Regeringens krav på krigsförbrytartribunal för IS-terroristerna saknar tillräckligt stöd

  • Söndag 10 mar 2019 2019-03-10
E-post 621

Tribunalfrågan stod inte på dagordningen vid EU-ländernas inrikesministermöte i Bryssel på torsdagen förra veckan. Aftonbladet rapporterar att det var fullt av samtal i korridorerna om någon form av gemensam internationell insats för att hantera brott begångna av terrorrörelsen IS i krigen i Syrien och Irak. Den entusiasm som Aftonbladet och flera svenska medier rapportering ger bilden av speglar dock inte vare sig verkligheten, utfallet eller de reella förutsättningarna vid närmare granskning av skriftlig dokumentation och avstämning med Ledarsidorna.se källor i Bryssel och i regeringskansliet.

– Det finns ett växande intresse eftersom många länder inser att om man inte ska ta hem de här IS-terroristerna så behöver man hitta ett annat sätt att lagföra dem och döma dem, säger inrikesminister Mikael Damberg (S) efter mötet.

Att det var fullt av samtal är en mild överdrift. Det är i praktiken endast Sverige och länder med svag terrorlagstiftning som har ett akut behov av en krigsförbrytartribunal.

Endast i det som kallas doorstep-intervjuer svarar bara Mikael Damberg på frågorna. Den andre närvarande svenske ministern, Morgan Johansson, kommenterade inte frågorna alls. Trots att ansvaret för rättsfrågor ligger inom hans ansvarsområde, inte Dambergs.

– Vi kommer att ha fortsatta samtal. Vi var inte så detaljerade i dag. Vi undersökte intresset. Jag uppfattade att flera länder vill ha en fortsatt dialog med Sverige och det ser vi väldigt positivt på, sade inrikesminister Damberg. 

Det enda land som visade genuint intresse för en tribunal var Tyskland rapporterar källor till Ledarsidorna.se men även det stödet kan vara tveksamt. Den närvarande tyske inrikesministern Horst Seehofer och förbundskansler Angela Merkel är långt ifrån överens i dessa frågor. Det som däremot är intressant med att Sverige närmade sig Seehofer är för att han är en ”hard-liner” i den närliggande frågan om migration och med Merkels aviserade avgång kan det innebära att socialdemokraterna än en gång börjar förbereda ett nytt lappkast i migrationspolitiken. Den dag Merkel lämnar kan det inte uteslutas att Tyskland närmar sig Seehofers linje istället.

För Tyskland är tribunalfrågan även symboliskt laddad. Ända sedan Nürnberg-rättegångarna efter andra världskriget finns ett i det närmaste omättligt behov att sitta i presidiet i en tribunal och inte på de tilltalades bänk.

Det var endast en handfull länder som var mål för samtalen vid dessa första mycket informella korridorsamtal. Endast Sverige lyfte frågan i samtalen med media efter mötet.  Från andra länder, som VISEGRAD-länderna, är intresset svalt. De forna östeuropeiska länderna anser att Västeuropa får sköta det här problemet själva. 

Det forna östblockets länder som numera ingår i EU har dels inte samma behov, dels har de tröttnat på att mer eller mindre konstant bli beskyllda för att vara migrant- och muslimfientliga länder och känner helt enkelt inte för att engagera sig nämnvärt i ett problem som de anser att de inte äger. Dessa länder kopplar ihop det senaste decenniets migration med säkerhetshotet från IS och anser helt enkelt inte att det är deras angelägenhet då de redan hanterat det. Bara där faller egentligen hela det svenska initiativet eftersom en tribunaltanke måste ha ett enigt EU bakom sig. Ett EU som ännu inte fått upp frågan på den formella dagordningen. Att gå från informella samtal till att få upp frågan formellt kan ta upp till ett år.

Av protokollet och den gemensamma presskonferensen efteråt finns inga spår av samtalen som Mikael Damberg hänvisar till och som fått stort utrymme i endast svensk media. Damberg är dock i de senare kommentarerna mycket mer försiktig än inledningsvis. Återkommande svar på hur andra länder reagerar är att han inte vill recensera andra länders reaktioner vilket sannolikt är klokt. Skulle Sverige allt för intensivt, i syfte att tillfredsställa hemmaopinionen, hävda att andra länder mött det med entusiasm kan initiativet komma att stoppas för gott redan vid nästa möte som äger rum om en månad.

I övrig europeisk media är detta inte en fråga. Framför allt för att det saknas stöd och engagemang eftersom övriga EU har en adekvat lagstiftning vilket Sverige saknar.

En tribunal, eller samordnad rättslig lösning, kan heller inte dröja hur länge som helst. Kurderna, framför allt de kvinnliga förbanden YPJ, som håller IS-terroristerna och dessfamiljer i läger har inte de resurser att hålla dem kvar länge till. De vill på sikt demobilisera det de kan av sina styrkor för att återvända till ett vardagsliv i de territorier de kontrollerar eller lever i autonomi. Där passar den irakiska lösningen in som Frankrike delvis tillämpar, 14 franska medborgare kommer att lagföras i Irak. Iraks inrikesminister gick i veckan ut och förtydligade att de kommer tillämpa möjligheten att utdöma dödsstraff. Frankrikes reaktion är att de bara kommer reagera om det utdöms dödsstraff, vad en sådan reaktion kommer innebära är dock inte kommunicerat.

De kurdiska peshmerga-styrkorna har offrat kanske mest i kampen mot IS. Med mer än 1 700 döda om mer än 10 000 sårade har de varit under hårdare press än någon annan stridande part och vill nu, med viss rätt, bli av med problemet.

YPJ

YPJ (kurdiska: Yekîneyên Parastina Jinê) är en väpnad grupp startad 2012 som den kvinnliga brigaden inom vänstermilisen YPG i Rojava. Gruppen beräknas ha ungefär 7000 medlemmar, alla kvinnor mellan åldrarna 18 och 40.

Såväl YPJ som YPG ingår i de kurdiska peshmerga-styrkorna.

YPJ spelade en viktig roll i kampen mot Islamiska staten och fick särskild uppmärksamhet vid belägringen av Kobane. YPJ tar även emot kvinnliga utländska volontärer i sina grupper

Flera länder, även Frankrike för andra IS-terrorister, har beslutat att själva lagföra sina medborgare som misstänks stridit för IS. Flera EU-länder drar även in IS-terroristernas medborgarskap, under förutsättning att de också är medborgare i ett annat land. Nederländerna har gjort detta mot tio personer de två senaste åren under just den förutsättningen att de inte blir statslösa. Endast personer med dubbelt medborgarskap kan få sitt nederländska medborgarskap återkallat. För Sverige är det inte en möjlig väg på kort sikt då det kräver grundlagsförändringar vilket Morgan Johansson stängt dörren för trots liknande krav från oppositionspartierna SD, M och L.

– Vi har en grundlagsreglering som är väldigt klar, som säger att man inte kan dra in medborgarskap för någon oavsett vilket brott man misstänks för. Så det skulle i vilket fall som helst inte lösa den här situationen. Det tar fyra – fem år, kanske längre att ändra grundlagen, säger justitieminister Morgan Johansson (S). 

Enligt inrikesministern finns det även, trots avsaknaden av en tribunal, en förberedelse ifall någon IS-svensk skulle lyckas ta sig till Sverige utan konsulär hjälp.

– Då måste vi agera med kraften av svensk lagstiftning. De svenska domstolarna har mandat för att fälla någon för krigsbrott, säger Mikael Damberg till SVT. 

Kraften i den svenska lagstiftningen och rättstillämpningen som Damberg hänvisar är dock det stora problemet och själva drivkraften i att Sverige driver tribunalfrågan. Den finns inte.  Många av återvändarna kan bara dömas för krigsbrott och inte terrorbrott vilket kräver omfattande bevisning. Den svenska lagstiftningen mot terrorbrott finns inte i samma utsträckning som i övriga EU ännu. 

Jämfört med norska terrorister kommer de svenska IS-terrorister som idag sitter i läger i Kurdistan billigt undan. I Norge ger enbart samröre med IS drygt sju års fängelse. Det är inte ens straffbart i Sverige ännu. I Marocko ger samröre minst tio års fängelse. Marocko, som införde lagarna redan i samband med Casablancabombningarna 2003 av Al Qaida menar att under den tio-årsperioden finns goda förutsättningar att hinna utreda andra brott som den enskilde kan ha gjort sig skyldiga. 

Redan 2013 föreslog forskaren vid Försvarshögskolans Center för assymetriska studier, CATS, Magnus Ranstorp i en rapport att terrorresor skulle kriminaliseras. Samma år lade riksdagsledamoten Staffan Danielsson fram förslag om en översyn av lagarna.  Bägge rasiststämplades av en i praktiken enig politikerkår, Sverigedemokraterna undantagna. Danielsson sparkades sedan ut ur riksdagen för sina ”kontroversiella” förslag och Ranstorp försöktes tystas ner med hot om strypta forskningsanslag. Ranstorp kom att istället engageras av Danmark och andra regeringar som visat större intresse för hans forskning än Sverige fram tills idag. 

Passiviteten ledde till att antalet våldsbejakande islamister under åren 2010 ökade från 200 till 3000 år 2017 i Sverige. Först nu när Sverige står med kniven mot strupen inser regeringen hotet. Att först när återvändande terrorsvenskar står och knackar på dörren lägger de fram fler lagförslag. 

Förslaget på krigsförbrytartribunal är samma andas barn. Ett försök i elfte timmen att försöka få någon annan att ta del av ansvaret som borde utkrävts redan 2013. Det år resten av Europa stiftade adekvat lagstiftning för ett hot från IS alla såg lade Sverige ner alla försök till utreda och lagstifta om frågan. 2013 var Beatric Ask justitieminister i en minoritetsregering och därmed helt i händerna på den dåvarande ordföranden i justitieutskottet för att få igenom lagförslag. Som hon aldrig tog initiativ till. Den dåvarande ordföranden var Morgan Johansson, justitieminister sedan 2014.

Regeringens försök med krigsförbrytartribunaler kommer falla och är mer att se som en distraktionsmanöver för att stilla den inrikespolitiska allt mer kritiska opinionen och allt mer kritiska frågor från journalister. 

Det saknas helt förutsättningar för att en sådan skall bli verklighet. De länder som regeringen kommer vara beroende av, framför allt det forna östblocket, kommer aldrig att ge vare sig Mikael Damberg eller Stefan Löfven något stöd för den tanken. Inte heller kan dagens permanenta instutition, den internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, komma ifråga då den vilar på Rom-fördraget som inte ratificierats av bland annat Ryssland och USA.

Dessa länder har svårt att se nödvändigheten i att bidra då de inte har problemen med återvändande IS-terrorister och skulle det vara ett problem har de redan en adekvat lagstiftning på plats.

Att dessa länders stats- och regeringschefer sedan passar på att ge bland annat Sverige tillbaka för gammal ost, att ha blivit rasistanklagade för en restriktiv migrationspolitik under ett decennium, kan inte heller uteslutas.

Och de gör det inte utan en viss skadeglädje nu. I varje fall när ingen annan ser på.

 

Normalt en låst artikel men ämnet är dagsaktuellt för en bredare publik. Stöd gärna arbetet med Ledarsidorna.se genom att bli prenumerant eller

SWISH: 070-612 53 93
BANK: 4732 00 10832 (Nordea)

 

Extramaterial

Provisoriskt protokoll

 

Deltagarförteckning

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se