Hur hamnade Sverige här?

  • Tisdag 26 mar 2019 2019-03-26
E-post 1028

Allt fler frågar sig hur Sverige landade i den parlamentariska och politiska situation som råder idag. Allt fler frågar sig även hur Sverige hamnade i en situation där det råder systemstress i snart varje offentlig sektor. Polisen saknar 10 000 anställda, Försvarsmakten kan inte mobilisera mer än knappa två brigader samtidigt som allt fler kommuner rapporterar om en ansträngd situation i såväl socialtjänst, äldreomsorg, bostadsförsörjning som skola.

För att förstå dagens situation måste Sverige gå tillbaka till 2002. Då allt började.

Artikeln som ljudfil nedan:

Vid valet 2002 gjorde Moderaterna ett katastrofval samtidigt som Socialdemokraterna inte vann valet i ordets rätta bemärkelse. Socialdemokraterna kunde sitta kvar vid makten efter hårda förhandlingar med Miljöpartiet som innebar en långtgående budgetsamverkan och där Miljöpartiet fick egna politiska tjänstemän placerade i Regeringskansliet. Per Bolund, det föreslagna nya manliga språkröret kom under den mandatperioden att bli kollega med hans nuvarande chef Magdalena Andersson. Detta är en förklaring till varför Finansdepartementet är ett av få departement som fungerar klanderfritt i dagens regering. Men Socialdemokraterna blev allt mer upplåsta vid Miljöpartiet under denna period samtidigt som Miljöpartiet utvecklades i en mer vänsterorienterad riktning.

Det intressantaste hände dock i Moderaterna. Moderaternas dåvarande, hårt kritserade, partiledare Bo Lundgren inledde tillsammans med Mikael Odenberg, Sven Otto Littorin, Ulrika Schenström samt den senare anställde chefsekonomen Anders Borg en reformeringsprocess som kom att leda till ”Nya Moderaterna”.

Reformeringsprocessen var lika enkel som den var genial. Moderaterna gjorde en egen samhällsanalys, istället för att snegla på Socialdemokraterna, identifierade vad väljarna ville se för utveckling och lade därefter ett politiskt program baserat på detta utifrån liberala värderingar. Hela tiden utan att snegla på motståndaren Göran Persson. 

Fredrik Reinfeldts bidrag till denna process var försumbar vilket skulle visa sig förödande för dagens moderater. Han var aldrig med i processen utan kom in i ett sent skede när det stod klart för honom att Nya Moderaterna var en reell möjlighet att besegra arvfienden Socialdemokraterna. Efter en kort partiledarstrid byttes själva motorn och inspiratören till Nya Moderaterna ut och in på scenen kom en retoriskt avsevärt mycket skickligare oppositionsledare men som helt saknade förståelse för vilken process som möjliggjort transformeringen. Med vissa justeringar finns händelseförloppet i Moderaterna återgivet i vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzlers bok om moderaterna, ”Reinfeldt-effekten”, samt TV 4:s Anders Pihlblads ”Ett partis fall och uppgång”.

Eftersom Fredrik Reinfeldt aldrig förstod eller var en del av reformeringsprocessen blev det aldrig en uppföljning av förnyelsen av politik efter valsegern 2006. Vilket smittade av sig på de övriga Allianspartierna. Alliansen räknade heller inte med att vinna valet 2010 men när opinionssiffrorna vände i maj 2010 kom Liberalernas partiledare Jan Björklund till sitt jobb som utbildningsminister och utbrast spontant till en samling närvarande departementsråd:

”Vi kanske kan vinna valet. Vad ska vi göra nästa mandatperiod”?

Inget parti i Alliansen hade någon klar idé om detta. Vilket fick direkt till följd att Alliansen 2 gick till val på samma valplattform som fyra år tidigare. Några jobbskatteavdrag till, lite nya affischer och ballonger. Makten kunde behållas med stora eftergifter på migrationsområdet till Miljöpartiet.

Efter maktförlusten 2014 inledde sedan Moderaterna en period av osäkerhet i den politiska inriktningen. De väljare som vanns 2006 från Socialdemokraterna visade sig inte vara stabila över tid utan Moderaterna är på väg tillbaka och ner på opinonsnvåer från Gösta Bohmans och Carl Bildts dagar samtidigt som de har en form av svårartad identitetskris. Sprickan mellan konservativa företrädare främst i Skåne och en politiskt ängslig Stockholmskrets låser partiets ideologiska utveckling. Den senaste öppna ordväxlingen mellan Christian Sonesson, kommunalråd i Staffanstorp, och Benjamin Dousa, MUF, Tobias Billström samt senast partiledaren Ulf Kristersson själv vittnar om en tendens till politiskt självskadebeteende som endast Liberalerna kan uppvisa i modern tid.

För Socialdemokraterna kom perioden efter Göran Perssons avgång 2006 som partiordförande präglas av yta mer än innehåll. Göran Persson själv hade helst sett den forne statssekreteraren och finansministern Per Nuder som partiledare men Nuders impopularitet hindrade denna lösning.

Göran Persson hade redan planerat sin avgång till att ske efter valet 2006. Helst hade han avgått många år tidigare och lämnat över till Anna Lindh men mordet på henne ändrade planerna. Under hans sista två år i Rosenbad ägnade han mer och mer tid till att surfa på internet och leta efter gårdar till salu. Valet kom till slut att falla på gården “Torp”, i närheten av statsministerbostaden Harpsund som han förvärvade. Göran Persson lät bygga om gården “Torp” till något som faktiskt påminner om Harpsund men i falurött trä istället. Göran Perssons dröm om att bli lantbrukare dominerade hans arbetsdagar i slutfasen vilket även Per Nuder vittnar om i sina politiska memoarer. Det var med andra ord en partiledare med annat fokus än en valvinst som gick in i valrörelsen 2006. Göran Persson ville byta liv.

Till att bli “Den Gamle på Torp”.

Valet föll på Mona Sahlin då trycket internt var hårt för en kvinnlig partiledare. Men oavsett om Mona Sahlins stöd var starkt eller inte i partiet var Sahlin inte längre samma Sahlin som 1996 höll på efterträda Ingvar Carlsson. Toblerone-affären kom att förändra henne i grunden och när hon kom tillbaka saknades den glöd hon hade haft tidigare. För Sahlin var det mer av revanch än att leda. Hon drogs även med ett svagt stöd från LO. Det svaga stödet från LO går tillbaka till perioden 1994-1995 när hon var ansvarig för att införa lagarna om strejkförbud för att sanera Sveriges ekonomi. Även om hon aldrig var personligen ansvarig var det något som LO aldrig kunde förlåta henne för.

Ingvar Carlsson hade kastat ut sin kronprinsessa till vargarna ensam under budgetsaneringen och litat på att hon inte behövde hans stöd. Något som Sahlin fick betala priset för två gånger. 1996 och 2010. Carlssons enda egentliga, men samtidigt för arbetarrörelsen förödande, misstag under hans tid som partiledare.

Efter valförlusten 2010 inleddes den stora oredan i Socialdemokraterna. Sahlin ville under kontrollerade former reformera partiet och avgå vid kongressen 2013 men en revolt i partistyrelsen, initierad av Håkan Juholt, tvingade fram ett partiledarskifte redan 2011. Berit Andnor fick uppdraget tillsammans med Göran Johansson att vaska fram en ny partiledare och flera källor, av varandra oberoende, vittnar om att valberedningen hade bara en enda begränsning:

Inte Mikael Damberg. Vem som helst men inte Damberg.

Berit Andnor vägrar sedan hon lanserade Håkan Juholt ge några som helst intervjuer om sin period som valberedningens sammankallande. Av lätt insedda skäl. Varför begränsningen om Damberg kom till har djupa rötter. Under Dambergs tid som ordförande för SSU kom ungdomsförbundet nästan att spricka och kunde bara lappas ihop nödtorftigt av Anna Lindh och tidigare vice statsministern Jan Nygren. Damberg är särskilt illa sedd i partiets Skåne-distrikt sedan dess.

Valet föll till slut på den inledningsvis motvillige Håkan Juholt själv, han som initierat revolten. Juholt-eran är för komplex och rörig för att beskriva i denna artikel men slutade med hans avgång 2012 och som följdes av ett en vecka långt möte i Verkställande Utskottet. Ett möte där till slut Stefan Löfven kunde övertygas och låta sig nomineras av VU för att på fredagen väljas interremistiskt till partiledare av partistyrelsen fram till och med att partikongressen kunde göra det formella valet.

Löfven, partipolitiskt oerfaren, sattes direkt av Carin Jämtin på en två veckor lång partiledarutbildning på Bommersvik. En period då även hans stab sattes samman. En stab som kom att domineras av Stockholms Arbetarekommun med Emma Lennartsson som stabschef. Som i sin tur kom att styra all rekrytering med järnhand. Lennartsson fick avsked från regeringen Löfven I efter turerna kring Transportstyrelsen när det visade sig att hon undanhållit statsministern information som påverkat rikets säkerhet.

Löfvens stab är inte rekryterad av honom själv inledningsvis. Den blev utsedd, eller rekryterad åt honom, av främst Carin Jämtin i samarbete med Emma Lennartsson och den maktsfär som Stockholms Arbetarekommun utgör.

Under hela denna period från 2006 i allmänhet och från 2010 i synnerhet har Socialdemokraternas inre liv präglats mer av falangstrider och maktspel än politikutveckling likt den som skapade Nya Moderaterna. Ingen i dagens ledning har längre kontakt med den generation som kunde detta hantverk som baserades på Nils Karlebys insikter från 1920-talet och som i praktiken är samma process som Moderaterna kom att utveckla på egen hand.

  • Samhällsanalys 
  • Problembeskrivning
  • Målbildsformulering
  • Lösningsförslag baserat på egen ideologi.

I exakt den ordningsföljden. Ingen annan. Och utan att snegla på motståndaren.

Samtidigt med dessa händelseförlopp i de två dominerande partierna gav det utrymme för Sverigedemokraterna att växa. De har inte behövt göra nämnvärt för att attrahera snart var femte väljare då de två huvudalternativen dels inte har någon egen politik utan hela tiden förhåller sig till motståndarens utspel, som inte heller har en egen politisk linje, eller reagerar på vad Sverigedemokraterna för var tid kan slänga in som vedträ på brasan.

Så hamnade Sverige här. Två politiska block som inte har egna idéer i nämnvärd omfattning och där makten eller bibehållandet av riksdagsmandaten är prioriterat före innehållet.

En prioritering som är förödande för Sverige samtidigt som det som förenar Moderaterna och Socialdemokraterna är att de hela tiden sneglar på Sverigedemokraterna. Som i sig fortfarande är ett ungt parti som hela tiden utvecklar sin politik och sin identitet. Exakt det reaktiva förhållningssätt som Bo Lundgren och hans medarbetare, men även Göran Persson och Ingvar Carlsson före honom fast med ett socialdemokratiskt perspektiv, insett vara en oframkomlig väg. Att ständigt reagera på vad andra tycker och tänker är sällan ett bra politiskt ledarskap för vare sig partiet eller landet.

Då blir det inte bättre än så här.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se