Det Libyska dramat

Brinnande polisbil från en av de första demonstrationerna 2011 i Bayda, vid korsningen till At-Talhi. Korsningen kallas idag för "Gnistans korsning".
  • Måndag 22 Apr 2019 2019-04-22
E-post 287

Inte bara situationen i Algeriet utgör en stor osäkerhet för Medelhavsregionen. En annan tickande bomb är den som växer fram i Libyen sida 2011. Ett Libyen med två regeringar, två arméer, 1400 milisgrupper och där även Islamiska Staten kontrollerat stora landområden. En tummelplats för allehanda viljor och agendor. Ett drama som nu går in i sin tredje akt.

Artikeln som ljudfil:

Det fanns en tid då Muammar Gaddafi var en hjälte. Kvinnliga utrikeskorrespondenter tävlade om att få intervjuer med honom. Skrev idolporträtt över denne öknens och stammarnas härskare med ambitioner att bli ledare över det politiska Afrika i OAU. Därefter desillusionen. Han stödde ljusskygga gerillagrupper, korruptionsanklagelserna duggade allt tätare. Till sist, jakten på honom och hans infångande i en cementtrumma någonstans ute i ingenstans. En fulländad parallell med Saddam Hussein. Så då kom demokratin, då segrade de ljusa krafterna under den arabiska våren…

Eller hur var det nu igen?

Idag har vi facit. Facit över västs arrogans och brist på förståelse för samhällen uppbyggda efter en helt annan logik. Den arabiska våren är till största del över. I Syrien har situationen stabiliserat sig med IS besegrande. Egypten är åter under militärt styre och Tunisien rör sig sakteligen mot en mer fungerande demokrati. Men ett land är ännu kvar i konsekvenserna av 2011. Libyen har sedan Gaddafis fall ännu inte stabiliserat sig. Idag resterna av en nation där rivaliserande stammar, stater, krigsherrar och utländska soldater slåss mot varandra. Landet med dess stora oljetillgångar, strategiska läge och enorma läger för upp emot 800 000 migranter är en krutdurk som bara väntar på att explodera. En explosion som kommer spilla över Europa och hela Medelhavsområdet.

En av få europeiska politiker som redan från början anade vad som skulle komma var Italiens Silvio Berlusconi. Omtvistad på många andra områden och illa sedd i övriga Europa men när det kom till just Libyen så var han en av de få som inte ville se en störtad Gaddafi. Berlusconi insåg att även en grym despot kunde ha ett värde för Europa i allmänhet och Italien i synnerhet.

Det finns tre berättelser som är centrala för vad som har hänt, händer och kommer hända i Libyen:

  • Migrationen
  • Utländsk inblandning
  • Oljan

Under sin tid vid makten tog Gaddafi emot 20 miljarder dollar från EU och enskilda europeiska länder. Dessa pengar framställdes som bistånd och som reparationer för koloniseringen av landet men de betalade också för något annat. Libyen med sina enorma tomma ytor  gränsar till söder mot Sahel, en gränstrakt mellan Sahara och resten av Afrika. Ett sparsamt befolkat och till stora delar fattigt halvökenområde med muslimska och kristna stammar i ständig tvist. I Sahel, området söder om Sahara,  ingår bland annat Tchad, Niger, och Mali som under senare år alltmer blivit kända som transitområden för den omfattande migration till Europa. Ekonomiska och politiska migranter från Gambia och Senegal möter nigerianer som flyr av religiösa skäl och eritreaner som flyr värnplikt under sin väg norrut mot Europa. Totalt 800 000 migranter från Afrika antas befinna sig i Libyen. Det var dessa som Gaddafi fick betalt för att hålla på “rätt” sida Medelhavet. Dessa människor finns kvar i landet och slutdestinationen är fortfarande Europa. Nu begär den svaga officiella libyska regeringen, hårt pressad av  utmanaren general Haftar, som i praktiken styr över östra Libyen, att Europa ska komma till stöd. En mängd migranter har redan droppvis släppts iväg men den libyska regeringen hotar idag med ett värre scenario än det som Erdogan iscensatte 2015. 

Fakta SAHEL

Sahel är en halvtorr gränszon i Afrika söder om Sahara och norr om de mer bördiga områdena söderut.

Sahel sträcker sig österut från Atlanten genom norra Senegal, södra Mauretanien, Mali, Burkina Faso, södra Niger, nordöstra Nigeria, Tchad och in i Sudan. Större delen av Sahelregionen består av savann. Mellan Atlanten i väster till Sudan i öster övergår Sahel från halvtorra grässlätter till buskig savann.

Traditionellt har de flesta i Sahel varit semi-nomader som ägnat sig åt jordbruk och uppfödning av boskap.

Människorättsorganisationer har i flera år också slagit larm om andra problem som migrationen  till Europa skapat. I Sahel har stammar och krigsherrar skott sig genom att transportera och råna de som försöker ta sig norrut.

Det finns idag i princip två regeringar i Libyen. Den officiella, stöd av bland annat FN med Fayez al-Sarraj som premiärminister. Men också en ledd av general Haftar, som  härskar över den självutnämnda Libyska Nationella Armén. Han är en amerikansk medborgare som sägs vara tränad av CIA och med all säkerhet stödd av Frankrike. Vid avsättandet av Gaddafi och invasionen av Libyen tog han avstånd från Gaddafi och började bygga upp sin maktbas i Benghazi och Tobruk i östra oljerika Libyen. Idag står hans styrkor vid Tripolis portar, på väg in i huvudstaden för att avsätta den internationellt erkända övergångsregeringen. 

En fråga man kan ställa sig är varför Europa och USA inte går in nu när det ser ut som att Libyen återigen kommer att falla i händerna på en krigsherre? Ett enkelt svar finns. Frankrike har sedan länge stött Haftar med vapen, träning och pengar. Detta alltsedan den förre franske presidenten Sarkozy inledde en offensiv i Libyen. Efterföljande presidenter har följt  den franska linjen och stöttar Haftar, tillsammans med en allians bestående av Egypten, Saudiarabien, Ryssland och emiraten. Frankrike har också stöd av USA. Obama såväl som Trump har troget stöttat den franska linjen. 

Mot denna koalition står en bestående av Turkiet och Qatar som stöttar övergångsregeringen i Tripoli. Och förklaringen?

Det är en tydlig realpolitisk linje där demokrati och mänskliga rättigheter placeras i baksätet medan kampen mot islamism och jihadism överordnas.  Det här innebär i praktiken att Frankrike med dess allierade överger den sittande regeringen. Denna svarar med de medel den har. För bara ett par dagar sedan gick Tripoli ut med att man avbryter samtliga samarbeten med Frankrike på grund av att Paris så uppenbarligen stöttar Haftar. 

Men det finns ytterligare en spelare i det geopolitiska spelet om makten över Libyen:  Den gamla kolonialmakten Italien. Men Italien utmanas öppet av Frankrike som helt bortser från historiska band och gamla allianser.

Frankrikes president Macron har haft egna samtal med de båda rivaliserande regeringarna och har jobbat för att ta kontroll över hela fredsprocessen. Italien har ett lite annat perspektiv än Frankrike som inriktat sig på islamismen. För Italien är det omedelbara hotet en eventuell massmigration som kommer att slå hårdast mot just Italien.

Frankrike är idag den ledande anti-islamistaktören i flera av länderna i Libyens närhet och gränstrakter: Tchad, Mali och Niger. Frankrike försökte ändå hålla sin sin inblandning i libyska angelägenheter hemlig. Men en helikopterolycka 2016 som ledde till tre franska soldaters död satte strålkastare på de franska aktionerna.  

Att general Haftar nu börjat sprida bilder på sociala medier på mängder av högteknologiska franska vapen och utrustning  som han erhållit har gjort den franska inblandningen än mer tydlig.

Frankrike och dess allierade vill stoppa såväl islamistiska styrkor som migration. Man har hjälp av Haftar, därav stödet. Men den viktigaste frågan när det gäller Libyen är och förblir: oljan.

Vem kontrollerar oljefälten? Under Gaddafi var 99 % av statsbudgeten oljeintäkter. Det finns inga andra etablerade former av inkomster i landet för staten. Utländska intressen, från franska Total till amerikanska bolag vill komma åt och styra över landets oljefyndigheter. Trots stridigheterna och inbördeskriget, har Total gått in för att öka sina andelar i oljefälten. I början av förra året kunde Total köpa in sig i Waha, ett område som ligger söder om Sirte, Gaddafis hemort och under en tid IS högkvarter i Libyen. 

Ett tag såg Waha ut att hamna i islamisternas händer. Men vem fritog staden och oljefälten? Inte förvånande just general Haftar tillsammans med en koalition som sedan splittrades. 

Haftar ses idag, inte minst då av fransmännen – diskret stödda av USA- i mycket högre grad än sittande regering som en garant för investeringar i området. Därtill kommer att grannlandet Algeriets olje- och gastillgångar kan vara slut om tjugo, trettio år och då växer Libyens  betydelse dramatiskt.

Libyen håller på att krackelera. Vare sig övergångsregeringen i Tripoli överlever eller om det blir  Haftar som tar över kommer Libyen fortsätta vara ett getingbo. En nation, en stat på pappret. I verkligheten ett samhälle som helt styrs av rivaliserande stammar och av den som lyckas kontrollera dem. 

Flyktingar, oljerikedomar och utländska intressen har alla en roll att spela i den tragedi vi nu är åskådare till. Frankrike och Italien som två centrala aktörer tillsammans med USA hade kunnat försöka lösa situationen men har istället placerat sig på olika sidor. 

Libyen är  kanske det mest flagranta exemplet på den politiska  och militära dvärg som EU är idag. Ett land i vårt närområde vars öde är avgörande för den europeiska politiska stabiliteten. Men trots att det libyska dramat nu pågått en rad år är EUs medlemsländer alltjämt oförmögna till att skapa en gemensam linje.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se