Kan Överbefälhavaren sin Speer? Annars dör patienten

  • Onsdag 15 Maj 2019 2019-05-15
E-post 355

Försvarsminister Peter Hultqvists kontrollfråga till Försvarsmakten och FMV, som fått Moderater, Kristdemokrater, Centerpartister och Liberaler att lämna Försvarsberedningen i vredesmod är väl motiverad och kan inte Överbefälhavaren visa på en trovärdig plan finns det minst lika goda skäl att, likt Ryssland i början på 2000-talet, ta tillväxten steg för steg. Att skaffa sig garantier att Försvarmakten och FMV kan sin Speer. Annars dör patienten.

Artikeln som ljudfil:

Riksdagspartiernas representanter i försvarsberedningen är eniga om att försvaret behöver förstärkas till 2025 så armén får växa till tre brigader med förstärkningar kring Stockholm och på Gotland, att flygvapnet bör ha över 100 Gripenplan i stället för som planerat 60 och att nya ytfartyg ska köpas in. Försvarets storlek behöver öka från 60 000 till 90 000 personer och därmed behövs fler utbildningsplatser med exempelvis nya regementen i Göteborg och Arvidsjaur. Beredningen vill förstärka södra Norrland med bland annat två regementen i antingen Falun, Härnösand, Östersund eller Sollefteå.

För att täcka kostnaderna bör försvarsbudgeten öka med fem miljarder per år från 2022 upp till 84 miljarder 2025. Men kring ekonomin råder oenighet även om partierna är eniga om förslagen. Socialdemokraterna vill inte redan nu utlova en budget 84 miljarder – och därför vill inte de borgerliga ställa sig bakom rapporten då de menar att den måste finansieras.

Den forna Alliansen lämnade efter att regeringen, och försvarsminister Peter Hultqvist, inte lämnat garantier i reella belopp för Försvarsmaktens tillväxt. Vad som inte framkommit i annat än i en bisatts är att Hultqvist givit Försvarsmakten och Försvarets Materielverk i uppdrag att räkna igenom underlaget en gång till och, uppger källor inom Försvarsmakten till Ledarsidorna, själva beskrivit vilka andra förutsättningar som Försvarsmakten har för att nå uppsatta mål. 

Exemplen på hur dåliga förutsättningarna är för att Försvarsmakten skall kunna nå sina mål är dessvärre många efter att Fredrik Reinfeldt och Alliansen monterade ner Försvarsmakten för tolv år sedan.

Även om alla riksdagspartier är eniga om att antalet JAS 39 Gripen-enheter skall öka från 60 till 100 saknas förutsättningarna att får fram flygförare i tillräcklig omfattning. Samma sak gäller antalet ubåtar. Efter att Sverige gått ner på två ubåtar saknas yrkeskompetens att bemanna de fem som är målet. Försvarsmakten har idag bara två tillräckligt erfarna sonaroperatörer, den mest systemkritiska befattningen på en ubåt, med adekvat erfarenhet och ålder för att bemanna upp de framtida fem. Sonaroperatörer besitter, likt flygförarna, unika personliga egenskaper och precis som flygförarna, som även de har specifika fysiska och psykiska egenskaper. Dessa finns inte idag ens i rekryteringsunderlaget.

Idag saknas även såväl kasern- som truppbefäl för de regementen som snabbt skall byggas upp på olika orter i landet. I vissa fall saknas till och med kaserner och adekvata övningsområden. Något som tar år att bygga upp innan ens den enda liten nyinryckt beväring klivit in innanför grindarna.

Ett annat exempel i närtid hur effekten blir när den politiska nivån intervenerar i försvarsmaterielinköp är förvärvet av helikoptern ”Black Hawk” som tillfällig brygga för sorgebarnet NH 19. NH 19 är, som randanmärkning, en av försvarsmaktens absolut och i särklass mest misslyckade inköp och förtjänar en egen artikel. 

Black Hawk förvärvades primärt för att bistå insatsen i Afghanistan i Medevac, det vill säga evakuering av skadade soldater från stridszoner. Förutom att de svenska helikopterförarna i praktiken aldrig kom upp i samma utbildningsnivå som sina amerikanska kollegor och därmed inte kunde användas annat än i av amerikanska förband säkrade områden så blev det panikartade köpet ett ännu större misslyckande när förbanden kom tillbaka till Sverige.

Black Hawk har inte tillstånd att flyga över öppna vattenytor. Tvingas den ner sjunker den som en sten. Hade Sverige istället förvärvat den marinanpassade Sea Hawk hade den senare kunnat få ett bredare användningsområde inom bland annat sjöräddningen. Sea Hawk hade vid tiden för den politiska interventionen både ett högre pris men framför allt längre leveranstid.

Kissa i blöjan är ett annat begrepp som kan appliceras. I detta fall var det politikerna som kissade i Försvarsmaktens blöja.

Erfarna planeringsofficerare som Ledarsidorna.se varit i kontakt med under en längre tid är nu bekymrade om kapitalförstärkningen skulle ske för snabbt. Försvarsmakten har inte de underliggande resursena för att växa så pass snabbt som Försvarsberedningen vill. Ett allt för snabbt tillskott skulle tvärtom bygga in oönskade effekter som riskerar att bli långvariga. Det handlar om psykologi.

Johan Ericsson, docent i ekonomisk historia, har i sin bok ”Kampen om hotbilden” beskrivit denna dynamik i underrättelsekomplexet. Tillförs en myndighet stora resurser utan en adekvat planering skapas snabbt stabsfunktioner som i många fall kanske kan vara motiverade under en kortare tid men när de väl skapat sig ett kostnadsställe i budgeten fastnar. Finns jag som ett kostnadsställe i en budget så finns jag, oavsett om det är till nytta eller inte. Då finns det en post att försvara. Omorganisationen av Polisen är det mest närliggande exemplet i närtid.

Ett annat exempel är hur chefer, för att skapa illusionen av framgång, prioriterar endast sin närmaste omgivning. När Dan Eliasson åtog sig uppdraget att omorganisera den svenska polisen var det första han lät göra att dels utse alla chefer men framför allt bygga ut den HR-funktion som organisationsplanen byggde på. Ettusen HR-handläggare prioriterades före lokala poliser ute bland medborgarna. Detta var den enda enhet som var fullt bemannad när Eliasson senare fick gå till MSB. Den underliggande kader av färdigutbildade poliser som skulle lösa huvuduppgiften fanns helt enkelt inte och hade aldrig i egentlig mening prioriterats. Eliasson valde att prioritera den centrala enhet som han mötte dagligen istället för att fokusera på det som var organisationens huvuduppgift.

Inom försvarsmakten arbetade jag själv som underrättelseofficer under några år. I en av mina huvuduppgifter låg att bevaka och analysera de ryska marininfanteribrigaderna i allmänhet och de ryska enheterna i Kaliningrad i synnerhet. Redan 1990 stod det klart att den ryska björnen var svårt, och långsiktigt, skadad. De underliggande strukturerna för att dessa brigader skulle kunna utgöra ett omedelbart hot var så pass försvagade att vare sig rekrytering, utbildning eller materialtillförsel fanns inte eller hade bristfälliga funktioner. Rekryternas fysiska och psykiska skick och vapensystemens underhåll blev sämre och sämre och trots att det var ett elitförband så kom de förbanden aldrig upp i den operativa förmåga de hade tio år tidigare. 

När Ryssland senare kom att upprusta sin krigsmakt skedde det metodiskt. Och underifrån. Och med eftertanke. De hade lärt av Albert Speer.

Som historisk anektdot, och tankemodell, kan byggandet av Hitlers Rikskansli gott användas. Albert Speer, senare rustningsminister, fick uppdraget att rita, bygga och färdigställa Hitlers rikskansli färdigmöblerat på 365 dagar. En omöjlig uppgift för de flesta även idag. Albert Speer klarade detta med tre dagars marginal.

Det första som Speer beställde när han startade projektet med Rikskansliet var nämligen mattorna. Mattorna hade elva månaders leveranstid. Den enskilda komponent i den helhet som han skulle leverera som hade längst leveranstid. Omfallsplanering när den är som bäst och tydligast.

Speer hade en unik förmåga till omfallsplanering och logistik, den unika talang som räddade honom från galgen i Nürnberg. Det var inte hans erkännade inför krigsförbrytartribunalen som räddade honom. Det var amerikanarna som, visar senare forskning, som räddade honom och argumenterade för hans fängelsestraff istället för att de ville tränga in i hans hjärna. Ha gott om tid för långa samtal. Detta framkommer i viss mån i Albert Speers egna memoarer “Inside the Third Reich” men främst i Gitte Serenys stora biografi över honom; “Albert Speer – His Battle with Truth”. Speer framhåller att det var hans erkännande som räddade honom i en ambition att göra sig skuldfri, en självbild som kan ifrågasättas. Det visar sig att amerikanarna inte hade de aspekterna alls. De ville lära sig av honom, oaktat hans politiska preferenser och människosyn.

I Albert Speers värld fanns det inte plats för det svenska begreppet ”Tänkte inte på det”.

Albert Speer räknas, oaktat hans skuld i Förintelsen, som en av världshistoriens största logistiker. Hans förmåga att fram till krigsslutet hålla produktionskapaciteten uppe vittnade om en talang utöver det vanliga.

Försvarsmakten är, likt alla komplexa system, inte betjänt av allt för kraftiga ogenomtänkta resursförstärkningar. Med tanke på hur illa ute Försvarsmakten är, och de dåliga erfarenheter som Sverige har av när svenska politiker intervenerar i försvarsmaterielanskaffningen, finns det goda att vila något på hanen.

Har inte Försvarsmakten den underliggande kapaciteten för styrketillväxt kan resursinjektionen mycket väl resultera i det som mötte amerikanska soldater när de gav en fritagen, nära utsvulten, koncentrationslägerfånge en chokladkaka. Fången dog när han åt upp den. Dödad av sockerchocken.

Peter Hultqvists kontrollfråga till Försvarsmakten och FMV är väl motiverad och kan inte Överbefälhavaren visa på en trovärdig plan finns det minst lika goda skäl att, likt Ryssland i början på 2000-talet, ta tillväxten steg för steg.

Att först skaffa sig garantier att Försvarsmakten och FMV kan sin Speer är en god idé. Annars dör patienten.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se