Maduros sista vapen – Propagandafilm och hyrda gråterskor

Altare för Hugo Chavez. Foto: Annika Hernroth Rothstein
  • Onsdag 6 Feb 2019 2019-02-06
E-post 281

“Chavez te lo juro – voto por Maduro”

En grupp på runt 100 rödklädda demonstranter ropar ramsan, om och om igen – “Chavez jag svär vid dig att jag röstar på Maduro”, medan de dansar till Venezuelansk salsa. Jag befinner mig i 23 de Enero, ett område som fått sitt namn efter statskuppen mot President Marcos Perez Jimenez den 23 januari 1958, och som är ett utav Caracas fattigaste områden. 

Här är alla chavistas och de dyrkar Hugo Chavez som en gud, bokstavligt talat. Det första som händer är att en äldre dam drar mig in i en improviserad kyrka, belägen i ett litet skjul, helt dedikerad till Chavez. Därinne har hon statyer av jungfru Maria, tända ljus och otaliga bilder av Chavez genom åren. 

”Kom, kom, så får du se ett äkta mirakel” säger kvinnan, och visar mig vad som ser ut som en klump vax. 

”Det är tårar från henne”, kvinnan pekar på en av statyerna av jungfru Maria, och tittar på mig med spänd förväntan. Enligt henne så började statyn fälla tårar på Chavez dödsdag, en dag som råkar sammanfalla med hennes dotters födelsedag. 

”Jag slutade fira hennes födelsedag året Chavez dog. Efter det kan jag aldrig känna glädje igen på samma sätt”

Det låter absurt, men myten om Chavez lever och frodas i dessa, Caracas mest utsatta områden. Inte bland majoriteten, kanske, men tveklöst bland det skikt som styr denna plågade barrio. Det är här Maduros regim nu lägger extra kraft då han eskalerar propagandakriget mot Guaido, med dagliga demonstrationer och storbildsskärmar som spelar känslosamma filmklipp från Venezuelas historia – allt bekostat av regimen. Ungefär en timme in i demonstrationerna så hör jag ett mullrande bakom mig och vid det här laget vet jag vad det ljudet betyder – colectivos är på väg. 

Först kommer ett tjugotal, sedan tjugo till, och när jag kommit till hundra så slutar jag räkna. Det är en styrkeuppvisning, men också ett hot. Colectivos styr den här delen av stan och deras närvaro är Maduros närvaro – en föga subtil påminnelse om vem som faktiskt bestämmer.  En av männen stannar sin motorcykel och kommer fram till mig, ber om mina papper och kallar på sina vänner som vaktat en bit längre bort. Jag har lärt mig hur man gör nu, vad jag skall säga och inte, så på knackig spanska säger jag ”trabajo par un periodico Ruso” – jag jobbar för en rysk tidning – och jag ser deras kroppsspråk slappna av. I 23 de Enero kan jag inte prata på min amerikanska dialekt eller nämna vad jag är – en svensk judinna som skriver för västerländsk media. Här är jag en palestinsk kvinna med ryska band och jag bär alltid med mig en röd keps att ta på för att riktigt sälja in mina allianser. Det är kanske inte det mest raffinerade sättet att arbeta, men det är den verklighet jag sakta börjat vänja mig vid. 

Efter ett par timmar är de några hundra där på torget, hälften av dem soldater och poliser som verkar slutit upp för att ge sken av en entusiastisk folkmassa. Det är tydligt, i synnerhet efter att ha sett de hundratusentals som marscherade för Guaido i lördags, att Maduro inte har den folkliga entusiasmen på sin sida. Men han har någonting annat, lika kraftfullt, nämligen möjligheten att kontrollera de fattiga med hjälp av hot om våld från någon av de många paramilitära grupper som rör sig genom Caracas och det oemotståndliga löftet om en extra ranson mat. 

Efter demonstrationen så ser jag ett femtiotal människor röra sig åt samma håll, så jag följer efter. Några meter bort har en funktionär ställt upp ett bord med en enorm plåtgryta och en hög med koppar, och en efter en går de fram och får sin belöning – drygt två deciliter vattnig bönsoppa. Vad jag just bevittnat på torget var inte politik eller uttryck för folkvilja, detta var bröd för skådespel, och jag slås av hur cynisk manipulationen är – hur bandet mellan regimen och folket här är snarlikt det mellan en misshandlad hustru och hennes despotiske man. 

Ju hårdare förtrycket desto större blir tacksamheten över en vänlig gest, bildlig och bokstavlig näring för den svältande befolkningen som sitter fast i ett ideologiskt stockholmssyndrom. 

De senaste tre dagarna har Maduro börjat spänna sina muskler såväl lokalt som globalt med en hårdare retorik gentemot omvärlden som kombinerats med vad som ser ut som en sovjetisk propagandaoffensiv. På skyltarna runtom, i stan står ”Trump – hands off Venezuela” översatt på fler olika språk. Maduro har valt sitt narrativ, att krisen i Venezuela är ett resultat av västerländsk imperialism, och runtom världen finns många journalister, politiker och intellektuella som villigt tar upp vapen i hans propagandakrig. Linjerna börjar dras i sanden och Maduros budskap är glasklart: det är öst mot väst och gott mot ont och mitt i allt står Venezuela som en symbol för det rättfärdiga motståndet.

Det är en smart och prövad taktik men den kommer ur en tydlig desperation, en diktators rädsla för vad som väntar om hans järnhand förlorar sin styrka.  Med högtalare, propagandafilm och hyrda gråterskor försöker han överrösta folkets röst, men av vad jag sett hittills så är det en ojämn fajt.

Den stora rädslan nu är att Maduro själv ser diskrepansen och, istället för bönsoppa och tomma hot, väljer att kväsa folkets uppror med öppna ögon och fulla magasin. 

 

Annika Hernroth-Rothstein

 

Annika Hernroth-Rothstein

Annika Hernroth-Rothstein är en svensk journalist och författare som tidigare skrivit för bland annat Wall Street Journal, Washington Examiner, Jerusalem Post och National Review. I höst utkommer hennes första bok "Like Diamonds - stories from the Jewish Diaspora" på Post Hill press förlag.

Hon befinner sig sedan i söndags i Caracas, Venezuela, för Ledarsidorna.se räkning för att bevaka händelseutvecklingen i realtid.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se