Public Service okritiska systemlojalitet är Public Service största fiende

  • Torsdag 23 Maj 2019 2019-05-23
E-post 568

I EU-valsdebatten har Public Service framtid tagit plats, trots att denna i grunden är en nationell fråga. Public Service är mycket riktigt en nationell tillgång och angelägenhet. Men att de som idag arbetar där eller på annat sätt skulle vara en del av lösningen, eller ens kunna bidra, till att återta en oberoende ställning bör nog betecknas som uteslutet. Det kan inte uteslutas att den okritiska systemlojaliteten och det ekonomiska beroendet gått så långt att den sitter i väggarna. Och gör den det – då är Public Service illa ute. 

Artikeln som ljudfil:

Public service i Polen har blivit den polska regeringens pr-avdelning, berättar den polska journalisten Robert Kowalski, intervjuad av SvD. 

När det polska regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS) kom till makten togs snabba beslut om att inskränka mediers frihet. Det gick över en natt, berättar Robert Kowalski som med omedelbar verkan fick sparken tillsammans med minst 235 andra journalister. Kolawskis feministiska radioshow ersattes med ett annat program: ”Damska torebka”, en kvinnas handväska.

– Bli inte förvånade om samma sak händer i Sverige om fem år, säger han.

– Vi skrattar men det är på riktigt. I Polen kan man som riktig journalist inte längre jobba för public service. Antingen sänder man propaganda eller så får man sparken. Det är de två alternativen som finns.

Vad SvD inte berättar i sin nyhetsåtergivning är att Kowalski är inbjuden till Stockholm av Socialdemokraterna som en del i socialdemokraternas EU-valskampanj. Kowalski genomförde på morgonen den 22 maj, igår, en gemensam pressträff med Socialdemokraterna på Sveavägen 68.

Vilket har sin förklaring. Den ekonomiska beroendeställning som SvD befinner sig i till staten gör att de inte kan eller vill vara tydliga med vad som gjorde intervjun möjlig.

Utvecklingen i Polen är naturligtvis bekymmersam men Kowalskis beskrivning av sin tidigare arbetsgivare skulle lika kunna vara applicerbart på det svenska Public Service. Program som Sveriges Radios ”Ring P1” Med ”Täppas” Fågelberg med ibland Alexandra Pascalidou som ersättare kan inte i programledarformatet beskyllas för att vara neutrala, inte heller kan Sveriges Televisions ”Opinion Live” utformning och genomförande alltid passera det strikt konsekvensneutrala nålsögat. 

Jörgen Huitfeldt, tidskriften Kvartal, menade 2018 i en intervju i tidningen Resumé, att svenska journalister på Public Service inte bara befinner sig något till vänster om väljarkåren. Bara det ett tveksamt förhållningssätt till de som betalar för Public Service. Det finns en inbyggd systemlojalitet som inte heller bäddar för den konsekvensneutralitet som borde prägla offentligt finansierad nyhetsåtergivning.

2015 publicerade Jörgen Huitfeldt tillsammans med kollegan Magnus Thorén reportageserien “Föregångslandet”. I serien ville de utmana den svenska självbilden som humanistisk stormakt och tog i avsnittet “De desillusionerade humanisterna” upp en problematiserande bild av vårt mottagande av ensamkommande flyktingbarn. Programmet fick kritik från flera håll och debattörer menade att Sveriges Radio genom programmet spred lögner om flyktingbarn. De två SR-medarbetarna svarade med att lägga upp all kritik, inklusive svar, på Studio Etts Facebooksida. I efterhand är Jörgen Huitfeldt fortfarande nöjd med programmet och att det kom i den tid det gjorde.

– Journalister är alldeles för systemlojala. Återigen är flyktingkrisen ett talande exempel. Först när politiker sa att det var okej att problematisera invandringen så vände journalisterna. Om det nu var så att Sverige inte klarade av en så stor invandring som vi hade under en period är det journalisternas uppgift att påpeka det innan politikerna gör en omsvängning.

Ett nyhetsmonopol som kan ta sig olika uttryck. Som när SVT Text menade att president Donald Trumps valvinst var ett resultat av en mäktig judisk lobbys påverkan – ett direkt antisemitiskt påstående eller med vilken konsekvens redaktioner i Sverige underrapporterade om migrationens negativa effekter hösten 2015. 

Och exemplen är många. Samtidigt som statsministern höll sitt ”mitt Europa bygger inga murar”-tal på Medborgarplatsen förberedde Migrationsverket i smyg ett flyktingläger på Rinkabyfältet för 10 000 personer. På en ort med 800 mantalsskrivna. Av alla mer än 10 000 registrerade svenska journalister var det bara Ledarsidorna.s  som publicerade den nyheten och löpande MSB och Länsstyrelsenras veckorapporter om den systempåverkan på kommunerna som migrationskrisen innebar. 

Det är fullständigt orimligt att det bara var 0,1 promille av alla Sveriges journalister som hade tillgång till denna information. Ett tydligt exempel på den systemlojala självcensur och kultur av maktlojalitet som präglar svensk media idag. Exakt det som Huitfeldt pekar på.

Systemlojaliteten beror i mångt och mycket på att de anställda på Public Service är en del av staten. Varje enskild anställd står i, som anställd, i direkt ekonomisk beroendeställning till sin arbetsgivare. Och det märkliga har infunnit sig nu med att till och med Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter ser ut att glida in och försvara de kanaler, Public Service, som har ett de facto nyhetsmonopol.

Men även dessa redaktioner står i ekonomisk beroendeställning till staten genom press- och distributionsstöden. Vare sig NSD, Norrländska Socialdemokraten, Hela Hälsingland eller Svenska Dagbladet skulle existera idag om inte staten, med skattebetalarnas medel, höll dessa medieplattformar under armarna. Hela NSD och SvD vinster utgörs av skattemedel i mångmiljonklassen. NSD får i år 22 miljoner kronor. SvD 40 miljoner kronor, i praktiken hela vinsten.

Som jämförelse behöver Filipstad ett tillskott på 50 miljoner kronor per år för att klara migrationskostnaderna eller ganska precis samma belopp som staten istället ger iväg till SvD och NSD som vinst till dess ägare. NSD senaste bokslut visade på en vinst på 12 miljoner kronor. En målkonflikt där två grupper ställs mot varandra. Filipstads akuta behov av resursförstärkning för att klara välfärdsåtagandet eller att staten betalar för systemlojal medias vinst.

Public Service är en nationell tillgång genom sitt utbyggda marknät. Ett marknät som Sverige är beroende av inte minst i beredskapssammanhang. Det visade om inte annat den senaste stormen ”Alfrida”. De som drabbades av längre strömavbrott förväntades gå till MSB:s sida ”krisinformation.se” för att hålla sig informerade. Men vad inte myndigheterna tagit in i beräkningen var att internet i dessa områden slogs ut av strömavbrottet varför de drabbade istället försökte få information via lokalradio-nätet. Som endast rapporterade om idrottsresultat och andra lokalnyheter. Inte var och när hjälp kunde fås för de drabbade.

Först efter två dygn började den lokala krisinformationen fungera även i radion.

Det svenska Public Service problem med trovärdigheten ligger, som Huitfeldt identifierat, i systemlojaliteten. En systemlojalitet som förstärks med ett ”fat cat”-syndrom. För mycket resurser i kombination med en oligopolställning och starka varumärken i nyhetsflödet. Där andra bidragsberoende oligopolaktörer som Bonnier och Schibstedt har sina ekonomiska intressen att försvara och som förstärks av staten där regeringen inför valrörelsen 2018 fyllde på med ytterligare miljoner kronor via det statliga verket Vinnova för att motverka ”fake news”.

Allt detta samverkar nu till svensk Public Service nackdel i opinionen. Systemlojala, eller kanske ännu mer systemförsvarande journalister och redaktionsledningar som antingen står i direkt eller indirekt beroendeställning till staten klarar inte av att reformera sig själva. De klarar inte av att vara den självständigt systemkritskt granskande media som behövs i en demokrati.

Public Service är mycket riktigt en nationell tillgång och angelägenhet. Men att de som idag arbetar där eller på annat sätt skulle vara en del av lösningen, eller ens kunna bidra, till att återta ett oberoende bör nog betecknas som uteslutet.

Det kan inte uteslutas att den okritiska systemlojaliteten och det ekonomiska beroendet gått så långt att den okritiska systemlojaliteten sitter i väggarna. Och gör den det – då är Public Service illa ute. 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se