Sverige – Djurfarmens land. Landet där politiker är mer värda än sina väljare

Johan Westerholm. Foto: Photo by Wilmarksgard
  • Fredag 24 Maj 2019 2019-05-24
E-post 1990

Regeringen lämnar i dagarna iväg en lagrådsremiss som skall införa en särskild straffskärpningsgrund för brott riktade mot politiskt förtroendevalda. Sverige närmar sig, med detta och tidigare förslag, den värld som George Orwell beskrev i Djurfarmen. Där vi alla är jämlika men där politiker är de främsta av alla jämlika.

Artikeln som ljudfil:

Regeringen vill genomföra ändringar i brottsbalken – och införa en särskild straffskärpningsgrund från och med den första januari 2020 för brott som begås mot politiskt förtroendevalda. Var fjärde politiskt förtroendevald utsattes under 2016 för trakasserier, hot eller våld, visade den senaste mätningen från Brottsförebyggande rådet. Hot och våld mot politiskt förtrodendevalda ökar sedan den tidigare mätningen.

Vid bedömningen av en gärnings straffvärde ska det vara en försvårande omständighet att brottet har begåtts mot en person på grund av att han eller hon är politiskt förtroendevald i stat, kommun, landsting eller i Europaparlamentet. En närstående till en politiker som utsätts för brott omfattas av samma rättsliga skydd.

Det skall finnas ett samband mellan brottet och förtroendeuppdraget, till exempel att gärningsmannen har visat han han eller hon vill skrämma, påverka eller hämnas på den politiskt förtroendevalde.

Brottsförebyggande rådet, Valmyndigheten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten vitsordar förslaget. Men Journalistförbundet vill att det straffrättsliga skyddet även för journalister ska ses över. Beskedet från Morgan Johansson är att justitiedepartementet just nu arbetar med lagförslag som rör andra yrkesgrupper.

– Massmedia är ju en bärande del av demokratins funktionssätt, så jag ser att det finns ett starkt behov av att markera också där. Sedan har vi andra yrkesgrupper, till exempel sjukvårdspersonal, som kan hotas av organiserade kriminella till exempel. Men där har vi ett fortsatt beredningsarbete för att se hur vi ska göra med detta säger justitieminister Morgan Johansson.

Sverige har arbetat med en lagstiftnig som ger tjänstemän som till exempel poliser ett extra skydd. Regeringen lade tidigare i år fram ett förslag om skärpt straffgrund för s.k. bllåljusbrott. Blåljussabotage, som lagen kallar brott riktad mot mot polis, räddningstjänst och ambulans ska kunna ge upp till livstids fängelse. Det ska då omfatta gärningar som hot, våld, skadegörelse av fordon, stenkastning eller angrepp på polishästar.

Även om lagstiftningen mot blåljussabotage kan vara väl så motiverad idag så har den skärpta lagstiftningen, som ännu inte trätt i kraft, redan föranlett att politiker vill ge sig själva ett högre skydd än de som de är satta att skydda. 

Medborgare och väljare. 

Det märkliga är att journalistförbundet nu reser krav på att även dessa skall få ett utökat skydd i likhet med förtroendevalda. Journalister har redan en särställning vad avser informationsskyddet i grundlagen. En journalists arbetsverktyg, ner till enskilt anteckningsblock, har ett särskilt skydd för att garantera källskyddet. Ur rättslig mening är ett dataintrångsbrott mot en publicist, journalist eller tidning inte bara ett ”olaga dataintrång” utan utgör även ett grundlagsbrott.

Läggs justitieminister Morgan Johanssons tidigare förslag ihop med inte bara dagens förslag, att ge politiker ett extra skydd i lagens mening, med de tidigare förslagen om att begränsa medborgarnas informationsfriheter blir summan en bild av ett annat samhälle än vad svensken i gemen tror att Sverige är. Regeringen, och ytterst justitieminister Morgan Johansson ville i det nu underkända grundlagsförslaget endast ge politiker, rättsväsende, statliga myndigheter och ”seriösa” journalister full informationsfrihet och rätt att begära ut allmänna handlingar.

Det framkom aldrig i förarbetena vad seriös journalistik var vilket öppnade för godtycke i tillämpningen. Det som kampanjen #stoppagrundlagsändringen noterade var att intresset för att försvara medborgarnas informationsfrihet var iskallt från etablerad media. I slutronden, som vanns av kampanjen över regeringen, var det fri och oberoende media som företrädde väljare och medborgares intressen.

Inte vare sig Public Service eller Bonnier- respektive Schibstedtkoncernerna. Det som förenar dessa är att de alla står i ekonomisk beroendeställning till regeringen och det är inte heller förvånande att de i likhet med politiker vill ha ett extra skydd nu. Precis som de tidigare inte motsatte sig en positiv särbehandling i informationsfriheterna.

Regeringen faller för det interna partipolitiska trycket och väljer att prioritera skyddet av sig själva före väljarna.

Med en särskild straffmätningsgrund för politiker, där brott mot politiskt förtroendevalda värderas högre, följer även en prioritering av polisens utredningsresurser och rättsväsendets övriga resurser i form av åklagare, domare och i slutet kriminalvård. Lagstiftaren menar att rån och misshandel av en pensionär i framtiden skall värderas lägre än om samma rån och misshandel riktades mot en politiker om gärningsmannen hade som syfte att råna politikern för hans åsikter.

Och den ger en mycket tydlig bild av regeringens långsiktiga linje, även om den grundlagsförändring som skulle inskränkt vanliga medborgares informationsfrihet föll i sista parlamentariska beredningsinstans, väldigt tydlig. Tankarna leder onekligen i den riktning som George Orwell beskrev i sin bok ”Djurfarmen” från 1945.

Alla är vi jämlika. Men politiker är de främsta av alla jämlika.

 

Djurfarmen George Orwell

Djurfarmen (även utgiven som Djurens gård: en saga, i original Animal Farm: A Fairy Story) är en satirisk roman och fabel av George Orwell från 1945.

"Djurfarmen"  handlar om händelserna fram till och under Stalin-eran innan andra världskriget. Orwell, som var en demokratisk socialist, var kritisk till Josef Stalin och ogillade stalinismen, framförallt efter hans erfarenheter med NKVD, och vad han såg som resultat av påverkan från kommunistpolicyn (”oupphörliga arresteringar, censurerade tidningar, omkringstrykande horder av beväpnade poliser” - ”Kommunismen är nu en motrevolutionär styrka”), under spanska inbördeskriget. I ett brev till Yvonne Davet beskrev Orwell Djurfarmen som sin roman ”mot Stalin”.

Romanen handlar inte bara om revolutionens korruption av dess ledare, utan även om hur ondska, kallsinne, ignorans, begär och kortsiktighet förstör alla möjligheter till en utopi. Enligt romanen är det inte själva handlingen utan korrupt ledarskap som är problemet med revolutioner. Djurfarmen visar även hur potentiell ignorans och likgiltighet inför en revolutions problem kan skapa skräckhändelser.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se