Venezuela – De fattigaste är kvar i mörkret

Annika Hernroth-Rothstein med Maria. Foto: Eget
  • Fredag 1 feb 2019 2019-02-01
E-post 647

Hon heter Maria och hon kan vara varsomhelst mellan 30 och 50 år, med det liv hon levt är det nästan omöjligt att säga. Jag sitter med henne på en bänk i det hus hon delar med sina fem barn och sex barnbarn, sin exman och hans nya fru. Huset som ligger i José Felix Rivas-området i en av de fattigaste delarna av Caracas är inte större än en vanlig svensk tvårummare, men de har gjort sitt bästa för att ge alla en plats att sova, även om Maria säger att hon själv sällan sover. 

Det är snart två veckor sedan nu som hennes 27-årige son sköts till döds av FAES (Fuerza de Acción Especial), den venezuelanska statens specialstyrkor. FAES bildades under president Maduro och har gjort sig känt för att vara en dödspatrull som fått i uppgift av regeringen att rensa ut oönskade element ur samhället, vare sig de är kriminella eller enbart oliktänkande. 

Den där ödesdigra dagen satt Marias son, Eduardo, hemma hos en vän och drack kaffe efter jobbet när han hörde tumult på gatan nedanför och såg FAES-soldater rikta ett vapen mot hans unga kusin Luis. Luis har Downs syndrom, förklarar Maria, och just den dagen när FAES-styrkorna för att genomföra sin dagliga räd i området kom så stojade Luis på gatan utanför huset och lyssnade inte på soldaten som beordrade honom att stå still. 

”Eduardo försökte de-eskalera situationen, han sade till FAES att Luis är inte vuxen, han förstår inte och menar inget illa. Men då sköt de min son. Utan ett ord. De sköt honom som en hund på gatan”

Maria börjar gråta och utan att tänka på det så stryker jag hennes arm och kramar hennes hand och i någon minut sitter vi bara där och tittar på varandra medan Maria vaggar och snyftar. 

Jag frågar henne vad hon vill att världen skall veta om hennes son och hon tar tag i min hand ännu hårdare och tittar på mig med ögon som innehåller lika delar vädjan och sorg.

”Min son blev avrättad av FAES. Nu säger de i statsmedia att han var en gängmedlem, att han försökte attackera soldaterna, men jag såg alltihop. FAES lade en pistol i hans hand medan han låg döende på gatan. Min son var en enkel bilmekaniker som bara ville försörja sina två barn. Han var inte kriminell, han var ingen gangster. Snälla, berätta det för världen”

Eduardos pappa kommer in i det redan överfulla vardagsrummet och jag frågar honom samma sak, delvis för att jag vill veta men också för att jag inte vet vad jag skall säga till någon vars sorg är så påtaglig, så blödande och rå.

”Säg till alla som vill lyssna att FAES inte är en polisstyrka, de är inte lagen de är avrättare. De dödar alla som Maduro vill se försvinna och de bryr sig inte om vilka som hamnar i korselden där de drar fram”.

Historien visar att han har rätt. FAES har fått carte blance av Maduro att härja fritt i områden där de osynliga människorna lever och inte sällan är avrättningarna ett sätt att undanröja bevis för statens inblandning i kriminella affärer.  De som bor här i José Felix Rivas vet att gömma sig när soldaterna kommer, men för Luis var det inte så enkelt. Han förstod inte hotet, hade inte knäckt koden, och det kostade hans älskade kusin livet. 

Maria och hennes familj hade inte råd med en begravning för Eduardo men grannarna ordnade en procession genom kvarteret för att hedra den unge mannen som alltid hade tid att hjälpa andra med en hemmagjord reservdel till en bil eller en packning för en trasig gasledning. Jag får se filmen från processionen men jag måste titta bort ibland för att inte bryta ihop av Marias plågade blick när hon ser sin sons sista färd mot en fattiggrav bakom favelan. 

På vägen tillbaka mot hotellet så plingar det till i telefonen med en whatsapp-notis från Juan Guaidos team där de meddelar att FAES nu gått in i hans hus för att skrämma hans fru och barn. Guaido själv deltog i en paneldebatt om Venezuelas framtid på universitet i Caracas när han fick beskedet och gav sig genast av hemåt för att skydda sin familj från Maduros fotsoldater. 

Det är en skrämmande signal att FAES nu flyttat sina maffiametoder från favelornas anonymitet till samhällets högsta skikt och det visar tydligt hur långt Maduro är beredd att gå och hur rädd han är för det motstånd som Guaido representerar. Ondskan kommer närmare, våldet blir råare och för dem av oss som vågar hoppas så kan det tydas som att den här regimen är skakad och att detta är mörkret precis innan gryningen. 

För andra, som Maria, är mörkret det enda de vet. Hoppets ljus har inte synts på ett tag här på gatorna i Caracas. 

 

Annika Hernroth-Rothstein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se