal. Inte enbart för värmen men väl för att Gauguins frågor syns visa på det svenska och europeiska tillståndet. Den som lever i exil i en sydeuropeisk utkant kan lättare avskärma sig från tidens larm.

Allt oftare citeras nu igen den tyske historikern Oswald Spengler, mest känd för sitt verk Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes), som publicerades i två volymer (1918–1922):

”…civilisationer är som människor, de föds, blomstrar, förfaller och dör”.

Vi befinner oss i en tid där allt fler fruktar att den europeiska civilisationen är hotad, att den inte förmår motstå utmaningar och likt så många andra civilisationer kommer försvagas och dö. 

Européer idag upplever i allt högre grad att vår kontinent är vinddriven. I en ständig framtidsoptimism och med Europas tragiska nittonhundratalshistoria i färskt minne skapades det europeiska samarbetet i en tro att det skulle lösa oss från historiens förbannelse. Men när de nationella politikerna blev lata och ointellektuella, när byråkraterna började skapa sin egen formaliserade union, när parlamentet blev en plats dit man skickade oönskade eller bara alltför lojala, dog EU idén undan för undan.

Det är ändå inte den för vissa medlemsstater så förödande monetära unionen, inte eliternas förakt för sina väljare – utan en helt okontrollerad migration som håller på att få Europa på fall enligt en utbredd samstämmighet bland de historiker, filosofer, statsvetare, skönlitterära författare och journalister som publicerat verk om Europa under senare år. Den kanske ledande av dem Ivan Krastev, av bulgariskt ursprung, går så långt att han kallar migrationen för Europas 9/11.

Vi står, enligt dessa författare, inför europeisk ödesfråga där valet syns vara det mellan Scylla och Charybdis.

Inför detta är det inte råttorna som lämnar skeppet. Det är besättningen som upptäcker att det inte finns någon kapten, inte ens en styrman. Om man börjar närsynt och betraktar svensk inrikespolitik kan man ta till andra liknelser och fås att tro att det varken finns någon narr på hovet eller slav på kungens vagn.

Faktum är att det finns såväl slavar som narrar. Men politiken har slagit dövörat till. Årligen brukar media roa sig med att fråga våra partiledare vad de läser just nu. En del har fastnat för Vilhelm Moberg och Kerstin Ekman. Gustav Fridolin har förberett sig inför inrikesdebatter genom att läsa Kurt Vonnegut, Reinfeldt brukade citeras med att gilla Camilla Läckberg. Svenska rikspolitiker som dagligen fattar beslut som kan vara avgörande för oss alla imponerar varken med sin utbildning, lägst i hela Europa, eller sin litteratursmak.

Vi rasar utför i tillväxt och rusar i arbetslöshet.

Självgodheten blockerar all insikt och våra politiker fortsätter att leva på fornstora dagar.

Detta samtidigt som utmärkta analyser av situationen i Sverige och övriga Europa går att köpa med ett klick på datorn, går att läsa om bara en deltävling i Melodifestivalen stängs av. I själva verket borde varje riksdagsledamot och regeringsmedlem, inklusive statsministern, få åtminstone ett baspaket böcker och därefter borde det vara en direktsänd utfrågning i Sveriges Television där de utförligen testas för att se vad de lyckats ta till sig.

De grupper i samhället som oroas mest isoleras som ”populister” eller numera som ”auktoritära populister”.  De sägs förenkla problematiken, visa på problem utan att komma med lösningar. Men i ett Sverige där förtroendet för våra folkvalda minskar, framför allt på riksnivå, verkar socialdemokrater och liberaler bli det första offren i ett föränderligt samhälle. Så också utanför våra gränser.

Varken Sverige, Tyskland, Frankrike eller något annat EU-land har en skottsäker väst och ”bäst i test” hjälm för framtiden. Den ser istället ordentligt dystert ut.

… vad är vi, vart går vi?

Det finns en basläslista för den som vill få insikt i det europeiska tillståndet och hur Europa ska navigera ur det tillstånd kontinenten försatt sig i. Dessa böcker kommer i en jämn ström, många når rekordupplagor, men tycks helt ha gått läsarna av Läckberg, Moberg och Lidman förbi.

Läslista för våra politiker :  

  • Tyranny of Guilt av Pascal Bruckner
  • Strange death of Europe av Douglas Murray
  • The road to  Somewhere av David Goodhart
  • La France périphérique av Christophe Guilluy
  • After Europe av Ivan Krastev
  • Underkastelse av Michel Houllebecq

Vad dessa författare alla har gemensamt är att de tar avstamp i europeisk historia. I den skuldbörda européerna har skapat genom att minnas sin imperialism, slavhandel, kolonisering, sina krig och övergrepp. Samtidigt finns det hos dagens europeiska elit ett helt ologisk syn på vad Europa och européer är. Samma människor som bär på skuldkomplexet ser fortfarande Europa som en modell för resten av världen. Alla ska förvandlas till goda européer och i extremfallet till goda svenskar.

Men vad är en god europé, vad är en god svensk? Den tidigare ganska okontroversiella frågan har idag blivit en vattendelare i Europa. David Goodharts berömda ”somewheres” och ”anywheres” har tvingat oss att se på vilka bevekelsegrunder vi har, vilka lojaliteter som styr vårt handlande och röstande. Den franske sociologen Christophe Guilluys skildring av hur förorternas och landsbygdens folk har fått betala priset för metropolernas utveckling och Michel Houllebecqs roman av hur ett militant islam tar över ett Frankrike som inte vill eller förmår stå emot och försvara sina egna värden – allt detta får diskuteras utanför Sverige. 

För allt måste  kunna ifrågasättas. Så har vi , menar Ivan Krastev, ett Europa som långsamt inser att de öppna gränser som var en frihet nu ses som en symbol för otrygghet.

Brexit, De Gula västarna, ett växande tyskt AfD, Legas popularitet i Italien och Visegradländernas allt starkare sammanhållning visar på att Europa förändras. Makten har förskjutits och vi ser idag en trött socialdemokrati som bara vinglar efter makt, en liberalism som betraktas som kortsiktig och  i mångt och mycket som orsaken till den europeiska krisen.

… vart är vi på väg.

Politikerna trevar, letar efter legitimitet inför väljare som vänder dem ryggen.  I Frankrike reser Emmanuel Macron runt och håller långa föredrag inför fransmännen under rubriken Den Stora Debatten. Publiken är en kuliss. 

För Macron är EU av avgörande vikt. För honom personligen och den liberala värld som är hans. För britterna tvärtom. De lever i sin egen traumatiska Brexitsorti.  Tyskarna befinner sig i limbo. Dekan inte föreställa sig annat än att vara den nation som styr och garanterar EU. Men nu råder en osäker politisk stiltje i förbundsstaten med en Merkel som både avgått och sitter kvar och en socialdemokrati som rasar och förvarnat om en regeringssorti. 

Och i Sverige förmår vi inte vara annat än åskådare till ett europeiskt politiskt drama i flera akter.

Alltmedan de europeiska väljarna i allt högre grad fruktar att det Europa som de identifierar sig med obönhörligen kommer att försvinna råder de en skriande brist på politiker som kan återge dem tron på att de kan handskas med det förtroende de sökt.

Och ofta alltför lättvindigt slarvar bort.

 

Chris Forsne

Chris Forsne

Chris Forsne har under många år varit kultur- och utrikesmedarbetare på Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Sveriges Television. Mellan 1980 och 1995 var hon Pariskorrespondent med Frankrike, EU och Nordafrika som bevakningsområden.

Vid Sveriges Television i Göteborg var Forsne huvudsakligen redaktör och programledare för bland annat ekonomimagasinet Summerat. Forsne initierade och byggde upp Kunskapskanalens omvärldsmagasin Mera om Världen, Spelplats Europa och Spelplats Världen.

Sedan 1 januari 2019 ingår Chris Forsne i Ledarsidorna.se fasta redaktion.

Foto: Tiocfaidh ár lá 1916

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se