EU-valet: Mellan populism och arrogans

  • Lördag 9 mar 2019 2019-03-09
E-post 1325

Häromdagen skrev en vän på Facebook ett långt inlägg där hon förklarade att hon inte orkade längre. Inte orkade följa svensk politik och se vad Sverige håller på att bli. Född i Frankrike, hitflyttad i vuxen ålder har hon perspektiv.

Den sorg hon kände över den svenska utvecklingen kunde paras med den hon känner över utvecklingen i sitt gamla hemland, Frankrike. I sin förtvivlan över hur hon uppfattar att svenska politiker säljer ut och vanvårdar det som Sverige stått för vill hon nu lämna landet. Inte för Frankrike, alltför likt Sverige i sitt vanstyre, utan snarare för de delar av Europa som arroganta svenska politiker fördömer som populistiska.

Med ett par månader kvar till Europaparlamentsvalet är det där vi står. Mellan arrogans och populism. Något av det tyngsta i min Facebookväns, som alltid oerhört välskrivna inlägg, var sorgen – parat med att så många kommentarer från hennes stora vänkrets visade på hur utbredd denna sorg är.

Ibland, men alltmer sällan, byter journalister ut ordet politiker till förtroendevald i sina texter. Ett ord som betyder allt mindre. Väljarna har varit plikttrogna när de gått till valurnorna, men våra rikspolitiker har allt annat än levt upp till det förtroende vi givit dem.

Med en närmast obegriplig arrogans har många av dem sett en förtroendepost som ett klartecken till att utnyttja varje möjlighet till personliga fördelar. En hyr en lägenhet av sin make till överpris. Skattekollektivet betalar. En annan gör skamlöst en utredning vars slutsats är förmåner för det företag där hon själv är styrelsemedlem och aktieägare. En tredje fyller på sin väl tilltagna EU-lön med saftiga styrelseuppdrag.

En fjärde, femte, sjätte… reser jorden runt på väljarnas bekostnad trots att deras parti aktivt fördömer flygresande. Ingen känner ett behov av att vara trogen sina och sitt partis vallöften, allianser skapas över huvudet på väljarna, varningssignaler om samhällsutvecklingen bemöts i bästa fall med ”oj, vi har varit naiva”.

Arrogansen i hur man behandlar skattemedel är ett uttryck för den nya politikerklassen. Arrogansen i hur man bemöter de människor man  interagerar med på t ex twitter en annan. Att läsa Annika Strandhäll och Annie Lööf är avslöjande. Allt fler väljare gör som min Facebookvän. Ger upp inför en växande grupp av  näst intill obegripligt arrogant, lättjefullt och okunnigt rikspolitikerskrå vars främsta argument mot motståndarlägret idag är: populister! 

Man skulle kunna skratta bort det hela – om det inte vore så allvarligt för demokratin. Från partiledningarnas sida idag är argumenten inför Europavalet i huvudsak att konkurrenterna är populister. De är politiker som ger enkla lösningar på svåra frågor. 

Vi vill alla ha kloka svar på svåra frågor. Men vart vänder vi oss för att få dem? Vilka välavvägda, långsiktiga, kloka svar har en Annie Lööf, en Alice Bah-Kunke eller en Marita Ulvskog givit oss?  

Var får väljarna, medborgarna den trygga kloka hand som leder oss i en svår nutid? Av Stefan Löfvén, Morgan Johansson, Jan Björklund eller Ulf Kristersson?

För några dagar sedan lät den franske presidenten Emmanuel Macron publicera ett brev i 28 europeiska dagstidningar där han vädjade om ”en förnyelse av Europa”. Reaktionen från en rad svenska ledarskribenter och krönikörer blev närmast ett förlöjligande av Macron. Av hans arrogans och personliga ambitioner om en ledande roll inom EU.  Frankrike befinner sig, som vi alla kunnat följa, i en flera månader lång social protest mot Emmanuel Macrons ekonomiska och sociala politik.

I bägge våra länder har nu styrande eliter valt ett och samma sätt att bemöta konkurrerande politiska partier: de avfärdas som populister. De avfärdas för att de har förslag som potentiella väljare verkar lockas av. De utgör ett hot mot ett etablissemang som allt mer fjärmat sig från vardagen.

Den dag ett politiskt parti presenterar en långsiktig, väl underbyggd väg framåt för svenska eller franska väljare kommer det ha en betryggande del av väljarna bakom sig.

Min Facebookvän förtvivlas över hur hennes bägge länder, med så goda förutsättningar, kunnat hamna i dagens situation. Ett ständigt ökande skattetryck, en utarmning av glesbygden, skolor där kvaliteten tycks rasa, en sjukvård vars tillgänglighet försämras. En flyktinginvandring som blivit allt mer sammankopplad med en kompromisslös islam.

Flera EU-länder styrs idag av vad det politiska etablissemanget gjort till sin huvudfiende, och näst intill enda fråga, in för EU-valet: populister. 

Macron var tydlig med att hans flummiga elitistiska brev till Europas väljaretog avstånd från populismen. Svenska rikspolitiker gör i stor utsträckning gemensam sak med honom. Men de lämnar väljarna svarslösa inför det faktum att Italien, Österrike och Ungern idag är de EU-länder där väljarna är som mest nöjda med sina regeringar -som består av just ”populistiska” politiker.

Politiken sägs vara det möjligas konst, men allt mer verkar våra icke-populistiska politiker tala om vad som inte är möjligt snarare än vad som är.

Tro då att folken väljer de som säger sig kunna snarare än de som gjort till sitt mål att bekämpa. 

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se