-“Vi ville ha ett val utan Bouteflika. Istället fick vi Bouteflika utan ett val”

  • Fredag 15 mar 2019 2019-03-15
E-post 137

“Vi ville ha ett val utan Bouteflika. Istället fick vi Bouteflika utan ett val”. 

Studenterna i Alger rasar och idag väntas nya massdemonstrationer i protest mot beskedet att presidentvalet 18 april ställs in och att den sjuke 82-årige Abdelaziz Bouteflika valt att klamra sig fast vid makten.

Algeriet, men också omvärlden, håller andan inför utvecklingen i det oljerika och så strategiskt viktiga landet. Ett politiskt instabilt Algeriet hotar hela Maghreb, Sahelområdet – och  Europa.

Advokater, lärare, studenter liksom stora breda befolkningsgrupper har demonstrerat  de senaste dagarna och visat öppet att de anser sig förrådda av den klan som styr i den strokdedrabbade presidenten Bouteflikas namn. Brodern Said, korrumperade affärsmän – och framför allt höga militärer inom FLN, självständighetspartiet som styrt sedan sextiotalet, vägrar lämna ifrån sig makten. Detta parat med utbredd rädsla för starka islamistiska intressen har gjort att det idag inte heller finns en verklig trovärdig opposition.

Men politisk turbulens i Algeriet är ett problem för hela regionen och riskerar att öka de islamistiska krafterna i övriga  Maghreb och i Sahelområdet. 

Det skulle också få stora återverkningar på Europa.

Under en stor del av nittiotalet upplevde Algeriet ett blodigt inbördeskrig med religiösa förtecken. Abelaziz Bouteflika, som då valdes till president, lyckades stävja det islamistiska våldet. Men minnena av de svarta åren, då mellan 150 000 och 200 000 människor mördades, har blockerat all politisk utveckling i landet. Idag är Algeriet en stark militärmakt med en oerhört effektiv underrättelsetjänst. Hittills lojal mot Bouteflika men det kan vända när som helst.

De svarta molnen hopar sig: politisk kris, snabbt minskande oljereserver och livsmedelsbrist medan över femtio procent av befolkningen är under trettio år.

Svenska politiker och svensk media har länge blundat för Algeriet, fastfrusna i bilden av sextiotalets självständighetskrig, romantiserande över den socialistiska republiken som ville leda det unga självständiga Afrika. Man har blundat för korruption, vanskötsel och bristande demokrati. Sverige har gjort en stor felbedömning i Maghreb-området där åter media och politiker sökt svartmåla det land som nått längst inom strävan mot en fungerande demokrati och varit ett pålitligt stöd för EU: Marocko. Ytlig och illa underbyggd ideologi har fått svenska politiker och media att romantisera Polisario, en skapelse  av Algeriet och tidigare Libyen i syfta att nå fram till Atlanten. Den sk västsahariska befrielserörelsen var redan från början på sjuttiotalet ett marxistiskt koncept och stred helt mot Marockos månghundraåriga krav på området efter en kortare spansk ockupation.  Denna enögdhet, som så färgat svensk utrikespolitik, har lett till att vi idag inom en rad EU-länder och amerikansk administration betecknas som … naiva.

När  det nu drar ihop sig i ett geopolitiskt utomordentligt viktigt område i Nordafrika sitter Sverige åter på bänken. Vi har visserligen haft viss svensk militär i Mali. Likt i Afghanistan tidigare snarare att ses som ett övningsfält för yrkesmilitärer än en stark politisk markering.

Algeriet, Afrikas största land gränsar till en rad länder i Sahelområdet där Al Qaidas nordafrikanska gren, Aqmi, nu förstärkt av återvändande IS-folk, har kunnat härja i åratal. Från Libyen, till Niger, Mali och Mauretanien. Algeriet har haft stor militär närvaro vid sina östra och södra gränser men om centralmakten faller samman så talar allt för Aqmioffensiver in på algeriskt område. Och ingen  vet hur stort stöd de har av sovande celler i själva Algeriet.

Södra och västra Libyen är laglöst land, precis som norra Niger. I Mali finns idag ca 20 000  man , FN-trupper och fransk militär, det fattiga Mauretanien med en egen armé på 15 000 man har redan avstått från krav på en del av det Västsahara som nu kontrolleras av Marocko med motiveringen att man inte har militär kapacitet att hålla området. Idag är stora delar av Sahel ett område för  jihadister och vapen- och människosmugglare. Ruckas balansen i Algeriet, som nu allt fler fruktar, återstår endast Marocko för att hålla undan för islamsk expansion. 

Marocko, som många år varit en fransk och amerikansk allierad, är också allt mer pressat av en växande islamsk politisk aktivism. Man har betydligt effektivare än Algeriet kunnat hålla undan för omfattande religiös extremism. Men landet, som är ett demokratisk föredöme jämfört med grannländerna, har, från att tidigare ha styrts av socialistiska  eller mer konservativa västorienterade partier, under senare år fått ett religiöst muslimskt växande parti som bland annat innehaft premiärministerposten.

Ett tecken på den växande islamismen är mordet på två unga skandinaviska  kvinnor nyligen.

Omfattningen på de demonstrationer som har utlovats idag till efter fredagsbönen blir en viktig indikator på vart Algeriet är på väg. Ett  temporärt militärt maktövertagande är långt från otänkbart och skulle antagligen stödjas av såväl USA som Frankrike  med tanke på de alternativ som finns.

Geopolitiskt utgör Maghreb just nu tveklöst den största fara omvärlden ställts inför sedan Irak och Syrienkonflikterna.

Foto: mayanais

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se