Skammen är kvinnornas – Skulden är politikernas

  • Söndag 12 Maj 2019 2019-05-12
E-post 4217

Det är skammen. Skammen över att inte klara sig själv som får dem att inte gå ut på gatorna i protest inför armodet de lever i, armodet som väntar dem. Men det borde vara skulden. Våra politiker bär skulden till att flera hundratusen kvinnor i vårt land inte får en pension som det går att leva på. Dessa kvinnor lever i fattigdom och på allmosor. Trots att de arbetat hela sitt yrkesliv.

Artikeln som ljudfil (råkade säga 12 januari):

Trots att det är dessa kvinnor som uppfostrat våra barn från dagis och genom hela skoltiden. Trots att det är de som vårdat oss och de våra när vi är sjuka. Som stått i dragiga livsmedelsbutiker, vid bandet i våra fabriker… . Men skammen. Skammen att inte ha förstått att de blivit lurade. Att några år med halvtid då de egna barnen var som mest sköra skulle leda till egen, av politikerklassen väl beräknad fattigdom. Eller av arbetsgivaren påtvingad deltid. 

Nej det är inte bara deltidare, det är lika ofta kvinnor som arbetat och slitit i dåligt betalda yrken som får pensioner som knappt skiljer sig från den garantipension som ges till dem som inte varit yrkesverksamma.

Gränsen för EU:s  fattigdomsstreck går vid ca 12 000 kr före skatt. 2007 beräknade man att 9,9 procent av pensionerna låg där. Idag är siffran 15,8. Våra pensioner är sämst i Norden. Av de pensionärer som idag är 75 år eller äldre beräknas 22,8 procent riskera fattigdom… men varannan kvinnlig pensionär hamnar under EUs fattigdomsgräns! Allt enligt EUs statistikenhet     Eurostat från 2016.

Att byta ner hyresrätten till minsta möjliga, eller värmen i det egna huset till 17 grader, att inte kunna gå till tandläkaren utan gå där med  värk och dåliga lagningar. Att inte ens våga erkänna att man inte tycker det är rätt att de egna skattepengarna går till  50-kronors tandvård för dem som inte har rätt att vistas i Sverige.

Skammen över att ha blivit lurad. Att behöva erkänna för omgivningen att man inte klarar sig själv. Att vara beroende av barn eller socialtjänst. Efter ett helt arbetsliv så blev det inte en trygg ålderdom. Det blev en ständig ångest. Vakna nätter med grubblande över hur elräkningen ska betalas. Hyran eller huslånet.

Redan på nittiotalet när pensionsreformen genomfördes befarade dåvarande statsministern Göran Persson en stark kritik:

  “Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år, när de som går i pension ser vad vi gjort, sade han.

Men han är också ett solklart exempel på den politiska adelns sätt att skilja på det liv de själva kan leva och den framtid de formar för sina väljare. Persson kunde köpa sig en herrgård som heter Torp, se till att han själv och hans hustru fick guldkantad ålderdom med omfattande pensioner och rader av nya ordförandeuppdrag.

Jovisst har det skrivits, jovisst har det protesterats. Exemplen saknas inte. I åratal har en grupp  kvinnor, Tantpatrullen,  protesterat utanför Riksdagshuset. Men ledamöterna går bara förbi, utan att se, utan att höra…

Att inte ställa grupp mot grupp har varit ett mantra i Sverige. Idag är det skrämmande tydligt att just detta sker. När det för en knapp månad sedan demonstrerades mot fattigdom och hemlöshet på Mynttorget i centrala Stockholm vreds detta av många till en kamp med politiska förtecken istället för att se det hela som en social fråga.

Men hur ofta drar DN eller Public service på allvar en lans för vad som pågår?  Kvällspressen berättar med jämna mellanrum om bittra levnadsöden. Ensamstående kvinnor som går till soppkök, män som blivit uteliggare. Det politiska gensvaret är massiv tystnad. Varför händer inget? Varför bryr sig regering, riksdag, partier så föga om de urusla pensionerna som drabbar kvinnor  i första hand?

Hur kan en feministisk regering låta  kvinnors pensioner släpa efter på det här sättet? Hur kunde man offra kvinnorna i den stora pensionsreformen på 90-talet? Reformen då det tidigare kravet på 30 år yrkeslivet och en pension räknas på de 15 bästa, förvandlas till 40 år och en pension räknad krona för krona vad man tjänat  under alla de åren. Det har visat sig missgynna kvinnor i hög grad.

Hur skulle de kvinnor som då var t ex 50 år, kunna leva om sina liv? Man ändrade pensionsberäkningen retroaktivt – men kvinnor med 15 år kvar till pension kunde ju inte förändra det förflutna, inte retroaktivt ändra det val man gjort i enlighet med den lagstiftning som då fanns. 

Christina Rogestam som under flera år var ordförande i SPF Seniorerna konstaterar  att inget händer för att det helt enkelt är för dyrt att justera kvinnopensionerna. Hon vet att de funnits åtskilliga kvinnor som valt att stanna i äktenskap då två som delar på kostnaderna gör att man bättre klarar ekonomin.   

Men de bostadstillägg som finns borde väl täcka upp för ensamhushållets fasta kostnader?  Nej inte  alls. Det är stränga regleringar på vilka tillgångar man får ha, t ex sommarstuga. Naturligtvis också på pension före skatt. Utan hänsyn till de faktiska levnadsomständigheterna. 

Den som ändå lyckas få ett bostadstillägg ska upptäcka att det i princip är beräknat för dem som är  hyresgäster. Man räknar t ex uppvärmningskostnader på schablon, inte på de verkliga kostnaderna för värme under vintern. Det är naturligtvis oerhört stora skillnader mellan att bo i ett  illa isolerat hus från  20- 30- talet eller en modern högisolerad bostad.

Det är relativt lätt att räkna på kostnader för hyresgäster. Men för de ensamstående kvinnor som  bor i egna hus är beräkningsgrunderna betydligt sämre. Det finns ingen kompensation för tak eller fönster som behöver bytas ut eller värmepannor som går sönder. Allt högre VA-avgifter, allt högre värmekostnader osv. De hundralappar som utlovats som höjningar av pensionerna blir snarast ett skämt.

Det som verkligen ger ångest för många är tandläkarkostnader och glasögon enligt Christina Rogestam. Men hon vill också påpeka att trots att Göran Persson var statsminister när pensionsreformen genomfördes så är det han som gått ut nu ett flertal gånger och varnat för de konsekvenser den har fått och han har uppmanat sina förra politikerkollegor att se om systemen och rätta till bristerna. Lite bekvämt har man myntat begreppet fattigpensionärer – dvs de som inte jobbat och slitit hela sitt liv och därför inte heller har en pension att leva på…

Men alla de andra, de som på pappret har lite mer, lite, lite mer? Var är den statistiken? Var är statistiken över alla som lider i tysthet? På grund av skammen. Istället för att ropa ut att det är vår riksdag, där de förtroendevalda själva röstat för en egen guldkantad ålderdom, som borde känna skammen.

Var är statistiken över de som aldrig klarat sig utan hjälp från sina barn – eller i avsaknad av sådana –  eller hjälp från Stadsmissionen och andra frivilligorganisationer.

Christina Rogestam tror att ett av skälen till att detta får fortgå är våra riksdagsledamöters dåliga kunskap om pensionssystemen. Ofta hänvisar de helt enkelt till sina respektive partiers representanter i den så kallade pensionsgruppen. Andra som var med på nittiotalet när pensionssystemet gjordes om erkänner att de känner sig lurade. De förstod inte konsekvenserna av de beslut som togs.

Precis som SPF har PRO i många år kämpat för att bättra pensionärernas villkor – och de visar också  på de ensamstående kvinnliga pensionärernas speciellt utsatta situation. De kräver  bland annat en reform av hela pensionssystemet med bättre grundskydd, bättre uppräkning av detsamma och helt andra beräkningar för bostadstilläggen.

Antalet äldre,  påpekar PRO, med inkomster under EU:s relativa fattigdomsgräns ökar kraftigt  men dessutom har ytterligare en halv miljon äldre bara den låga garantipensionen – trots att många av dem har arbetat hela livet. 80 % av dessa är kvinnor. Hur ser det egentligen ut i Sverige? Har alla politiker, alla journalister, alla de med en röst i samhället egna mödrar med höga pensioner?  

Och alla dessa kvinnor i mediabranschen med tillfälliga anställningar – ser de med trygghet fram emot sin egen pensionering Eller är det skammen, återigen skammen som får kvinnor att tiga och bära ångesten inför det egna åldrandet som en knuta i magen?

Vi som vill vara det moraliska föredömet för omvärlden och hjälpa all världens fattiga och utsatta, vi  väljer att låta så många av våra egna äldsta åldras i fattigdom.  

Så många av våra riksdagspolitiker har röstat igenom goda avgångsvillkor för sig själva men slår dövörat till för de som givit dem sitt förtroende. Hos dem ligger skulden.

 

Chris Forsne

 

Ledarsidorna.se inleder nu en kartläggning av pensionärernas villkor i Sverige och i jämförelse med andra europeiska länder. Redan vid en första betraktelse av statistiken visar det sig att Sverige ligger i bottenskiktet i Norden när det gäller främst kvinnliga pensionärers villkor.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se