Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll hyllar den fria journalistiken – regeringen avser fortfarande strypa den bakom ryggen på väljarna

Faksimil ur Dagens Nyheter 1917 sammanställt i verket "Ett folk på marsch".
  • Torsdag 4 Apr 2019 2019-04-04
E-post 957

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll försvarar, å regeringens vägnar, yttrandefriheten och den fria journalistiken på Twitter med anledning av Expos reportage av Ungerns premiärministers familjepolitik. Men Socialförsäkringsministern är selektiv i beskrivning av själva sakläget inom såväl yttrandefrihet som fri journalistik. Annika Strandhäll företräder den regering som försökt göra de största inskränkningarna i modern tid, inskränkningar som skulle lägga de svenska mediegrundlagarna som de mest restriktiva i Europa. Mer restriktiva än till och med Ungerns.

”I en tid när pressfriheten även i Europa utmanas av högerextrema partier är det viktigare än någonsin att vi står upp för den fria oberoende journalistiken. Utan den sortens journalistik hade vi aldrig kunnat läsa denna viktiga granskning av Expo” skriver Strandhäll på Twitter.

 

Regeringen Löfven II, samt det socialdemokratiska partiet under Stefan Löfvens ledning, är det svenska politiska parti som infört, försökt införa eller står i begrepp att införa de mest långtgående inskränkningarna i den fria journalistik som Annika Strandhäll säger sig hylla. 

Socialdemokratin idag är inte längre ens en skugga av sitt forna jag. För socialdemokratin var världens idag äldsta tryckfrihetsförordning själva förutstättningen för att kunna utveckla Sverige.

Vid de s.k Hungerkravallerna 1917, för 102 år sedan, tvingades till slut dåvarande kungen Gustav V att intervenera. På arbetarnas sida. Sedan dess har yttrandefriheten och de relaterade friheterna som tryck- och mötesfriheten tjänat framför allt arbetarrörelsen väl. En arbetarrörelse som nu genom justitieminister Morgan Johansson och Annika Strandhäll vänder ryggen i sin historielöshet.

Junikravallerna Blodbadet på Gustav Adolfs Torg

Junikravallerna ägde rum i Stockholm 1917, inom ramen för det som också benämns som Hungerkravallerna 1917. Ett stort antal oroligheter ägde rum i hela landet under 1917 utlösta av en kombination av hungersnöd och politisk spänning som en följd av sociala motsättningar och oroligheterna i Europa i form av första världskriget och den ryska februarirevolutionen 1917. Den femte juni samlades en stor grupp människor på Gustav Adolfs torg i en manifestation i med anledning av frågan om kvinnlig rösträtt.

Demonstrationen avbröts våldsamt av polis under vad som kallades "Blodbadet på Gustav Adolfs Torg". Ett trettiotal personer fick svåra sabelhugg och ett fyrtiotal blev omkullridna, däribland kvinnor och barn. Det blev den sista stora manifestationen 1917. Händelserna var inspirerade av den ryska februarirevolutionen 1917. Vissa händelser under hungerupproret uppmärksammades särskilt, bland annat händelserna på Gustaf Adolfs torg i Stockholm. Dåvarande statsministern Nils Edén ville gå hårdare fram och göra inskränkningar i mötes-, yttrandefrihet- och tryckfriheten för att kväsa oroligheterna samt sätta in än mer militära och polisiära resuser.

Gustav V motsatte sig detta, trots påtryckningar från även från drottning Victoria, med motivet att alla inskränkningar i dessa universella rättigheter för människan i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet endast skulle provocera fram en situation som riskerade att bli en svensk kopia på den ryska revolutionen. Gustav V försvarade de universella värdena då han såg vinsten med att befolkningen kunde lufta sina åsikter utan hot om repressalier.

Ett sätt att skona liv. En säkerhetsventil där Gustav V var mer överens med oppositionsledaren Hjalmar Branting, S, än sin regering och sin drottning vilket Stig Hadenius beskriver i sin biografi över monarken utgiven 2004 på Historiska Media.

Utöver den nu slaktade grundlagsreformen, där regeringen till slut stod ensamma att vilja göra åtskillnader i meddelarfriheten och bara tillåta ”seriösa” journalister ta del av fullständiga rättsdokument och genomföra andra begränsningar har bland annat eurpaparlamenterikern Jytte Guteland, S, röstat för ett internetfilter som kan avändas för att strypa informationsflödet på sociala plattformar. Kvar på Morgan Johanssons bord ligger även SOU 2017:70, ett historiskt repressivt lagförslag som skulle omöjlggjort för svenska publicister som Torgny Segerstedt och Ture Nerman att vara verksamma.

SOU 2017:70 är inriktad mot journalister som rapporterar på ett sådant sätt att det påverkar Sveriges bi- och multilaterala relationer till andra länder eller mellanstatliga organisationer som till exempel EU eller FN. Lagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att hemliga tvångsåtgärder kan sättas in vid den lägre graden av misstanke om att en journalist håller på med faktainsamling från öppna källor om en artikel. Tvångsåtgärderna omfattar:

  1. Kunna avlyssna den misstänkte journalistens telefon
  2. Kunna avlyssna den misstänkte journalistens datatrafik
  3. Kunna placera en trojan den misstänkte journalistens arbetsredskap
  4. Kunna sätta upp dolda kameror i fordon, bostad och kontor som misstänkte journalisten förfogar över
  5. Kunna sätta upp dolda mikrofoner fordon, bostad och kontor som misstänkte journalisten förfogar över.

Lagstiftningen är även medvetet utformad på ett sådant sätt att den siktar brett, att gärningar som lagtiftaren ursprungligen inte avsett göra straffbara kan omtolkas för att ytterligare minska utrymmet för obekväm nyhetsförmedling. Lagen är framtagen av Runar Tingsten, arkitekten bakom FRA-lagen för avlyssning av fasta internetförbingelser och brott mot detta lagrum ska kunna ge fängelse mellan fyra år och uppåt. Tillräckligt lång tid för att skrämma de flesta publicister till tystnad.

Remissinstanserna Publicistklubben och Journalistförbundet underkände lagen i sin helhet. Biståndsmyndigheten Sida tillstyrkte lagförslaget efter Ledarsidorna.se avslöjande om hur svenska skattemedel slussades vidare till bland annat Hamas för uppbyggnad av ett rättsväsende som omfattar bland annat sharialagar. SOU 2017:70 har ännu inte gått på lagrådsremiss och dess framtid vilar helt i regeringens, det vill säga bland annat Stefan Löfvens, Morgan Johanssons och Annika Strandhälls händer.

De medielagar som regeringen försökt genomföra och fortfarande har på bordet är EU:s mest långtgående inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten. Om Ungerns president Victor Orban hade haft tillgång till de verktygen hade han sannolikt kväsa det sista av fri media som finns kvar.

Sammantaget är regeringen Löfven i det närmaste totalt historielös och Strandhälls utspel är samma andas barn som när statsministern tar på sig rollen som det hedersrelaterade förtryckets störste motståndare.

Bägge representerar, var och en på sin kant, tvärtom de mest effektiva förkämparna för dessa odemokratiska avarter. Det är  politiker som dessa som gjort och gör dagens hedersrelaterade förtryck och etnofascism möjlig på samma sätt som de gång på gång försökt och försöker inskränka det som finns kvar av det fria ordet.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se