Venezuela: Oppositionens sista chans

Staty över Simon Bolivar, Venezuelas grundare, i ett av alla slumghetton "Favela". Foto: Annika Hernroth-Rothstein
  • Onsdag 6 Mar 2019 2019-03-06
E-post 52

Det var som konungens återkomst. 

Juan Guaido landade på Simon Bolivars flygplats idag vid 17, svensk tid, och uppståndelsen var total. Efter att ha livesänt sina resor sedan den 22e Februari, inklusive en instagramvideo från planet när han landat, så vandrade den Venezuelanske interimspresidenten de dryga hundra metrarna från planet till passkontrollen och hela landet höll andan. 

Guaido såg lugn, närmast självsäker ut, och när han släpptes igenom gränskontrollen ut i friheten så väntade hundratals människor där på mannen som representerar hopp och förändring i ett av världens trasigaste länder. Men enligt många experter så var detta inte den planerade utgången. 

Ett flertal källor som jag talat med under min tid i Venezuela, flera av dem från den absoluta toppen av oppositionen, menade att planen var att Juan Guaido skulle bli arresterad under måndagen för att möjliggöra en amerikansk intervention i Venezuela. Alla räknade med att Nicolas Maduro inte skulle kunna motstå impulsen att fängsla sin motståndare, sedan länge belagd med utreseförbud, och oppositionens plan hängde på att den totalitära despoten skulle strunta i den internationella pressen och spela ut sina sista kort. Men Maduro höll sin hand och Guaido steg ut i Caracas till ljudet av tiotusentals anhängare, och trots att scenerna var rörande – en folkhjältes återkomst i fäderneslandet efter en kort men våghalsig exil – så kan detta innebära en stor förlust för en opposition som redan går på knäna. 

Under de sex år som Maduro suttit vid makten så har oppositionen haft två reella chanser att störta honom, senast 2017, men båda gångerna har de tappat sitt momentum och slagits ned av en president som successivt ökat sitt våldskapital. Den här gången såg allting ut att gå vägen; oppositionen hade en försiktig strategi som fick Maduros despotism att bli plågsamt tydlig för omvärlden och med det internationella samfundets närmast enhälliga stöd så såg det venezuelanska folket ut att äntligen få den frihet som de kämpat, lidit och blött för. 

De flesta jag talade med i Venezuela under de ödesdigra dagarna vid gränsen mot Colombia var djupt besvikna och upprörda över att Guaido inte var där utan valde att resa ur landet för att ta möten med internationella dignitärer och knyta politiska kontakter. Han behövde finnas där, sade de alla, medan landet stod i brand, men när allt stod på spel så stod han ingenstans att finna. Detta missnöje gjorde att Guaidos plan att trigga en våldsam reaktion från Maduro var tvungen att gå i lås för att oppositionens momentum skulle kvarstå, men i skrivande stund är han en fri man med en möjlig pyrrhusseger i sina händer. 

Vad som sker nu är, som alltid i Venezuela, högst osäkert. Maduro kan fortfarande arrestera Guaido eller få honom att försvinna vid ett senare tillfälle för att undvika en dramatisk konfrontation vid flygplatsen och slippa möta massorna, redo att ta till kamp för sin fängslade ledare. Det smartaste draget vore förstås om Maduro lät Guaido vara och tyst såg på medan oppositionen tröttar ut sig själv med demonstrationer och brandtal, men som vi alla vet är Maduro långt ifrån en briljant strateg och lockelsen att spänna musklerna kan visa sig bli för stor. 

Det enda vi vet säkert nu är att det Venezuelanska folket inte har en till fajt i sig. Det är nu, eller aldrig, som min vän Luis säger till mig. 

”Vi har haft och förlorat hoppet för många gånger. Om oppositionen sviker oss en gång till, så ger vi upp”

 

Annika Hernroth Rothstein

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se