Demokrati – det bästa av det värsta

  • Måndag 27 Maj 2019 2019-05-27
E-post 548

Sverige vaknar idag upp med en rejäl demokratisk baksmälla efter den sannolitk märkligaste valrörelsen i svensk demokratisk historia. En valrörelse som skulle handlat om EU-parlamentets frågor och de som ligger inom dess kompetensområde. Den svenska EU-valrörelsen blev iställlet summan av medias och de politiska partiernas låga kompetens och låga intresse för Europa. En valrörelse där detta kom att samspela med förödande resultat för alla långsiktigt om inte partier och media lär av läxorna. Ledarsidorna.se gör nedslag i tre av partierna, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

Valrörelsen inleddes med att de fyra partierna till vänster om mitten, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ lanserade identiska valplattformar. Kampen mot högerextremism och ”miljö- och klimat” var de fyra partiernas toppfrågor. Först i ett långt senare stadium av valrörelsen började dessa fyra partier diversifiera sig något. Socialdemokraterna lanserade media- och yttrandefrihetsfrågor med blandat resultat. Av riksdagens åtta partier finns det inte, så länge Morgan Johansson är justitieminister, något parti som har så låg trovärdighet i dessa frågor i allmänhet som Socialdemokraterna. Försöket till att stå som yttrandefrihetens väktare försvann lika hastigt som det dök upp efter omfattande hån och kritik på främst sociala medier.

TV- och radiodebatterna var för väljarna en plåga. Nationella frågor, som inte hörde hemma i en EU-valrörelse, blandades friskt med personfrågor, partiernas inre liv och med enstaka nedslag i de frågor som faktiskt berör EU-parlamentet. I en salig röra utan sammanhang.

Av vänsterns frågor är det endast miljö- och klimatpolitiken som är en fråga för EU samt jordbrukspolitiken där endast Centerpartiets Frederick Federley och Sverigedemokraternas Charlie Weimers visade att de behärskade materian något så när. Men inte heller Federley nådde ända fram med att förklara att jordbruksstödet egentligen är ett konsumentstöd. Utan fungerande jordbrukssubventioner skulle majoriteten endast ha råd med nudlar från Tokyo och antibiotikapumpat sydamerikanskt importerat kött av annars okänt ursprung.

Fördelen med en gemensam jordbrukspolitik är att andra europeiska marknader inte kan ge sina egna bönder otillbörliga subventioner för att skydda den egna industrin i allt för hög utsträckning. Men för de olika partierna, med kandidaternas varierande grad av politisk mognad i EU-frågor, fick samspelet med en okunnig mediakår märkliga konsekvenser.

Sverigedemokraterna

Valrörelsens inledning pekade på att Sverigedemokraterna skulle lyckas göra nya inbrytningar i en EU-skeptisk välutbildad medelklass med kandidaterna Jessica Stegrud och Charlie Weimers. 

En annan typ av företrädare än tidigare. Karismatiska, kunniga inom sina områden och utan den historia som belastar den övriga ledningen. För Sverigedemokraterna är dessa profiler på nya företrädare framtiden tillsammans med personer som gått den långa interna vägen såsom Mattias Bäckström, näringspolitisk talesperson, och Henrik Vinge, blivande gruppledare i riksdagen. Bäckström känd för sin analytiska och lågmälda ton och Vinge, som tidigare haft ett motstånd mot sig som person från andra falanger i partiet, har i sin blivande nya roll som gruppledare imponerat även på sina tidigare partipolitiska motståndare. Vinge har en annan profil som gruppledare än den avgående Mattias Karlsson som mer är ideologiskt intresserad att arbeta med politikutveckling. Vinge möts nu med respekt från i praktiken hela riksdagsgruppen och partikansliet där stödet för honom ökar.

Dessa fyra är exempel på framtiden för Sverigedemokraterna om de skall lyckas bredda partiet och bryta in för att på sikt nå Rosenbad och valet till Europaparlamentet var ett avgörande steg för att nå dit. Eller borde ha varit. Om inte om hade inträffat.

Trots att Sverigedemokraterna klarade sig rimligt väl mot de gamla vanliga attackerna om rasism och extremism var det som om Sverigedemokraterna själva ville ha en riktig kris att ta tag i. Därför framkallade  Svergedemokraterna denna själva på eget initiativ, helt utan medias stöd.

De grävde själva fram en ett år gammal skitig historia om hur toppnamnet Peter Lundgren, märkbart påverkad av alkohol, hade tafsat på en kvinnlig partikollega på en privat fest. Detta kryddades med en borttappad eller stulen mobiltelefon med en ljudupptagning som av en händelse återfanns av Expressens reportrar efter bara något dygn efter att ha varit stulen eller förkommen i flera månader. Men Sverigedemokraterna ansåg tydligen inte att denna helt självgenerareade storm av avföring var nog. Krishanteringen, som bestod av en egenproducerad TV-intervju med Peter Lundgren och den utsatta kvinnan var så dåligt skött att den föranledde en egen krishantering. Där Jimmie Åkesson intervjudade Peter Lundgren med ett ännu mer märkligt resultat.

När vare sig politiska motståndare eller media hittade något nytt sjaskigt att kladda på Sverigedemokraterna drog partiet själva fram en hel hink med avföring ur rockärmen och hällde innehållet över sig självt inför öppen ridå. En historisk politisk prestation. En unik variant på politiskt självskadebeteende.

Sverigedemokraterna kastade sig själv tillbaka fem år och blev ånyo det skitiga, lite halvsjaskikga parti som dras med bilden av för mycket sprit, för mycket kladdande på kvinnor, lögner, bandinspelnignar som läcker till media och uteslutna medlemmar. Det kommer krävas ett mindre mirakel för att kunna attrahera de företrädare och medlemmar som partiet är beroende av om de skall bli statsbärande efter denna valrörelse. Reformarbetet måste helt enkelt fortsätta och där dagens partiledning sannolikt måste inkludera sig själva i personalrotationen för att bereda vägen för nästa generation.

Det positiva framtidsbygge som Jessica Stegrud och Charlie Weimers tillsammans med ryggraden i riksdagen med nästa generations nationella parlamentariska ledare som till exempel Mattias Bäckström och Henrik Vinge skulle svara för – att förändra bilden av Sverigedemokraterna och bredda väljarbasen – omintetgjordes för överskådlig tid av partiet självt. Om detta berodde på att partiet fick en plötslig abstinens i valspurten efter en riktig skitstorm och behövde framkalla en själva i brist på att media inte hittade något nytt får svenska väljare sannolikt aldrig veta.

Men trots skitstormen lyckades Sverigedemokraterna återigen öka sitt stöd i ett val och ser ut att ha permanentat sig på ett högt väljarstöd även i EU-val.

Men med skitstormen, egengenererad, föstes de tveksamma väljare som övervägde SD över till KD. Som fick sin släng av sleven de sista dagarna av valrörelsen. Även den till stor del självförvållad på grund av en usel krishantering av en enda person. Lars Adaktusson.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna gick i opinionen som tåget med sitt ”Make EU Lagom Again”. Ett budskap som tilltalar skeptiska borgerliga väljare och med det självskadebeteende som Sverigedemokraterna såg ut att uppvisa valde väljare att titta på KD som ett rimligt alternativ. Detta såg ut att fungera ända tills media lyckades gräva fram hur den förre EU-parlamentarikern Lars Adaktusson röstat i 22 voteringar som adresserade abortfrågan. Adaktusson klarade inte av att avge rimliga förklaringar utan snurrade in sig i bland annat en ren osanning när han i den mest kontroversiella omröstningen, den om inte att tillåta en våldtagen tio-årig flicka abort, hävdade att han egentligen menade något annat och att han avgivit en röstförklaring i samband med voteringen.

Men någon röstförklaring fanns inte inlämnad. Bara en längre efterhandskonstruktion på Facebook.

Detta borde Adaktusson aldrig gjort. Är det något en så pass garvad journalist som Adaktusson borde känna till är att är det någonting som retar upp en hel journalistkår och får dem att vädra blod är det när en politiker far med osanna eller sliriga uppgifter. Adaktusson förenklade heller inte sin egen eller partiets situation genom att ställa in alla publika framträdanden. Är det något journalister och väljare inte gillar är det fegisar. Kombinationen med en före detta journalist, numera politiker med hög svansföring, som snärjer in sig i osanningar och sedan backar ur bäddade för att de övriga partierna med viss lätthet kunde klistra ”knök-kristen tokhöger” på Kristdemokraterna.

Adaktusson betalade även tillbaka för sin hantering av journalister. Inte sällan har han med flit, eller ett utslag av omnipotens, inte kommit ihåg vad en journalist heter eller vilken tidning denne företräder. En dryg attityd som han betalar tillbaka för. Med väljarröster som gick partiet förbi.

Den bild av sig själv som Lars Adaktusson nu tecknat som politiker, knök-kristen tokhöger som passar bättre in i den amerikanska södern och mellanvästern attraherar kanske som mest två procent av den svenska väljarkåren och skrämmer bort resten. 

Lars Adaktusson kom när röken skingrade sig ut som lika mycket kristen patriarkal höger som Alf Svensson och Siewert Öholm. Bilden av Adaktusson som en politiker som vill kontrollera kvinnors sexualitet och frihet har fastnat och han har därmed i flera avseenden mer gemensamt med katolska kyrkans mer ortodoxa trosinriktningar eller bibelbältet i Småland än de liberalkonservativa väljare som Kristdemokraterna ville attrahera. Sådana som ser till exempel den svenska abortlagstifningen som lika helig som Tio Guds bud. Dessa kommer nu aldrig ens överväga Kristdemokraterna som alternativ.

Adaktussons vurpa, helt självförvållad i varje fall i den efterföljande krishanteringen, kan ha kostat Kristdemokraterna minst två procent och gav de övriga partierna möjlighet att tillsammans spela mot ett mål i valspurten. Med företrädare som Ebba Bush Thor och Sara Skyttedal som kulfång som inte alls var speciellt motiverade att sopa upp efter en dryg före detta journalist som sprang och gömde sig när det började blåsa.

Som jämförelse snubblade Sverigedemokraterna på mållinjen i valrörelsen 2018 på samma fråga. I den valrörelsen hade dock media letat fram en gammal skrivning i Sverigedemokraternas partiprogram där de avsåg begränsa aborträtten. Sveriges väljare ser dagens abortlagstiftning som i praktiken en del av regeringsformen. Något ingen rör ostraffat. Detta skrämde bort de kvinnor inom framför allt Kommual som faktiskt fortfarande står och överväger att gå från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna. Om det inte vore för tveksamheterna kring både Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas syn på abort.

Socialdemokraterna

Socialdemokraternas valresultat är både väntat och oväntat. EU-valet är ett mobiliseringsval i sor utsträckning och mobiliseringen tycks ha gått hem. Men det hade kanske kunnat gå ännu bättre. Helene Fritzon upplevdes stel och manusbunden i de flesta debatter eftersom partiet inte valde frågor efter toppkandidaternas profiler utan kastade in namnen utan hänsyn till om de behärskade poltiikområdet eller inte.

Det kan inte uteslutas att socialdemokraterna hade gjort ett ännu bättre val om de valt en fråga som väljarna kunde identifiera sig med och en fråga som passade Fritzon bättre. Med flera decennier bakom sig i kommun- och regionpolitiken finns det ingen idag aktiv politiker som kan kommunernas behov bättre. Det finns inte heller någon svensk politiker som kan samspelet mellan EU och kommunerna bättre än Fritzon. Med tanke på hur hårt pressade kommunerna är idag, och de kommande årens problem som kommer hinna ikapp, skulle en rimligare strategi varit att gå till val med

”Jag lovar er att vara samtliga Sveriges kommuners egen röst i EU-parlamentet”.

Denna positionering hade sannolikt dels kunnat diversifiera Socialdemokraterna från den övriga samlade vänstern samtidigt som det skulle kunna sätta bilden av en statsman (kvinna) som stod över det dagliga partikäbblet och såg till Sveriges kommuner och regioners långsiktigt bästa i relation till EU. Det kan inte uteslutas att Socialdemokraterna, med en tydligare egen position, hade kunnat få ytterligare ett mandat.

Kommunfrågan är het i Sverige nu. Och aldrig tidigare har kommunernas situation varit så beroende av vilka beslut som fattas i Europaparlamentet.

Inalles går EU-valrörelsen 2019 till historien som den märkligaste i efterkrigstidens Sverige. Svenska väljare kan bara hoppas på att inför nästa valrörelse kunna möta bättre förberedda partier, politiker, progrmledare, redaktörer och producenter. Så kanske Sverige kan se en valrörelse igen som återställer förtroendet för den västerländska formen av demokrati.

Det svenska valet 2019 till EU-parlamentet bekräftade Sir Winston Churchills tes:

“Democracy is the worst form of government except for all the rest”.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se