Det israeliska valet: Det räcker inte att bara vara emot Netanyahu

  • Lördag 13 apr 2019 2019-04-13
E-post 288

Valresultatet i Israel var givet på förhand. Benjamin Netanyahu har visat att gammal är äldst och  det var en idéfattig höger som kunde behålla makten efter valet där utmanare var ännu fattigare och bara hade en idé. Att vara anti-Netanyahu. Parallellerna med svensk politik sedan Decemberöverenskommelsen och sedan Januariavtalet i den svenska riksdagen finns även i Israel. Men vänstern nådde i detta fall inte ända fram.

När Israel gick till val framstod det, till en början, som att väljaren skulle ha två tydliga val. Det ena valet var att rösta på sittande premiärminister Benjamin Netanyahu och bereda vägen för dennes femte mandatperiod. Medan en stor del av världen har mötts av ekonomisk eller militär (eller bägge) oro, har Israels BNP stigit med över 40 procent, dess militär är nu rankad 8: e globalt och livskvaliteten i Israel har ökat med 55 procent. Israels grundare kunde knappast föreställa sig det Israel vi ser idag: ett Israel med oöverträffade diplomatiska relationer, en arbetslöshet lägre än 4 procent och en blomstrande ekonomi. Israel upplever historiska diplomatiska förbindelser med USA, Ryssland, Indien och Kina, liksom med moderata arabiska, europeiska, afrikanska och sydamerikanska länder. 

Knesset Valresultat

2019 års valresultat gav Benjamin Netanyahus Likud 36 platser av 120 i det israeliska parlamentet Knesset. Tillsammans med de övriga små högerpartierna har Netanyahu ett stöd av 65 mandat i Knesset mot oppositionens 55.

Mot denna verklighet ska ställas det faktum att få polariserar så mycket som Benjamin Netanyahu i dagens Israel. Lika många är det som älskar som hatar honom. Sanningen är nog att Benjamin Netanyahu härskar och söndrar. Han har under hela tiden visat avsky mot den liberala världsordningen, mot vad han kallar för ”elitism” och föraktfullhet mot medier. 

Netanyahus hedonistiska leverne (han står i färd med att åtalas bland annat för att ha tagit emot dyra cigarrer och champagner i utbyte mot en rad tjänster) och föraktfullhet mot liberal media, och vad han anser är en hetsjakt på honom själv, gör att han kan komma att slutligen hamna i fängelse för trolöshet, bedrägeri och mutor.  

Det är inte alltid en korrekt beskrivning att Netanyahu ”nu” sållar sig till Ungerns Orbans, Polens Kaczynski och Tjeckiens Zelman.  Benjamin Netanyahu var långt före sin tid när det gällde att förutse iliberalismens strömningar som nu härskar i Europas öst, USA samt i Sydamerika. När alla satsade sina kort på Barack Obamas världssyn, liberalismen seger över totalitarismen invände Benjamin Netanyahu. Han kom att förstå, tidigare än vad få betraktare hade anat, att Mohamed Morsis och Tayyep Erdogan valsegrar i Egypten respektive Turkiet inte gick att förena med demokrati. 

Idag är Morsi fängslad och Erdogan en auktoritär ledare som tappat mycket av västvärldens gunst. Netanyahu kom att läsa av arabiska våren tidigare än någon annan. Det är idag svårt att hitta en världsledare som besitter så stor kunskap om historiska skeenden förenat med politiska och ekonomiska färdigheter som Netanyahu, ovidkommande om man tillhör hans största anhängare eller kritiker.

Mot Benjamin Netanyahu stod det relativt nyskapade alternativet Kachol Lavan (”De Blåvita” partiet). Tre före detta överbefälhavare (varav en också varit populär försvarsminister), en före detta vice chef för israeliska underrättelsetjänsten Mossad, en före detta chef för den största fackliga organisationen i Israel med mera. 

Då Benjamin Netanyahu kontinuerligt marknadsförts som Mr Security var utgångspunkten att utmana Netanyahu på hans egen hemmaplan. Problemet med denna strategi var att majoriteten av israelerna är nöjda med hur han skött säkerheten. Netanyahu har de absolut lägsta dödssiffrorna som israelisk premiärminister. Han är känd för att vara riskmotståndare, vara väldigt försiktig och beräknande. Netanyahu har hållit Israels druser i norra Israel fria från krig medan många druser några tusen meter därifrån är fast i ett eländigt krig och osäker framtid. Det föreföll sig inte helt klart hur Benny Gantz och de andra generalerna skulle sköta Israels säkerhet annorlunda än Netanyahu. Hade de någon universallösning på Gazas problem som Netanyahu inte hade de tänkt på? Någon lösning på de vapendepåer Iran skickar till Hezbollah, som titt som tätt bombas av Netanyahu utan att riskera truppers närvaro?

Däremot fanns ett spelutrymme att utmana Netanyahu, både för det före detta hegemoniska Arbetarpartiet och för ”De Blåvita”. Israel har bland de absolut högsta levnadskostnaderna, boende- och matpriser med över 100 monopol. Israel har under de senaste åren upplevt sociala protester mot att landet är bland världens dyraste att bo och leva i.  En möjlighet Benny Gantz och Avi Gabbay (ledaren för Arbetarpartiet) inte tog.

Liksom i Sverige och partiernas förhållande till Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet i samband med Januariöverenskommelsen, gavs man snabbt intrycket av att Benny Gantz parti, och de andra, var förenade i att vara anti- Benjamin Netanyahu. Vilken politisk inriktning man var för, eller vem man ämnade att styra med, var desto mer oklart för betraktaren. Det var motstridiga och ytterst vaga svar man fick när frågan ställdes.

”De Blåvitas” huvudalternativ tycktes vara att regera med Likud utifrån tesen att Likud skulle överge en hårt ansatt Netanyahu som skulle spendera tid med att försvara sig mot korruptionsanklagelser. Sedan läcktes en inspelning med Benny Gantz där han hade gett tummen upp för att sitta som statsråd i Netanyahus regeringsunderlag. Gantz tvingades dementera, och återgå till att man inte skulle sitta under Netanyahu till varje pris. 

Ett annat problem var de ”Blåvitas” självbild. Frågan varför ett Likud, som under de senaste 42 åren styrt Israel med tre korta undantag på 9-10 år då man var i opposition, skulle vilja spela andrafiol bakom ”De Blåvita”, blev inte besvarad. 

Följdfrågan vem de annars skulle regera med, om inte Likud, blev om möjligt ännu mer svårare att svara på. Man hade på förhand uteslutit anti-sionistiska arabpartier som regeringsunderlag. Yair Lapid, partiets andreman, var persona non grata hos de ultraortodoxa partierna för dennes reformer 2013-2015 som slog mot de ultraortodoxa. 

Det faktum att man också hade före detta ledaren för fackrörelsen Histadrut på en hög, valbar plats, skrämde dessutom bort de möjliga koalitionsalternativ som faktiskt kunde komma att lockas över.  På förhand var det alltså redan matematiskt svårt att se exakt hur ”De Blåvita” skulle få ett regeringsunderlag överhuvudtaget.   

Valsegern för Benjamin Netanyahu 2019 grundlades genom dennes förlust 1999 mot Ehud Barak. Netanyahu insåg värdet med att bygga upp långsiktiga politiska och ekonomiska allianser och förtroendekapital. Medan Ehud Barak avslutade ockupationen ensidigt i Libanon, försökte framförhandla en snabb fred först med Syrien och sedan med palestinierna och Baraks efterträdare kom att avlösa sig efter varandra, bidade Netanyahu sin tid. 

När stunden var kommen, klockan slagen så spelade ingen roll att Likud inte blev största parti 2009 för Netanyahu hade sina koalitionspartier i sin ficka. Han byggde långsiktigt upp sitt regeringsunderlag som med få undantag varit detsamma sedan 2009.

Liksom i övriga Europa är vänstern i Israel pulveriserad. Man har inte förmått sig till nytänkande och fångat in nya potentiella frågor och väljargrupper. Det finns en kognitiv dissonans mellan Israelvänner i Europa och israeler. Medan organisationer som Breaking the Silence, Fred Nu och tidningen Haaretz är populära utanför Israel så lyckas inte den israeliska vänstern att fängsla den israeliske väljaren. 

Israeliska vänstern är absolut inte död som domedagsprofetior alltid vill göra gällande! Men man måste agera mer resolut med sin självbild och ta upp kampen med israeliska högern om verklighetsbilden. Man ska låta bli att ge sig in i frågor man inte kan vinna och lyfta idédebatten på en spelplan där högern inte lyckats skaffa momentum. 

 

Martin Blecher

 

Martin Blecher

Martin Blecher, föreläser och skriver om de svensk-israeliska relationerna, bloggar på tidningen Times of Israel, och har gett ut antologin Vem Säger vad? Röster För och Emot en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina, samt en nyutgiven bok om israeliska bosättningar som tar upp på vilka bevekelsegrunder Israels jurisdiktion hanterat frågan.

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se