Det tusenåriga kriget

  • Söndag 5 Maj 2019 2019-05-05
E-post 416

Reds anmärkning: En återpublicering av Chris Forsnes artikel från 2016 som i allra högsta grad är aktuell igen.

Det enda som är kvar är en föreställning om fruktan, smärtan, vrålen, dödsångesten. När jag lyfter blicken från minnesplaketterna ser jag ut över bördiga fält. Jo jorden kanske minns. Minns hur många av de mellan 40 000 eller, enligt vissa källor, femdubbla antalet stridande som stupade här vid den lilla byn Moussais la Bataille, dryga trettio mil sydväst om Paris. Långt ifrån ett av de största slagfälten men ändå en av historiens mest symboliska kraftmätningar.

Slaget vid Poitiers, eller Tours som det heter i den engelskspråkiga världen, utspelades här i trakterna i oktober år 732. Den frankiske befälhavaren Karl Martell besegrade de moriska styrkorna under Abd-er-Rahman från Cordoba. Därmed stoppades enligt flertalet historiker islams framryckning i Europa.

Generationer och åter generationer av europeiska skolbarn har fått årtalet inetsat i minnet. Just som Konstantinopels fall 1453, Trastfältet 1389, slaget serberna sägs aldrig glömma, fördrivningen av morerna under Isabella och Ferdinand 1492, slaget om Wien 1683 och sjöslaget vid Lepanto 1571. Naturligtvis ligger korstågen där som en fond av bilden av de goda krafterna mot de onda. Så sent som på 1800-talet var ett av motiven till att kolonisera Algeriet att det skulle kristna den muslimska befolkningen.
Det omfattande svenska missionerandet under etthundrafemtio har i hög grad varit inriktat på att kristna omvärlden.

Den brittiska historikern Andrew Wheatcroft betonar i sin bok, ”De otrogna, konflikten mellan kristendom och islam”(Historiska media 2006) vikten av vad han kallar ”det sociala minnet”. Den bild som målats upp och behållits genom seklernas gång av fienden, i det här fallet ”de otrogna”, har en styrka som inte kan raderas ut av några års eller decenniers lappkast från tillfälligt valda politikers sida.

Vad vi upplever idag i Europa är att den religion som under 1 300 år systematiskt beskrivits som vår värsta fiende i termer av grymhet, barbari och som företrädare för anti-Krist ska välkomnas nästan utan ett spår av kritik. Den av den världsliga och kyrkliga makten utmålade ärkefienden håller långsamt i form av en europeisk nittonhundratalsrörelse som bygger på självhat och uttrycket, myntat av den franska författaren Pascal Bruckner, ”den vite mannens tårar” på att förvandlas till ett offer.

Ett offer vars värderingar som lett till så blodiga strider nu knappt får ifrågasättas.

Detta kan inte skapa annat än olust i ett Europa där det sociala minnet ärvs från generation till generation. Som så ofta har Sverige, ett land i utmarkerna, stått bortom de stora europeiska händelserna. För att få en svensk att begripa den laddning som finns i Lepanto, Trastfältet, Konstantinopel och Poitiers måste man ta till Brandskattningen av Visby eller Stockholms blodbad. Där finns inte den tusenåriga konflikten med islam, men väl minnets dramatik som förts från generation till generation.

Här vid sömniga franska Moussais la Bataille hör jag ljudet av traktorer, kors råmande, ser turister komma och gå. Franska barn, uppfostrade med ett helt annat bildningsideal än svenska, trängs vid de stora plakaten där slaget år 732 beskrivs i ord och bilder.

Män har i alla tider kommenderats ut att dö för sådant de tror på eller inte. När de dött finns kvinnorna, gamlingarna, de mer eller mindre styrda historikerna kvar för att förvalta minnet. Polacker, tjecker, ungrare, österrikare, serber – alla har i sina historieböcker haft detaljerade beskrivningar av de blodiga sammanstötningar mellan vad den europeiska befolkningen fostrats till att se som helt oförenliga och för alltid oförsonliga religioner.

Den första stora kraftmätningen mellan det kristna Europa och den nya framväxande religionen islam kom redan decennierna efter islams tillkomst med belägringen av Konstantinopel år 668. Men det är först efter en senare belägring, den som ledde till Konstantinopels fall 1453, som de verkligt fasansfulla skildringarna kommer om hur 7000 kristna mördas systematiskt av de 80 000 i de osmanska trupperna. Detaljer om blod och plundring hölls levande. Skildringarna av kilometerstora blodfärgade vattenytor, orgier i beskrivningar av avhuggna lemmar och kedjade galärslavar som följde med i djupet vid Lepantoslaget, där man räknade 30 000 döda, är nästan outhärdliga att ta del av.

Vid Trastfältet kalasade kråkfåglar på de stupades kroppar, på andra ställen spetsades ruttnande lik på pålar, tusentals korsfarare halshöggs nakna och bundna.

Så här har det sett ut i de officiella skildringarna under seklernas gång. Naturligtvis är historieskrivningen en annan hos motståndarna. Grymheterna, iscensatta av bägge sidor, är ändå ett faktum.

Men när vi idag i Europa beordras att ta emot miljontals människor som bekänner sig till den religion som Europa så metodiskt sökt stoppa vid sina gränser så räcker det inte med att politiker och kändisar försöker förlöjliga motståndet. Det finns en inetsad bild av islam som mer primitivt och våldsamt som späds på idag av allt från kvinnoförtryck och hedersrelaterat våld till Daesh/IS framfart. Den framgångsrike men kontroversielle franska författaren Michel Houllebecq har i sin senaste roman Soumission, på svenska Underkastelse, målat upp ett Europa där en moderat muslim blir fransk president och hur medborgarna självmant stegvis underkastar sig vad de tror förväntas av dem i ett muslimskt Frankrike. I Sverige försöker makthavare och stora delar av media idag reducera spänningarna i samhället till en fråga om bostad och arbete.

Det kallas för integration. Men inte förrän vi på allvar börjar diskutera vad integration ska stå för och vad som är så skamligt med assimilering kan vi minska den misstänksamhet som ligger under ytan. Det sociala minnet försvinner inte bara för att de som har makten över den offentliga debatten förnekar det.

Barnen framför skildringarna av fältslaget vid Poitiers kommer att föra det vidare. I Frankrike skrivs nu ytterligare namn och datum in i det sociala minnet: Charlie Hebdo, Bataclan, Nice.

 

Chris Forsne

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se