Westerholms Jihad

  • Söndag 28 Apr 2019 2019-04-28
E-post 1452

Jag fick frågan om varför jag är så engagerad i opinionsbildningen mot IS och allt som associeras med denna terrorsekt. Mer explicit var frågan om varför jag gräver i hur IS-terroristen Michael Skråmos före detta svärfar Patricio Galvez tog sig till al Hol – lägret i Syrien för att fånga upp sina barnbarn. Jag har ett svar på den frågan. 

Artikeln som ljudfil:

Jag vill inte på något sätt förringa eller förminska en morfars engagemang i sina barnbarn men eftersom de kurdiska myndigheterna och styrkorna som kontrollerar och bevakar interneringslägret inte har varit Galvez behjälplig lämnar det ett vakuum. Det är klart att Galvez gör allt för sina barnbarns skull. Det skulle nog varje normalt fungerande människa göra. Men jag vill veta vem han gör det med. Det kan visa sig avgörande för vad som sedan kommer hända med dessa barn. Och alla som på ett eller annat sätt är i deras närhet eller kommer i kontakt med dom.

Mina kontakter i det kurdiska autonoma självstyret i Erbil, Irak, sade uttryckligen för en dryg vecka sedan att “blanda inte in oss, vi har inte med det här att göra” när jag frågade om hur Galvez tagit sig till al Hol. Mina kontakter är på högsta nivå i självstyret och dessutom i relevant myndighet – de personer som ansvarar för den autonoma kurdiska zonen i Irak inre säkerhet.

Jag vill veta med hjälp av vilka Patricio Galvez tog sig till al Hol. Inte vilka som hjälper honom nu. Det är högintressant att få svaret på den frågan.

Någon, något eller några, hjälpte Galvez från flygplatsen i Erbil till al Hol. Du reser inte i dessa länder om du inte varit där tidigare utan att ha ett effektivt kontaktnät. Du hittar inte sju barn i ett läger med 73 000 personer utan tolk och personer runt dig som kan navigera dig rätt. Det finns celler av IS-terrorister och stödtrupper kvar i hela regionen. De gör heller ingenting gratis. Allt de gör är för att de vill få tillbaka något som de värderar högre. Som pengar eller – som skapandet av ikoner i framtida propaganda.

Barnen Skråmo har en roll att fylla även i framtiden för IS. Dessa barns resa är långt ifrån över, oavsett vad barnens morfar och en högljudd opinion anser i frågan. Tro mig. Det är inte bara Patricio Galvez som vill att dessa barn skall tas ut från al Hol. Krafter som inte delar den kärlek som Galvez visar utan har en annan plan för barnen. Barnen har ett värde för fler än de närmaste. Och som inte baseras på kärlek. Som baseras på strategi och taktik.

Det finns ett afghanskt talesätt som är relevant i sammanhanget:

“Ni har klockorna – vi har tiden”.

Detta är en strid jag vågar påstå som inte är över. Eller striden kanske är över som vissa påstår (jag är av annan uppfattning), men definitivt inte kriget. Den Islamiska Staten är inte besegrad eller krossad. Den har bara gått in i en annan struktur. Bara i de finansiella transaktionssystemen, som till exempel hawalah-systemet, bedömer internationell terrorexpertis att minst 60 MUSD, eller en halv miljard svenska kronor, fortfarande finns tillgänglinga för IS-anhängare med rätt kontakter.

Trots detta vägrar den svenska regeringen införa Magnitskij-lagar som skulle kunna frysa dessa transaktionskedjor. Magnitskij-lagarna är skräddarsydda för att bekämpa folkrättsbrott. Hela Islamiska Staten är ett enda stort bestialiskt folkrättsbrott. Utrikesminister Margot Wallström har explicit motsatt sig införandet för svenskt vidkommande. Från oppositionen är det knäpp tyst. Antingen begriper de ingenting av denna struktur eller så är de apologeter och medlöpare i olika omfattning. Något annat alternativ är nämligen inte möjligt.

De som säger att den Islamiska Staten är krossad har inget förstått. Och det är där de svenska apologeterna fortfarande är så farliga. Det är därför regeringens och justitieminister Morgan Johanssons slapphänthet med att få till en effektiv repressiv lagstiftning mot terroristorganisationer är så farlig. Det är därför den tandlösa och i det närmaste totalt oengagerade oppositionen i riksdagen är minst lika allvarlig.

Kriget är inte över.

  • Det räcker med att ha träffat bara några av offren för Al Qaida, IS, Boko Haram, Al Shabab eller andra motsvarande rörelser. Samtliga dessa rörelser har sympatisörer i Sverige.
  • Det räcker med att ha tittat ner i en massgrav en gång på de lemlästade kroppar som denna ideologi lämnar efter sig när de har roat sig klart för stunden. Stanken av ruttet människokött sitter kvar i flera dygn.
  • Det räcker med att sitta ner med fjolårets fredspristagare Nadia Murad i en kvart. Jag fick förmånen att träffa henne i två timmar långt innan hennes namn blev känt för en bredare allmänhet i Sverige.
  • Det räcker med att sitta ner och titta på de bilder som den koptiske fader Joseph visade mig på de tortyrskador som Muslimska Brödraskapet åsamkade hans två söner för att han själv konverterat.
  • Det räcker med att ha träffat den unge sahrawiern som när han flydde från Polisarios flyktingläger i Algeriet fick skottskador av AQiM-rekryter som rekryterats i lägren. Ingångshålen på skottskadorna satt i ryggen. Även om det idag är ganska tyst om Polisario finns det krafter som dels nyttjar frustrationen i flyktinglägrena för rekrytering till AQiM och IS, dels vill att den organisationen även börjar bredda sin verksamhet.  
  • Det räcker med att ha träffat den ensamstående fembarnsmamman som blivit våldtagen sönder och samman av Boko Haram-anhängare och som fastnat i ett flyktingläger trots att hon har UNHCR flyktingstatus. Sverige kan inte ta emot vare sig henne eller hennes barn då då svenska politiker prioriterat att ge 9 000 afghanska unga män i arbetsför ålder gymnasiestudier istället.

Bara ett av dessa möten borde räcka för en normalt fungerande människa. Jag har träffat alla dessa. Och fler därtill. Inte minst bland alla de kvinnor som flyr från hedersrelaterat våld. Även om hedersrelaterat våld och förtryck inte känner några religiösa gränser finns en överrepresentation av detta i de kretsar som delar islamistiska och salafistiska ideal.

Att Sverige nu uppenbarligen kommer försöka utvisa den irakiske medborgaren Abo Raad efter 20 år i Sverige är en mycket större händelse än vad media klarar av att redogöra för. Staten drog i den tråd där salafismen sammanfaller med den radikala islamismen. På exakt rätt ställe. Precisionen är kirurgisk.

Just den punkt där flera miljöer sammanstrålar. Inte bara den salafistiska och islamistiska utan även där personunionerna knyter ihop den med Mehmet Kaplans biståndsorganisation Svenska Muslim Aid och där även Kista Folkhögskola återfinns. En skattefinansierad folkhögskola som ingår i Ibn Rushd-sfären och med en rektor i Maryam Osman Sherafay som även är ordförande i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Det är av det skälet många apologeter och opinionsbildare som tidigare varit högljudda är så tysta idag. Ingen vill dra ljuset på sig för att omfattas av ytterligare granskning eller åtgärder som borde följa.

Inom kort ger jag mig iväg igen hoppas jag. Det visar sig att omvärlden vet mer om hur Sverige agerar och har agerat genom olika aktörer än vad som är känt i svensk media. Fler och fler lättar nu sina hjärtan och i mina internationella kontakter dyker numera flera för mig bekanta namn upp i samtalen. Sverige är inte vid sidan längre. Sverige, och svenska medborgare av olika karaktär, dyker allt oftare upp i samtalen. Och då är det inte jag som för upp detta som samtalsämne. Istället får jag frågor.

Frågor som måste ha föranletts av något. Att fler och fler börjat reagera på Sveriges roll. Vem och vilka som gjort vad. Och vem och vilka som inte gjort vad även om de suttit och fortfarande sitter i positioner där de rimligen borde inte bara ha reagerat utan kanske främst agerat. En politisk eller semipolitisk plattform, även den som till exempel svenska Timbro eller Segerstedt-institutet vid Göteborgs Universitet utgör, är naturliga arenor för att arbeta mot dessa rörelser. Inte förlåta dem.

Ledarsidorna.se arbete kommer fortsätta. Drivkrafterna för mig är rätt uppenbara. Och med granskningen och opinionsarbetet kommer även apologeterna och möjliggörarna inom svensk media, svensk akademi, den svenska kultursektorn, svenska tankesmedjor sam den svenska stats- och kommunalförvaltningen etc. att följa. Det är totalt sett ett maskineri. Där alla som rör sig i den svenska politiska eller semi-politiska debatten har sin roll att spela.

Medvetet, omedvetet medvetet eller medvetet omedvetet. Att de skulle vara helt omedvetna är inte rimligt längre.

Detta är min jihad.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se