Venezuela: Och inget skulle någonsin bli detsamma…

Muralmålning av Hugo Chavez i en av de fattigaste delarna av Caracas. Foto: Annika Hernroth-Rothstein
  • Onsdag 27 feb 2019 2019-02-27
E-post 617

Ledarsidorna.se´s Annika Hernroth-Rothstein var vid gränsen till Colombia när nödleveranserna av läkemedel och livsmedel stoppades av president Maduro med vapenmakt. Detta är hennes berättelse om vad som hände.

Jag hade ingen aning om hur tiden saktar ner ner man förbereder sig för att dö. 

Det är nästan som om världen blir till en sån där slow-motion video där varje bildruta fryser till och startar om, fokus skiftande mellan olika slumpmässigt utvalda punkter på en skärm som sedan exploderar i färg och saknar allt ljud.  

Jag lärde mig det här för två dagar sedan på en smutsig bakgata i San Antonio de Tachira, en liten by precis vid den Colombianska gränsen. Min resa hit hade börjat 14 timmar tidigare, när jag flög in med det sista planet till Simon Bolivar Airport i Caracas, just innan den stängdes i förberedelse för en nationell sammandrabbning. 

Det här var min andra resa till Venezuela, efter att ha spenderat tre kaotiska veckor här för att rapportera ifrån ett land på gränsen till inbördeskrig så var jag nu åter i landet för att följa oppositionens kamp för att föra in tusentals ton humanitär hjälp i ett land som desperat behöver det. Det var upplagt för en konfrontation. Nicolas Maduro hade upprepade gånger klargjort att han avsåg stoppa införseln av alla varor och gods från utlandet och hans utmanare, den självutnämnde interrimspresidenten Juan Guaido, gjorde saken till en symbolfråga som riskerade att få hela krutdurken att explodera. 

Sociala medier och whatsappvärlden flödade av rykten om vad som skulle ske den 23:e februari och allt pekade på en standoff mellan oppositionsledaren Juan Guaido och Maduro som just inlett sin andra, högst omstridda, mandatperiod. 

Den 14 timmar långa bilresan är ingen lek, som min säkerhetskille så lakoniskt uttrycker det, eftersom vägen mellan Caracas och delstaten Tachira är känd for att vara hemvist åt kidnappare och kriminella gäng som driver längs vägarna for att stjäla allt som antingen kan säljas eller ätas. Jag hade varnats för att ta den har vägen men eftersom Maduro stängt alla gränser till landet så var detta mitt enda sätt att ta mig till gränsen och vad som såg ut att bli början till slutet för den här regimen.

Så jag åkte, och för 13 av resans 14 timmar var bilresan överraskande händelselös. Men sedan ändrades precis allt.  

Först ser jag en colectivo, han kör förbi oss på en motorcykel och möter mina ögon innan han försvinner bakom bilen. Jag vet att någinting är fel för man ser aldrig bara en colectivo, och innan jag ens hinner fråga chaufforen om vad han tror så kommer de andra, en efter en, och omringar bilen på samtliga sidor. 

Jag minns minuterna som följde som i en dimma. Vi går ur bilen och mina ögon dras till de automatvapen som hänger över bröstet pa ett dussintal colectivos som nu står i en cirkel runt oss. En av dem kommer fram till mig och säger ”periodista”, journalist, och drar i det iranska presspass jag tagit med mig som en blandning av talisman och faktiskt skydd. När jag bekräftar mitt yrke för den maskerade colectivon så börjar han skrika till de andra att jag är journalist och ett tiotal av dem kommer omdelbart for att blockera min väg med sina kroppar.

De skriker åt mig, ögonen är fulla av hat 

¨Vad gör du här¨

 “Du förstör vårt land¨

 “Du har kommit för att infiltrera Venezuela¨ 

¨Vad du gör är olagligt¨ 

Jag vet att jag borde lyssna på varje stavelse men allt jag kan fokusera på är deras vapen, nu i var mans hand, och mannen med de mörka ögonen följer min panikslagna blick. 

“Vi kommer ta ditt kontraband” 

Mina ögon studsar mellan colectivons vapen och handen i vilken han håller min kamera, hur han använder vikten av mitt arbetsverktyg för att markera varje ord. Jag kan se hur de andra tar mina väskor och slänger alla mina tillhörigheter på marken, från min tandborste och mina trosor till min laptop och min telefon. En man som framstår som ledaren hittar min röda ryggsack och facket i vilket jag gömt 900 dollar som jag skulle använda för att betala mitt säkerhetsteam, och dem lägger han i fickan medan de andra slänger in allt av värde i en bil som stannat vid vår sida.  

När värdesakerna är borta så kan mannen fokusera på oss. De beordar oss att lägga oss på marken och vi lyder, min näsa skrapar i marken medan de sparkar och skriker åt oss. Jag känner något metalliskt mot min nacke och i en enda långsam tanke så förstår jag vad det är.  Tiden för hopp och magiskt tänkande är över. Jag är fast i en mardröm på en venezuleansk bakgata. 

Vi ligger där i vad jag tror är ungefär tio minuter medan colectivos debatterar vad de ska göra med oss och när tonläget lugnar sig så borjar jag tro att de kanske kommer släppa oss. Men så hör jag skrik inifrån bilen och blodet fryser till is i mina ådror när hela situationen vänder, ännu en gång. 

Jag tittar upp från asfalten tillräckligt länge för att se en colectivo vifta med en papperslapp och jag förstår snabbt att de hittat chaufförens vapenlicens, men inte vapnet det tillhör. Två av dem springer fram till chaffören och börjar sparka honom i magen och huvudet med de skriker ”var ar vapnet”, om och om igen.  

Jag fattar att det är illa. Jag fattar att vi hade en chans att komma ur det här och att allting just förandrats och att det nu var dags att förbereda sig på vad som skulle komma härnäst.

Den har gången slänger de oss på marken utan några teatraliska politiska föreläsningar, ingen av dem nämner varken Chavez eller Maduro medan de ännu en gång sätter vapnen mot vara huvuden. Jag hör det långsamma klicket av ett vapen som osäkras och jag inser att mitt liv nog kommer avslutas här på asfalten i Tachira, med blodsmak i munnen och grus inbäddat i varje vrå av min solvarma hud. Allt jag kan tänka på är vilka av dem jag älskar som kommer få veta att jag dött och hur de kommer mötas av beskedet. 

Chaufforen bönar och ber för sitt liv, men jag säger inte ett ord och fäller inga tårar. Inte för att jag är tuff eller modig, utan för att allting jag är frusit till is, min tunga låst sig fast i munnen och mina händer krampar av adrenalinpåslaget.  De två galnare colectivos försöker övertala sin ledare om att döda oss alla och ett bråk bryter ut mellan dem och jag försöker desperat förstå orden som avgör mitt öde. 

Men då händer det. 

Ledaren skriker ”ni har fem sekunder på er innan ni dör” och min livvakt drar mig upp från marken och puttar mig mot bilen med full kraft medan Colectivosledaren borjar räkna. 

UNO!

 DOS! 

På två börjar de skjuta i luften och jag klättrar in i bilen med ben som darrar av skräck. Vi kör iväg i full fart i absolut tystnad medan vi hör pistolskott mot bilen. Några minuter senare sa inser vi alla att vi inte undvikit faran utan istället kört rakt mot den när tre personer dyker upp framför bilen. “Colectivos”, ropar de när vi närmar oss och förklarar att det är skottlossning längre ner längs vägen. Jag trodde vi hade undkommit döden men nu förstår jag att döden är överallt och att det enda som separerar oss från avgrunden är en venezuelansk barnfamilj och en klarblå himmel. 

Jag vill gråta men det gör inte, för detta är långt ifrån över.

Vi gömmer oss inne på familjens gård. Tillsammans med två andra journalister sitter vi på golvet i ett övergivet skjul och hör kulorna studsa mellan bergen. Det finns två kvadratiska hål i väggen och jag tittar ut över barrion medan röker stigen från husen. Det ar en närmast filmisk scen, med färgglada hus som fläckats av armod och blod. 

Men det är ingen film, det är det verkligaste jag upplevt och plötsligt säger chauffören att vi inte kan vara kvar här när solen går ner och gäng av colectivos börjar söka igenom husen i jakt på periodistas, journalister. Så vi bildar en karavan av bilar och motorcyklar och vi gör vårt drag.  

De tar dödstyst i bilen medan vi klättrar nerför berget, och inom ett par minuter så når vi byn där colectivos gjort rent hus. Jag ser en kvinna som blivit skjuten genom kinden, hon hänger med huvudet ut ifrån en smutsig Landrover. Två män står mitt i gatan och stirrar oseende, deras huvuden och torsos ar fläckade av blod. 

Jag säger ingenting men på insidan så ber jag ordlösa böner och bilder av dem jag älskar är spridda i mitt huvud som vore det ett kaleidoskop. 

Det tar 30 minuter att nå San Cristobal och där hittar vi ett hotell som tar emot oss. Så fort jag kommer in genom dörrarna så inser jag att alla gästerna upplevt varianter av vår dag, lobbyn är som en krigszon, och vi nickar alla till varandra i sammanbiten förståelse. Jag stöter pa några medlemmar ur nationalförsamlingen som jag intervjuat i Caracas några veckor tidigare och trots att vi var främlingar då så kramar vi nu varandra, bundna samman av en gemensam sorg. 

Jag vet inte hur länge jag satt där i lobbyn och stirrade på människor som passerade.Det kunde varit en timme, en dag eller en livstid, men när jag vaknar till så går jag direkt till baren och möter upp de andra och vi dricker och debriefar dagen.  Vi har liknande upplevelser, några har drabbats av tårgas och andra, som jag och mitt team, har sett döden rakt i vitögat. Det vi har gemensamt är att vi alla kom fredligt till gränsen och möttes av ett krig. Vi har alla sett det sanna ansiktet av Maduros regim och känt hans hantlangares kalla händer väga våra öden utan rädsla för konsekvenser.

Och inget skulle någonsin bli detsamma. 

 

Annika Hernroth-Rothstein

 

Lyssna på Aron Flams intervju med Annika Hernroth-Rothstein från i förrgår här.

 

Annika Hernroth-Rothstein

Annika Hernroth-Rothstein är en svensk journalist och författare som tidigare skrivit för bland annat Wall Street Journal, Washington Examiner, Jerusalem Post och National Review. I höst utkommer hennes första bok "Like Diamonds - stories from the Jewish Diaspora" på Post Hill press förlag.

Hon befinner sig sedan i söndags i Caracas, Venezuela, för Ledarsidorna.se räkning för att bevaka händelseutvecklingen i realtid.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se