Frankrike – Mellan kaos och förtvivlan

  • Lördag 16 Feb 2019 2019-02-16
E-post 862

Vart tog Frankrike – som vi känner det – vägen? Ett i grunden konservativt land, med Europas främsta filosofer förankrade såväl i vänstern som högern. Med en av världens starkaste presidentmakter, med en absolut tro på en konfessionslös skola och den egna rätten till en ledande roll i Europa. Och naturligtvis för många en livsnjutningens och kulturens högborg.

Idag ett land i ”désarroi”. Ett ord som täcker så mycket: kaos, förtvivlan, bekymmer, tumult, oordning…

Frankrike är idag ett land där polisvåld de senaste månaderna lett till hundratals allvarligt skadade, där arbetare och pensionärer i månader tagit till gatorna i protest mot skatter och bristande demokrati, ett land där antisemitismen galopperar och kristna kyrkor vandaliseras.

Svensk media rapporterar sporadiskt om De Gula Västarnas demonstrationer som nu pågått i 15 veckor. Vad som inte uppmärksammats lika mycket är den  dramatiska statistiken:

  • 8 400 personer arresterade
  • 188 huvudskador
  • 5 avslitna händer
  • 20 personer har förlorat ett öga
  • Flera dödsolyckor i samband med vägblockader.

Det har förekommit våld från demonstranters sida, men huvudsakligen har den förstörelse som kopplats till demonstrationerna kommit från den svans av ligister, casseurs, som alltid nästlat sig in i franska demonstrationer. Vid de arresteringar som gjorts har dessa så gott som alltid lyckats hålla sig undan medan polisen gripit vad som visat sig vara unga familjefäder utan något brottsregister och som oftast bara befunnit sig på fel plats när demonstrationerna urartat.

Men polisvåldet har varit grovt. Polisen har dessutom använt så kallade flashballs och defensiva granater, bägge vapnen förbjudna i flertalet europeiska länder då de kan orsaka just allvarliga personskador. Såväl FN som Europaparlamentet har kritiserat det franska polisvåldet.

Häromdagen dömdes den före detta franske mästaren i boxaren Christophe Dettinger till 30 månaders fängelse ,varav 18 månader villkorligt efter att ha attackerat polis under en Parisdemonstration. Igår ställdes en av de Gula Västarnas talesmän Eric Drouet inför rätta för att ha organiserat demonstration utan tillstånd. Macrons enda kommentar till Dettinger, som är av romskt ursprung var, att han inte ”talade som en zigenare”.

Ett uttalande helt i linje med de nedsättande uttalanden om fransmän i allmänhet och vissa personer i synnerhet som Macron gjort sig känd för.

Men om detta vore den franske presidentens enda problem hade läget ändå varit kontrollerat. Men parallellt med detta pågår vad som kallas skandalen med Alexandre Benalla, presidentens förtrogne och livvakt, som sparkades i somras sedan han avslöjats med att ha utövat våld mot demonstranter. Under hösten har det också visat sig att Benalla behållit sitt diplomatpass för upp emot 18 privata resor, huvudsakligen i Afrika, och att han ska vara inblandad i miljonaffärer med rysk maffia.

Att Benallas kommande rättegång skulle leda till fällande dom är inte problemet i sig – utan hur nära livvaktens ageranden kan kopplas till Elyséepalatset. I ”förebyggande syfte” avgick därför också den man som  varit Macrons högst aktade rådgivare och grå eminens, den bara 31 årige, Ismael Emelien i veckan.  Bara ett par månader tidigare avgick presidentens talskrivare och kommunikationschef. Enligt de stora franska dagstidningarna förväntar man sig nu att ytterligare en rad av de unga rådgivare som funnits vid Macrons sida sedan presidentvalkampanjen ska försvinna.

Vad många utomstående betraktare idag glömt är att Emmanuel Macron inte valdes till fransk president för sina kvaliteter utan för att väljarna tyckte alternativet, Marine Le Pen, var värre. Röstskolkandet var rekordhögt och  under hösten har Macron inte ens haft stöd av en femtedel av väljarkåren. Just nu visar de mest optimistiska opinionsmätningar på drygt trettio procent men detta efter att Macron lyckats skaffa sig en nästan obegriplig mängd TV tid genom organiserandet av landsomfattande debatter som ska lösa framtidsfrågor.

Det var ett genialiskt grepp på pappret. Le Grand Débat ,som under ett par månader samlat fransmän på drygt 600 orter, skulle utmynna om inte i ett konsensus så åtminstone i ett mönster av svar på de frågor som tilläts diskuteras. I en lång rad av debatterna har Emmanuel Macron själv deltagit. Den privata TV-kanalen BFMTV, en fransk version av CNN, har sänt dessa flera timmar långa debatter som mest består i att presidenten, som svar på korta frågor, talat i timmar.

Men ju mer tiden går, desto mer trött verkar den franska TV-publiken bli över jippot som nu mest betraktas som en del av presidentens och dennes partis  kampanj inför valet till Europaparlamentet. Den politiska oppositionen har  också anmält det hela till den myndighet, CSA, som i Frankrike ska kontrollera att olika partier får ungefär lika mycket mediatid.

Redan 1994 gav politikern Alain Peyrefitte ut en bok med titeln ”La France en désarroi”, men denna gång med underrubriken ”mellan hopp och förtvivlan”. 2019 får man i Frankrike leta länge efter den del som ska symbolisera ”hoppet”.

Det franska budgetunderskottet har passerat EUs tillåtna treprocents gräns, statsskulden är lika hög som Spaniens. Socialförsäkringssystemet knakar rejält i fogarna, nedläggningar av skolor och sjukhus på landsorten accelererar. 9 % av den arbetsföra befolkningen är arbetslös, bland ungdomen ännu högre.

Häromdagen presenterades statistik som visat att antisemitismen ökat med drygt 70 procent under förra året. Det uppges att uppemot 800 franska kyrkor vandaliserades, ibland med mycket grov skadegörelse, under 2017. Nyare statistik är ännu inte färdigställd.

120 bilar eldas upp varje natt runt om i franska tätorter. Vad vi kallar ”utsatta områden” i Sverige är sedan åratal tillbaka näst intill förbjuden mark för ambulans, brandkår och polis.

Frankrike har drabbats hårt av terrordåd under senare år, tusentals personer är registrerade som potentiella terrorister. I dagarna återvänder över hundra personer som varit aktiva i IS. Till skillnad från i Sverige släpps dessa personer inte ut i samhället utan fängslas, rättegångar hålls och barn till återvändande placeras i fosterhem. Isis-kvinnorna behandlas inte annorlunda från männen.

I EU-sammanhang bryter Macron kontinuerligt mot det som varit grundbulten i fransk utrikespolitik sedan kriget, det fransk-tyska samarbetet. På flera områden som sammanslagningar av tågjättarna Alstom och Siemens eller politisk förnyelse för unionen har det kommit bakslag. Försök till enad front har mynnat ut mer i vackra ord än i handling. Detta att jämföra med hur nära Sarkozy och Merkel var under krisåren. 

Frankrike är på en ej avundsvärd plats. Interna motsättningar, en statsmakt som blir allt mer distant från medborgarna, ekonomiska problem och en allt svagare internationell position. Om inte Frankrike lyckas att förändra sig och sin position väntar ett allt mer splittrat Europa där den franska inrikespolitiken ligger som en hämsko på all utveckling. 

 

Chris Forsne

 

CHRIS FORSNE
Chris Forsne har under många år varit kultur- och utrikesmedarbetare på Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Sveriges Television. Mellan 1980 och 1995 var hon Pariskorrespondent med Frankrike, EU och Nordafrika som bevakningsområden.

Vid Sveriges Television i Göteborg var Forsne huvudsakligen redaktör och programledare för bland annat ekonomimagasinet Summerat. Forsne initierade och byggde upp Kunskapskanalens omvärldsmagasin Mera om Världen, Spelplats Europaoch Spelplats Världen.

Sedan 1 januari 2019 ingår Chris Forsne i Ledarsidorna.se fasta redaktion.

Foto: Patrice Calatayu Photographies

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se