Centerpartiet och Socialdemokraterna behöver en vitbok om sin egen etnofascism

  • Måndag 25 Mar 2019 2019-03-25
E-post 1681

Att Socialdemokraterna har problem med trovärdigheten i att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck är ingen nyhet. Samma problem har det andra folkrörelsepartiet Centerpartiet. Allt bottnar i att bägge partierna delar en etnofascistisk historia som inget av dem vill vare sig erkänna eller göra upp med.

Det finns ett värde i vitböcker. De förbättrar ofta förutsättningarna för att hindra historien att upprepa sig självt.

Du finner artikeln inläst i bandspelaren:

 

Avsaknaden av vitbok är kanske tydligast inom Socialdemokraterna som ånyo tillåtit etnofascistiska idéströmningar sätta agendan sedan 2007 när Mona Sahlin efterträdde Göran Persson. Det blir extra tydligt när även Mats Knutson, SVT, med viss relevans påpekar att det nu gått nästan 20 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far och att Socialdemokraterna inte gjort nämnvärt för att komma tillrätta med hedersrelaterat våld och förtryck.

Trots att ministrarna Ann Linde och Anna Ekström nu går på motoffensiv och hävdar att hedersrelaterat förtryck inte är en känslig fråga för Socialdemokraterna talar verkligheten ett annat språk. Inom SSU Skåne har frågan bannlysts under lång tid och medlemmar som utsatts för hedersrelaterat förtryck har öppet hånats på kursgården Bommersvik vilket Expressen kunde rapportera under hösten. Medlemmar ur SSU Skånedistrikt menade även att deltagande i Pride-festivalen var ett uttryck för rasism.

När Stefan Löfven höll sitt kongresstal under lördagen ägnade han mycket tid och kraft åt att försvara och förklara regeringsuppgörelsen. Ytterst, var hans budskap, handlar det om att bygga ett bålverk mot högerextremismen. Alternativet till en S-ledd regering var antingen politiskt kaos eller en regering med stöd av ett parti med rötter i vit makt-rörelsen, enligt Stefan Löfven. 

För att förstärka sitt budskap drog Statsministern historiska paralleller med Socialdemokraternas uppgörelse med Bondeförbundet under 1930-talet och framhöll att då som nu tar partiet ansvar för att demokratin kan leverera.

”Själv gick jag tillbaka till vår historia. 1932 pyrde det i Sverige. 30 000 vandrade som daglönare på landsvägarna. Arbetslösheten var skyhög. Vårt parti gick till val på att besegra den.  Vi krävde statligt finansierad arbetslöshetsförsäkring, och att nödhjälpsarbeten skulle bli till riktiga jobb, med riktig lön.

Vi gick framåt – men fick inte majoritet. Och de borgerliga partierna samlades för att fälla oss. Så vi slöt ett avtal med Bondeförbundet. De hade varit motståndare mot vår jobbpolitik, och vi hade varit motståndare mot deras tullpolitik. Men vi nådde en kompromiss. Den socialdemokratiska regeringen fick ge stöd åt Bondeförbundets tullpolitik, och vi fick stöd för att börja pressa tillbaka arbetslösheten. Vi bröt förlamningen. Vi lade grunden för välfärdsstaten – och vi visade att demokratin kunde leverera”.

Det stora problemet för Stefan Löfven men även för Centerpartiets Annie Lööf är att de bygger sina resonemang på en i det närmaste total historielöshet. Även när de hänvisar till historien. De väljer enskilda historiska händelser utan att förstå i vilken kontext dessa uppstått ur. Demokrati, enligt dagens definition, var inte det som levererade. Det var något annat.

Det var etnofascismen som förenade.

Socialdemokraterna och Bondeförbundet fann varandra som samarbetspartier 1932. Men av andra skäl än de demokratiska. Dels för att bägge är riksdagens enda folkrörelsepartier; Socialdemokraterna sprungna ur arbetarrörelsen, Centerpartiet eller Bondeförbundet ur den folkrörelse som jordbrukare och hemmansägare utgjorde. Igenkänningen var stor då och märks fortfarande av på lokal nivå. Samarbete mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet är vanliga ute i landet.

Men 1932 var det även något annat som förenade dessa partier i den tidsanda som rådde. Synen på Sverige och svenskarna.

Bondeförbundet, dagens Centerparti, startade som ett agrarkonservativt, antimodernistiskt intresseparti för jordbrukare, där liberala idéer snarast skyddes likt pesten. Det märks tydligt i  deras partiprogram, unikt bland riksdagspartierna genom att officiellt förespråka rasism. 

Enligt 1933 års version skulle Centerpartiet (då Bondeförbundet),  i enlighet med paragraf IV, kämpa mot

 “inblandning av mindervärdiga utländska raselement”

och skydda “folkmaterialet” mot “degenererade inflytelser”.  

SLU-bladet (SLU är CUF:s föregångare, red.s anmärkning), ungdomsförbundets tidning, skrev i en kommentar 1938:

“den svenska bondeklassen älskar heller inte judarna över hövan

en utresningsaktion mot icke önskvärda element kan snart vara på tiden”.

Dåvarande Centerpartiets ungdomsförbund var i allra högsta grad en förespråkare för “den slutliga lösningen” som sedermera kom att formaliseras vid Wansee-konferensen i Tyskland fyra år senare, 1942.

Citatens tydlighet lämnar inga luckor eller heller något som helst utrymme för missförstånd.

Paragraferna i partiprogrammet gällde till 1946 när inte ens partiledningen själva kunde bortse från Förintelsens vedervärdigheter. Tidsandan satte förstås prägel på klimatet. Men inget annat riksdagsparti gjorde en så tydlig markering mot nationella, etniska och kulturella minoriteter som Centerpartiet. 

1940-talets Centerparti intog en särställning vad avser judefientlighet, rasbiologi och främlingshat. I boken “Sverige och Förintelsen” (1997) framhåller etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén att bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet som

 “sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte konstigt då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ‘sund’ och ‘rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.

Centerpartiet har även varit mer kristdemokratiska än Kristdemokraterna, som när deras program under 1950-talet slog fast kristendomen som grundläggande för all undervisning och ville bekämpa alla ”sedligt och moraliskt nedbrytande krafter” som motverkar familjebanden skev Per Ewert på Världen Idag.

Värderingarna i det andra folkrörelsepartiet, Socialdemokraterna, levde även kvar under lång tid efter krigsslutet. Den socialdeomratiska utvecklingsministern Ulla Lindström – för att ta ett exempel ur mängden – yttrade i ett tal 1955: 

“Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”.

Effekterna av att inte göra upp med sin egen historia blir annars förödande för trovärdigheten vilket Socialdemokrater för Tro och Solidaritet är ett tydligt exempel på. Tro och Solidaritets styrelseledamot Adrian Kaba hade sannolikt aldrig ens kommit på tanken att påstå att IS i grunden är en judeoeuropeisk sammansvärjning grundad av Mossad om förbundet tydligt tagit avstånd från vad Carl-Henrik Grenholm skrev i tidningen Broderskap 1971:

”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”

Adrian Kaba fann en legitimitet att sprida antisemitiska vandringssägner inom ramen för sitt uppdrag som förbundsstyrelseledamot för Tro och Solidaritet eftersom vare sig Peter Weiderud eller Ulf Bjereld tydligt tagit avstånd från det som äldre generationer av Broderskapare uttryckt och som varit en del av förbundets politik. Adrian Kaba sitter fortfarande kvar i Tro och Solidaritets förbundsstyrelse.

Socialdemokraterna och Centerpartiet delar historia. Så långt är statsminister Stefan Löfven och hans politiska rådgivare rätt ute. Men vare sig Socialdemokraterna eller Centerpartiet kan angripa framtiden med trovärdighet och kraft om de inte accepterar och gör upp med sin tidigare historia.

Att acceptera att partierna har ett etnofascistiskt förflutet är enda sättet att med kraft förhindra att entofascismen får ett utrymme igen.  I partiet. I samhället. I framtiden.

Det är därför vi idag ser hur dessa två partier har växande problem med just etnofascism samt sin egen trovärdighet i frågor som spänner från hedersrelaterat förtryck till antisemitism och tillämpning av sharia i svensk domstol. Och de kommer inte bli av med dessa problem med mindre än att de själva accepterar sin historia.

Att den finns där. Som den är. I all sin vedervärdighet. Som en del av historien. För att aldrig mer återupprepas.

Någonsin.

 

 

Andra källor:

Sverige och Förintelsen (1997 års upplaga)

Bondeförbundets grundprogram – 1933 (som upphävdes reaktivt först efter kriget).

Tidskriften EXPO om Adrian Kaba

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se