Rosa – Vi kan aldrig säga att vi inte visste

Rosa. Foto: Annika Hernroth-Rothstein
  • Söndag 10 Feb 2019 2019-02-10
E-post 1320

“Bara den här månaden så har vi fått in 27 bebisar som lämnats på gatan, nyfödda bebisar som lämnats nakna i en låda på gatan, som om de vore gårdagens skräp”

Det är nästan omöjligt att matcha hennes ord med synen jag ser framför mig –  de vackra, oskyldiga spädbarnen som ligger i spjälsängar runtom i rummet. 

Jag är och besöker Fundana, ett privat barnhem som specialiserar sig på att ta emot alla de barn som övergivits av sina mödrar för att de saknar mat och de flesta andra mest grundläggande förnödenheter. Barnen överges antingen direkt efter födeseln eller så lämnas de helt enkelt på gatan någonstans efter att mödrarna insett sig oförmögna att ta hand om dem och när de når Fundana är de oftast redan på svältgränsen och har inte sällan såväl bristsjukdomar som beroenden transporterade mellan moder och barn. 

Det har blivit värre de senaste veckorna, berättar föreståndarinnan Karen. Förr skötte Venezuelas socialtjänst kontakten mellan familjerna och Fundana men sedan krisen här började för snart en månad sedan så har Maduros regim inte velat befatta sig med det lidande som dessa barn representerar. 

”Det brukade finnas en akutcentral i Petare där mödrar kunde lämna sina barn, en slags sluss mellan dem och oss, men för några veckor sedan så stängde regimen ner den och nu så har de här desperata människorna ingenstans att vända sig. Det innebär att barnen hamnar direkt på gatan. Förra veckan hittade en medarbetare i vårt team en ettåring helt naken utanför tunnelbanan med inget annat än en gammal handduk och en enda kaka i en påse som var knuten kring handleden” 

Det är svårt, om inte omöjligt, att föreställa sig. De här barnen, 5 stycken enbart på Fundanas anläggning i centrala Caracas, har blivit övergivna inte enbart av sina mödrar men av Maduros ledning, av Venezuela, av allt som är gott och helt i vad vi ser som ett civiliserat samhälle. Mödrarna har ingen utväg, men Venezuelas ledning hade det, om och om igen, men valde helt enkelt att prioritera ideologi framför medmänsklighet, varje gång de fick chansen. 

På Fundana gör de så gott de kan med de medel som den socialistiska regimen tillåter. De saknar ofta grundläggande mediciner, de får smuggla blöjor och mjölkersättning från Miami och deras arbete kan inte omskrivas i nationell media av rädsla för att regimen skall se det som en provokation och genast stänga ner faciliteterna. 

Detta är medmänsklighet i gerillaformat, med barnens liv som insats. Det råder ingen tvekan om att samtliga barn här hade varit döda utan Fundanas hjälp men trots det så måste de verka i relativ tystnad, eftersom Maduro stängt ner alla kanaler som kan avslöja hur illa läget är i det land han påstått sig ha frälst. 

Detta är det mest påtagliga beviset på Venezuelas kris jag sett hittills under mina två veckor i landet och tveklöst även det mest hjärtskärande. Bebisar lämnas utmed gatan eftersom mammorna vet att då har de i alla fall en chans, ett diffust hopp om att någon, någonstans, skall välja att förbarma sig över dem.  

Mina ögon fastnar vid en liten flicka med långa, vackra ögonfransar och en mörk tova till hår, mitt uppe på huvudet. Jag lyfter upp henne och hon väger precis ingenting, trots att hon närmar sig sin första födelsedag, och när jag tottar på henne möts jag av allvarliga ögon som redan sett för mycket av livets fasor. 

Hon heter Rosa och hon är 10 månader gammal. När hon var bara några timmar gammal lämnade hennes mamma henne på gatan utanför Fundana och kom aldrig tillbaka. Tester visade att Rosa fötts med heroin i kroppen och även nu, snart ett år senare, är läkarna osäkra på om hon någonsin kommer att få full kognitiv funktion. 

Jag kan inte släppa Rosa. Jag håller henne i mina armar och tårarna strömmar ner för mina kinder, så intensiv är min önskan att få ta henne därifrån och ge henne ett liv långt bort ifrån allt detta, långt bort ifrån de prövningar som väntar detta oskyldiga flickebarn. 

Det är en naiv tanke, jag vet det, men efter ett par veckor här i Venezuela vill jag så innerligt gärna rädda i alla fall en själ, ställa en sak till rätt, få ett vackert slut på vad som är en hjärtekrossande historia om maktmissbruk, korruption och en regims plågsamma likgiltighet inför mänskligt lidande. 

Men jag får inte lov att rädda Rosa. Jag har ingenting att erbjuda det land jag lärt mig älska, emot precis alla odds. När jag kliver ut utanför Fundanas portar så är det första gången jag känner genuint hat gentemot den här regimen och dem som hjälpte till att bygga upp en myt som nu sakta dödar dessa barn. För detta är folkmord, och inget annat, det ser jag nu. Tiotusentals barn dör i socialismens namn och ingen ids sörja vid deras namnlösa gravar. Detta är vad som blev av den stora drömmen, av Sydamerikas hopp och den goda vänsterns hjärtebarn. Död, svält och ofattbart mänskligt lidande. Det och ingenting annat är det eftermäle de valt. 

Jag gråter när jag lämnar Rosa och jag vet hur impotenta mina tårar faktiskt är. Hon är ett barn av många tusen, ett liv av en miljon, men det var i hennes ögon jag såg Venezuelas kris i kött oh blod för första gången. Jag kan inte rädda henne, hur mycket jag än vill, men jag kan visa alla er som läser detta vad Venezuela blivit och be er ödmjukt att inte titta bort. 

Barnen dör och landet faller samman och runtom världen sitter de som försvarar den här regimen. Jag hoppas att de skäms en dag och att de får chansen att se det jag nu sett; döende barn, desperata mödrar, ett land som plundrats på skatter och hopp. 

Vi kan aldrig säga att vi inte visste, för vi vet. Vi kan aldrig låtsas att detta inte skett, för vi var där.

Dessa orden, de tillägnar jag Rosa. Må landet som svek henne finna ett sätt att stå henne bi. 

 

Annika Hernroth – Rothstein

 

Annika Hernroth-Rothstein

Annika Hernroth-Rothstein är en svensk journalist och författare som tidigare skrivit för bland annat Wall Street Journal, Washington Examiner, Jerusalem Post och National Review. I höst utkommer hennes första bok "Like Diamonds - stories from the Jewish Diaspora" på Post Hill press förlag.

Hon befinner sig sedan i söndags i Caracas, Venezuela, för Ledarsidorna.se räkning för att bevaka händelseutvecklingen i realtid.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se