Aftonbladets publicistiska kultur är summan av alla medarbetares etik

  • Söndag 17 mar 2019 2019-03-17
E-post 1686

I måndags fälldes tidningen Aftonbladet av Pressens opinionsnämnd (PON) för att ”grovt ha brutit mot god publicistisk sed” i publiceringarna om Kulturhuset Stadsteaterns tidigare vd Benny Fredriksson som senare begick självmord. Ett självmord som direkt kan härledas till Aftonbladets publiceringar.

Dessutom riktas skarp kritik mot kultursidans texter där Rysslandsforskaren Martin Kragh pekats ut som eventuell brittisk spion och ett hot mot den svenska demokratin. Trots såväl publishern Lena K Samuelssons och kulturredaktören Åsa Linderborg försök till förminskning kvarstår det faktum att dagens Aftonbladet är ett resultat av en kultur som växt fram under decennier och som har ett enda syfte: Att utan saklig grund krossa andra människor.

Allmänhetens förtroende för Aftonbladet har skadats. Det medger nu tidningens publisher Lena K Samuelsson. Hon berättar för SvD att hon för diskussioner med kulturchef Åsa Linderborg om tidningens hårt kritiserade publiceringar.

Den normalt intellektuellt hederlige Åsa Linderborg menar i dagens kulturartikel att

Trots diskrepansen mellan vad jag faktiskt skrivit och påstås ha skrivit, förstår jag kritiken. Men vad jag alls inte begriper, är varför det ska vara omöjligt att prata om den sakfråga som hänger kvar sedan 2017: Ska verkligen forskning användas för att smutskasta vanlig journalistik och fri åsiktsbildning?

Det är vad jag har velat diskutera i två års tid. 

Det var just för två år sedan hennes eget ansvarsområde på Aftonbladet inledde ett händelseförlopp där ”den vanliga journalistiken och fria åsiktsbildningen” uttolkad av just Aftonbladets kulturredaktion slutade i ett tragiskt dödsfall. Detta nämner inte Linderborg med ett ord vilket är talande för vilken publicistisk idé som genomsyrar redaktionen. Från ansvarig utgivare ner till enskild rubriksättare.

Aftonbladet har inte på något sätt kunnat avhända sig ansvaret för ett antal förstörda livsöden som ett direkt resultat av sin journalistik. Att sedan som Linderborg hävda att kritisk granskning av de fall hon är ansvarig för är smutskastning av hennes egen och Aftonbladets journalistik kan inte betecknas vara intellektuellt hederligt.

Aftonbladet har, med Åsa Linderborgs hänvisning till en tidpunkt för just två år sedan, visat att ingen redaktion ingenting förstått i egentlig mening av sin egen avgörande roll när människors liv slås i spillror. I ett fall med den mest tragiska utgången av alla som resultat.

Men sannolikt är Linderborgs artikel idag en del av en sorgeprocess över hennes egna och kulturen på Aftonbladets uppenbara tillkortakommanden. Ett exempel på detta är att publishern Lena K Samuelssonmedger att hon inte granskar de artiklar som tidningen publicerar, trots att det ingår i hennes arbetsuppgifter som ansvarig utgivare. Aftonbladet har en lång historia av smutskastning utan saklig grund som förstört människors liv. Och inte bara de enskilda individerna – Aftonbladets kvalitet på kvalitetskontroller, källkontroller och transparens har inneburit att även familjemedlemmar till de utpekade åsamkats både skada och lidande.

Ett exempel är hur Lena Mellin, ställföreträdande ansvarig utgivare för Aftonbladet 2010 lät publicera ett påstående om att den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin, M, skulle ha sex-chattat och försökt köpa sex av en kvinna flera år tidigare. Uppgifterna baserades på en anonym kvinnas berättelse och kunde aldrig styrkas med något annat underlag. Den kvinnliga sagespersonen vägrade konsekvent träda fram med sin identitet.

Sven-Otto Littorins liv krossades till grus och drevet som Aftonbladet provocerade fram kom att innefatta en jakt även på Littorins tre barn från ett tidigare äktenskap. Det påstådda brottet, som Aftonbladet inte heller kunde styrka att det ägt rum, var dessutom dels preskriberat, dels hade det i sådana fall inträffat efter att Littorin och hans tidigare hustru separerat. Granskningen av denna journalistik menar Aftonbladet på fullt allvar är smutskastning av varumärket och de medarbetare som rimligen är ansvariga. Lika grov smutskastning som den granskning av Aftonbladet Kultur som Pressombudsmannen nu genomfört i samband med Benny Fredrikssons självmord.

Ett annat exempel på denna publicistiska kultur, även om det är i en mindre skala, är hur Aftonbladet på nyhetsplats påstod att jag var en av Sveriges värsta näthatare tillsammans med bland annat Stellan Bojerud och Klas Lundh, den senare Nordiska Motståndsrörelsens obestridde ledargestalt. Aftonbladet baserade detta på att jag på min blogg släppt igenom tre kommentarer författade av Stellan Bojerud. Ingen av kommentarerna hade något rasistiskt i sig och Aftonbladet kontaktade aldrig mig innan för att ställa frågan om jag hade modererat bort några tidigare. Vilket jag hade. På den tiden hade jag manuell hantering av kommentarer för att sålla bort just de kommentarer som Aftonbladet anklagade mig för att författa själv.

Det krävs sannolikt ingen djupare tankeverksamhet, ens hos duon Lena Mellin och Åsa Linderborg, vilka konsekvenser detta fick för mig med tanke på att min mor är riksdagsledamoten Barbro Westerholm (L). Den riksdagsledamot som i praktiken ensam tagit de största stegen för att försvara HBTQ-kollektivets rättigheter.

Skadan tog år att reparera. Och såren finns kvar, i vissa fall oläkta.

Aftonbladets Ledarsida, idag med Anders Lindberg som redaktör, är ett kapitel i en helt egen division i form av retoriska övergrepp på sin omgivning. Anders Lindbergs rasiststämpel på alla som ställde kritiska frågor kring invandringsvolymer och kapacitet på arbets- och bostadsmarknaden summerar ledarredaktionens intellektuella höjd och syn på sin omvärld. 

Ledarredaktionen, nyhetsredaktionen och kulturredaktionen är en logisk konsekvens av decennier av en elitistiskt driven smutskastande publicistisk kultur. Där ett människoliv inte värderas högre än de antal klick en artikel kan frammana.

Den paranoia som Benny Fredriksson gav uttryck för och som hans änka Anne-Sofie von Otter beskriver är inte tagen ur luften. Såväl Lena Mellin som Åsa Linderborg har makt. Stor makt. Där slentrianläsaren, som utgör huvuddelen av Aftonbladets läsare, tar varje ord och varje bokstav som en absolut sanning och litar på att dessa två gjort sina källkontroller och agerat inom vad som kallas för god publicistisk sed. Med sin upplaga och starka ställning på internet fanns det goda skäl för Benny Fredriksson att dagligen känna sig förföljd. Publiceringen togs som sanning av läsarna vilket gav att det fanns goda skäl för Fredriksson, och även på den tiden Littorin och jag själv (men avsevärt mer begränsad skala) hade skäl att behöva titta oss över axeln när vi rörde oss utomhus.

PO:s utslag är unikt så tillvida att Aftonbladet anses ha brutit mot regelverket grovt. Ett övertramp så stort att termen grovt måste användas vilket händer ytterst sällan.

Lena K Samuelsson, Aftonbladets Publishers krokodiltårar i SvD är sannolikt endast att anse som ett spel för galleriet. Det finns ingen empiri på att kulturen på Aftonbladet och dess medarbetare har förutsättningar att förändras. 

På Publicistklubben i måndags menade Lena K Samuelsson vid frågorna om detta:

”Det är inte en person på Aftonbladet nu. Nu är det Aftonbladet som har blivit prövat av PON. Det är så det fungerar. Och det är väldigt viktigt att det inte är enskilda medarbetare, oavsett om det är kulturchefer eller reportrar eller vad man nu är, som blir prövade i det svenska pressetiska systemet”, sa hon vilket Expressens kulturchef Karin Ohlsson kunde rapportera.

Att det dessutom skulle vara tidsbrist som gör att den ansvariga ledningen inte kan granska det som publiceras är helt och hållet orimligt. Aftonbladet är den enda tidning som även har en ställföreträdare till den ansvarige utgivaren. I detta fall Lena Mellin. Att inte ens två personer klarar av att lösa den viktigaste arbetsuppgiften en tidning har på Aftonbladet medan andra tidningar klarar sig med en person, som samtidigt löser uppgiften, är remarkabelt men samtidigt talande för Aftonbladet och dess ägare Schibstedt. Schibstedt har ett ägaransvar de rimligen inte borde komma undan längre.

Aftonbladets medarbetare, med en människosyn som formats av kulturen på Aftonbladet, är det som gör publiceringar som den om Benny Fredriksson möjlig. Det visar om inte annat Aftonbladets tidigare historia.

En tidnings publicistiska kultur och journalistiska etik är summan av alla dess medarbetares. Inte mer. Inte heller mindre.

 

 

Bli prenumerant på Ledarsidorna.se eller stöd vår journalistik:

SWISH: 070-612 53 93
BANK: 4732 00 10832 (Nordea)

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se