En vård i kris

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se
  • Lördag 22 Jun 2019 2019-06-22
E-post 2294

Vårdkris. Ett totalt meningslöst svenskt nyord, men lik förbannat helt nödvändigt att föra in i ordböckerna och i det offentliga samtalet. Ett fruktansvärt stort problem är att ordet vårdkris inte längre räcker till för att beskriva situationen i svensk sjukvård. Vårdkaos eller vårdkollaps passar bättre på alldeles för många platser i landet. Här och där funkar det till och med alldeles utmärkt att använda ordet vårdkatastrof. Detta i ett land som pendlar mellan guld- och silvermedalj i VM i skattetryck.

Dagens svenska sjukvård räcker inte till, inte för alla och alltid. Dagens svenska sjukvård kan vara fantastisk och den kan svika rejält. Ju allvarligare läget är, desto bättre fungerar vården. Har man en hjärtinfarkt eller en tydlig och påtaglig stroke så får man oftast en fantastisk och fantastiskt effektiv vård. Det är när man kommer in med mer diffusa symptom, eller en oklar och otydlig anamnes som man alltför ofta hamnar mellan stolarna i väntrummet. Gapar man inte, är man inte jobbig och påstridig så blir man sittande eller liggande alltför länge på akuten.

Det var en gång då man enligt det ansvariga statsrådet var faktaresistent om man tyckte att det fanns problem i svensk sjukvård. Idag låter hon och hennes statsrådskollegor ungefär som vi som då var faktaresistenta. Ingen kan längre blunda för personalbristens konsekvenser, vårdköerna och det ofta totalt onödiga lidandet som uppstår när högskattesamhället sviker. Att besöka en svensk storstadsakut en fredag- eller lördagsnatt är mer likt ett fältsjukhus under ett pågående fältslag än något som hör hemma i ett civiliserat samhälle. Jag vet. Jag har sett det från tre vinklar – personalens, patientens och den anhörigas. Särskilt ont gör det att uppleva vårdkrisen eller vårdkollapsen från ett personalperspektiv.

Jag försöker att hålla liv i min gamla kompetens genom att göra några pass på en akutvårdsavdelning här eller en somatisk vårdavdelning där. Ingenting, absolut ingenting, har blivit bättre sedan jag tvingades lämna heltidsvården i samband med att Facebook-sidan ”Rädda vården” klassades som högersubversiv populistpropaganda av statstelevisionen runt 1 april 2017.

SVT drev mig från vårdyrket. Någon vecka efter det att SVT hade hängt ut mig som apokalypsmånglare körde man själva en grundlig redogörelse av vårdkrisen i Sverige. Själv hade jag egentligen inte några synpunkter på SVT-omsvängningen då det inte är fel att så många som möjligt pratar vårdkris. Att SVT föll in vår kör av dystopiska sanningssägare gjorde inte ont alls. Det var snarare ett erkännande om att de var dumma i huvudet i TV-huset, där den ena vänsterarmen visste vad den andra vänsterarmen hade gjort bara några dagar tidigare. Idag har skriverierna i stort sett stannat av. Vårdkrisen är inte ämnet för dagen.

Men vårdkrisen måste alltid diskuteras. Orsakerna ältas och käbblas om. Det är stötande att ett land med ett skattetryck som det svenska inte klarar av att leverera en anständig vård åt alla och alltid. Mitt första sjukhus och sjukhuset i mitt hjärta Södersjukhuset kallar sig ”Hela livets sjukhus” – och det är SöS, definitivt. Men vid sidan av det är man tillsammans med Danderyd, Karolinska i Solna och Huddinge, Sankt Göran, Södertälje och Norrtälje, Akademiska i Uppsala, Sahlgrenska i Göteborg och SUS i Malmö och Lund något som är att betrakta som hela världens sjukhus. Så ser intaget ut, och ingen kan väl klandra de som använder vår godhet och vår välvilja för att rädda sina svårt sjuka barn från en by i Långtbortistan eller de annars dödsdömda föräldrarna från en stad i samma region. Jag hade gjort samma sak efter en enkel googling. Bara ett monster låter sina barn dö utan att ens försöka rädda dem på andra sidan jordklotet…

Men så fungerar det idag. Vi ser det när vi jobbar, och de vårdanställda vore monster om de inte kämpade för alla sina patienter – oavsett ursprung eller input på skattekonto. De som har att fundera på och reda ut prioriteringarna är våra politiker. De som idag skall ge allt åt alla måste kunna säga rakt ut att det är så här de vill ha det.

Våra sjukhus kan fortsätta vara hela världens sjukhus, eller så kan den svenska vården bli bäst i världen igen. Det går inte att få både och. Det borde vem som helst kunna förstå. Men inte våra politiker. Att vara politiker är att finnas där för att prioritera och välja. Tyvärr tycks just det vara våra politikers största svaghet. Bara välj, så vi vet vad vi har att förhålla oss till. 

 

Fredrik Antonsson

 

Extramaterial:

Ett samtal med Fredrik Antonsson efter det drev som SVT iscensatte mot honom som fick honom att lämna vårdyrket

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se