Venezuela – Landet där ordet socialism skys som pesten

  • Måndag 4 feb 2019 2019-02-04
E-post 415

“Åh herregud, det är precis som Tahrir Square” 

Min egyptiske kollega och jag håller om varandra, ett spontant uttryck för den rörelse som drabbat oss båda där vi står och ser ut över drygt hundratusen människor som samlats här vid Mercedes Square för att slåss för friheten. 

Min dag började runt åtta, jag åkte runt i Caracas för att besöka oppositionens alla mötesplatser inför vad som väntades bli den största demonstrationen hittills sedan allting började för snart en månad sedan. Vid varje stopp står minst ett hundratal personer och glädjen är påtaglig; några har med sig trummor, de dansar och sjunger sånger som alla innehåller Maduros namn och tillmälen jag avstår att använda i skrift. De är insvepta i Venezuelanska flaggan och många har vuvuzelor som de då och då tutar i så jag hoppar till, precis varenda gång. Vid Millenium-gallerian i centrala stan har de försäljning av tröjor och hattar och en man som verkar vara någon slags koordinator ger instruktioner om vad man ska och inte ska göra. 

”Inga provokationer nu, vi är här och representerar Venezuela. Det Venezuela vi vill ha och som vi vet finns under det helvete Maduro skapat” 

När han är klar så vandrar de iväg och jag följer med dem, vi skrattar och sjunger och låter mannen med trumman leda vår väg mot målet. 

Det är inte förrän vi lämnar tvärgatan och svänger upp på Avenue Mercedes som jag inser hur stort det här kommer bli. Redan då, en timme innan den officiella starten för protesterna, är det fler än tiotusen av oss här och det känns som om tusen till ansluter varje minut. Snart rör jag mig bara med massan, vi är en där i den stekande hettan, och vi vandrar mot det bultande hjärtat av Caracas. 

Väl framme hoppar jag upp på en improviserad pressläktare och jag ser hela avenyn nedanför mig. Det tar andan ur mig, och jag står alldeles still i nästan en minut och bara tar in synen. Ett hav av gult och rött framför en enorm scen där flaggor projiceras, en för varje land som erkänt Juan Guaido som Venezuelas rättmätige president. 

Massorna skriker efter Juan Guaido, mannen vi alla är här för att se, och när han slutligen dyker upp i folkvimlet ser det ut som en religiös procession. Runtom honom står människor med statyer av Jesus och bilder av den heliga modern och de vill ta på honom som vore det frälsaren som kommit för att rädda dem alla. Någon bär fram ett podium och en flagga och snart står han där, flankerad av sin vackra fru och med vad som känns som halva Venezuela framför sig. Rösten spricker när han talar men budskapet är tydligt: Maduros tid är över och nu väntar en ny dag för Venezuela, med världens alla demokratiska länder i ryggen. 

Det är ett skickligt tal men allt jag kan tänka på är hur detta känns som deja vu, på något sätt. Guaido påminner mig om Obama 2008; från den ungdomliga personligheten med perfekt mängd street cred till hur han kom som en underdog och kom att dominera det politiska samtalet inom loppet av några månader. Han är helt uppenbart en man som köpt myten om sig själv och det är inte utan cynism som jag tänker att ingenting kan vara sådär tillrättalagt och perfekt. Det är logiskt, dock, att Venezuelas stora stund har inslag av personkult, givet var de befunnit sig under drygt 20 år. Politiken i Venezuela har blivit binär, en fråga om ja eller nej, svart eller vitt, och ideologier är väldigt långt ifrån det offentliga samtalet. 

Det är till exempel häpnadsväckande att Juan Guaido inte valt att göra detta till ett referendum om socialismen, med tanke på hur spektakulärt illa Chavez reformer misslyckats under två decennier. Guaido hade kunnat ställa sin politik mot socialismens plundring av Venezuelas rikedomar, folk och själ men han nämner inte socialismen med så mycket som ett ord. När jag frågar en av oppositionspolitikerna jag möter senare den dagen om detta så har han ett lika enkelt som överraskande svar

 ”Det du måste förstå är att folk här i Venezuela inte har något direkt begrepp om socialism, de identifierar sig inte som boende i ett socialistiskt land, och det finns en orsak. Hugo Chavez sade nästan aldrig att han var socialist; visst implementerade han socialistiska reformer och policys men han sade enbart ordet socialism en enda gång offentligt. Det var inte en slump, tro mig, han undvek det ordet som pesten”. 

Det faktum att ordet inte nämns betyder dock inte att det finns ett större slag som avgörs, bortom Guaido eller Maduro. Vad som sker här i Venezuela är en kamp mellan öst och väst, mellan två ideologiska hemvister där humanismen och liberalismen desperat försöker slå hål på socialismens auktoritära skal. Det faktum att ingen nämner vad som orsakat allt detta och som lett landet till ekonomisk och humanitär ruin är dock en anledning till oro för dem av oss som önskar se en ljusning i Venezuelas kompakta mörker. Om det är så som många säger att man, för att kunna bekämpa något, först måste nämna dess namn så har det här landet långt kvar att gå i marschen mot frihet.

I Venezuela är socialismen ordet ingen säger medan den onämnbara ideologins konsekvenser fortsätter att härja detta land. 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se