IS-anhängarna: Även kvinnorna är instabila bomber

Copyright Kjell Nilsson Mäki
  • Lördag 16 mar 2019 2019-03-16
E-post 1421

Den fråga som atualiserades under debatten om IS när slutstriderna mot de mer homogena återstående cellerna inleddes var frågan om hur IS-terroristernas familjer skulle hanteras. De familjer som valde att följa med terroristen på resan eller som bildats i de samhällen som IS utvecklade. Denna fråga var i allra högsta grad närvarande under konferensen “The effect of Islamism on Migrants and Muslims in Europe” inom ramen för “The European Assembly Against Extremism and Terrorism” i Bryssel den 14 mars.

Vad som inte framkommit i den svenska kontexten är hur pass hårt även kvinnorna som anslöt sig är radikaliserade. Frankrike har på ett annat sätt än Sverige lyft fram detta på nyhetsplats i flera tidningar samtidigt som det Muslimska Brödraskapet allt tydligare är en del av problemet – inte lösningen. 

Nästan hälften av franska vuxna som myndigheterna har känt till att ha gått med i den islamiska statens grupp (IS) sedan kalifatet år proklamerades 2014 är kvinnor. Under de senaste fyra åren i Frankrike har 22 kvinnor som inte varit utomlands anslutit till IS arresterats för planer på att utföra 12 terrorattacker i Frankrike visar en utredning gjord av det franska justitiedepartementet som avslöjats av Le Monde.

De flesta av de kvinnor som anslöt sig till IS, oavsett om de reste till Syreien eller inte, gav inte bara passivt stöd som tidigare antagits. I själva verket är de radikaliserade i sig själva och spelade samt spelar fortfarande en aktiv roll i terroristorganisationens verksamhet. IS är inte bekämpat – det har bara ändrat karaktär.

Deras roll gick bortom till att endast sköta hemmet, oavsett vad svenska “Lisa Andersson” och andra kvinnor påstår i efterhand när de sitter i de kurdiska läger som organiserats för IS-anhängare vartefter de sista nästena faller. IS-kvinnornas roll innebar primärt att producera arvingar och utbilda framtida terrorister. Det innefattade ansvaret för indoktrinering av barnen genom bland annat exponering för våld som till exempel visa dem scener av avrättningar. Indoktrineringen av barn har visat sig vara mycket effektiv. Tillfångatagna barn indoktrineras till att antingen bli självmordbombare mot kristna mål i Syrien vilket den  Syrisk-ortodoxa kyrkans patriark Ignatius Aphrem II kunde berätta för Ledarsidorna under ett av samtalen med honom i Libanon 2016. Ett annat exempel är hur en fyra årig pojke avrättar sin far med ett skott i huvudet. Fullt medveten om vad han gjorde. Övertygad om att fadern förtjänade att avrättas som ”otrogen”.

I motsats till jihadistisk ideologi som säger att kvinnor inte får delta i stridande enheter fick några av dessa kvinnor en operativ roll i den islamiska polisen – “hisbaa” – som att effektuera utdömda straff eller locka framtida tänkta rekryter på internet. Denna doktrin har också tänjts ytterligare i tider med militär tillbakagång påpekar Le Monde. I oktober 2017  uppmanade IS i veckopublikationen Al-Naba kvinnorna att ansluta sig till männen i de stridande enheterna.

Konferensens deltagare var överens om behovet av att dels övervaka de återvändande kvinnorna mycket noga när de återvänder. Med detta sagt är det största hotet kvar med radikaliserade kvinnor i ursprungsländerna som inte har kunnat ansluta sig till ”kalifatet”.

Detta leder till behovet av ett ökat fokus på avradikaliseringsprogram. Oavsett om Sverige kommer ta hem kvinnor och barn med konsulärt stöd eller om de en dag helt plötsligt dyker upp på socialtjänsternas kontor utan egentlig förvarning om att de återvänt. Om de ens är möjliga att avradikalisera och i sådana fall under vilka förutsättningar. De belgiska erfarenheterna, som är väsentligt djupare än de svenska, pekar på långa processer som måste genomföras under kontrollerade former i närvaro av ”moderat ortodoxa” muslimska förebilder. Det vill säga en ortodox uttolkning av Islam men samtidigt bär med sig ett tydligt explicit och återupprepat avståndstagande till våld. De belgiska erfarenheterna talar om perioder upp till tio år för att nå full avradikalisering och som bara kan genomföras om den enskilde är självmotiverad. Inte att någon säger att han eller hon skall avradikaliseras.

I avradikaliseringen är det dagliga mötet viktigt och att de teologiska samtalen kommer spontant från individen. Medvetenheten att det kan ta dagar och veckor mellan tillfällena. Att vardagssamtal, om mat, väder och vind, växlas med korta spontana tillfällen om teologisk tillämpning.

Europeisk expertis är eniga om att rörelser som det Muslimska Brödraskapet och dess associerade, som FIOE, Federation of Islamic Organisations in Europe inte utgör en part för deradikaliseringsprocesser. Snarare tvärtom är de att betrakta som ett reellt säkerhetspolitiskt problem även om de i varje stat de är representerade håller sig inom lagens ramar. 

Problemet ligger inte i att de inte är våldsbejakande. Orsakerna till att det Muslimska brödraskapet utgör ett säkerhetspolitiskt problem är att de aldrig explicit och repetitivt tar avstånd från våldsanvändning eller den tolkning av jihad som bland annat IS representerar. I Europa är forskare och experter eniga om att FIOE är Muslimska Brödraskapets europeiska organisation. Inte minst för att Muslimska Brödraskapets egen andlige ledare så sent som 2010 förtydligade detta. 

Den svenska forskningen sticker dessvärre av och har på senare tid kommit att hävda motsatsen mot vad europeisk expertis och säkerhetstjänster kommit fram till efter decenniers forskning och bevaknig. Trots att Brödraskapet själva vitsordar kopplingen förnekas detta konsekvent. Svensk forskning hävdar även att till exempel studieförbundet Ibn Rushd inte bedriver Dawah, eller frälsningsarbete inom ramen för folkbildningsuppdraget. Trots att Ibn Rushd själva i såväl verksamhetsplaner som verksamhetsberättelser själva rapporterar av sin Dawah-verksamhet som årligen omsätter två miljoner kronor av skattemedel.

De europeiska erfarenheterna pekar entydigt i en och samma riktning. Återvändande IS-anhängare och rörelser som det Muslimska Brödraskapet utgör idag ett europeiskt säkerhetspolitiskt problem som måste finna en lösning. De tidsinställda instabila bomber som IS-anhängarna utgör måste desarmeras på något sätt och det är först nu som svårigheterna med detta arbete kommer upp till ytan. Erfarenheterna från övriga Europa pekar entydigt på att alla länder som har IS-anhängare som återvänt kommer ha decennier av hårt arbete framför sig.

Ett arbete som inte vem som helst heller kommer kunna klara av. Och där de delar av det svenska muslimska civilsamhället som har kopplingar till Muslimska Brödraskapet måste hållas utanför. 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se