Essä: Hedersrelaterat förtryck – ett samhällshot

  • Söndag 9 Jun 2019 2019-06-09
E-post 1197

I flera kommuner införs eller debatteras ett slöjförbud i den kommunala skolan som ett led i att bekämpa hedersrelaterat förtryck. Detta har dessvärre medfört att såväl motståndare som anhängare till ett slöjförbud börjar debatten i fel ända. Med att påbörja debatten i fel ända och uppehålla sig i en detalj kommer nödvändiga reformer och lagar försenas i flera år.  Tankesmedjan Timbro, och Moderaterna, har dock ett gyllene tillfälle att kapa åt sig problemformuleringsinitiativet om de satsar på rätt hästar eftersom den strukturella etnofascism som präglar socialdemokraternas sidoorganisationer och det apologetiska och förlåtande i relation till hedersvåld helt förlamar regeringskansliet. 

Artikeln som ljudfil (den är lång)

Eli Göndor och Hamid Zafar gjorde ett försök att bringa någon form av rätsida i debatten om hedersrelaterat förtryck genom sin artikel på Timbro men inte heller den började i rätt ända. Zafar och Göndör gick reaktivt i den fälla som så många andra gör när de debatterar hedersrelaterat förtryck. De börjar i skolan, och fokuserar på skolmiljön i huvudsak. Dock nådde de längre än många andra och identifierar det uppenbara, att eleven bara tillbringar del av tid i skolmiljön. Men det hade kunnat formuleras i en mening istället för en hel artikel.

All annan tid, och alla andra dagar, är de minderåriga utsatta för klanens förtryck om så är fallet. Det visade sig att det var exakt det som duon Zafar/Göndör efter att Zafar kontaktat Ledarsidorna ville ha fram. Men de uppehöll sig vid skolan. Då blir reaktionerna som dom blir. Och bilden sätts av dem själva som väl snäva för att vara relevanta i debatten och deras argument blir obegripliga. Men det finns en relevans i deras artikel, om än svårfångad.

Sätts Göndörs och Zafars artikel i en större kontext, som adresserar problemet och det reella hot som hedersrelaterat förtryck utgör, blir problematiseringen de gör relevant. Detta var enligt Zafar syftet, att sätta in den i en bredare kontext men de startade i fel ända. De beskrev inledningsvis aldrig den vidare kontexten och inte heller tog de tillfället i akt att försöka kapa åt sig problemformuleringsinitiativet. Något Timbro och Moderaterna med sin finansiella styrka, sina affischnamn och sina övriga resurser och styrkan i varumärket borde ha mäktat med.

Problemformuleringsinitiativet

Hedersrelaterat förtryck, med det våld, ond bråd död och de människorov det ofta kan medföra är ett akut samhällsproblem och ett reellt hot mot de utsatta och den svenska demokratin. Ett problem som inte går över med tiden utan tvärtom förstärks om inte Sverige går samma väg som våra grannländer och visar noll tolerans från början samt förstår komplexiteten i bekämpandet.

Sverige har historiskt valt en väg där Sverige är toleranta mot de intoleranta. Vilket har visat sig vara en fet och bördig jordmån för jihadism, antisemitism och hedersförtryck att växa i. Det är ingen slump att stadsdelen Vivalla, som politiskt domineras av socialdemokrater, är en av de jihadisttätaste i Europa. Inte heller att Malmö stad, även den styrd av socialdemokraterna sedan demokratins genombrott nu på senare tid töms på judar. Jude efter jude trycks nu ut från Malmö. Om fem år kommer det inte finnas någon judisk församling kvar om utvecklingen fortsätter.

Toleransen mot intolerans är som starkast inom Socialdemokraterna i sidoorganisationerna SSU samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Så pass stark att etnofascismen har kommit att dominera dessa organisationer senare tid. Dessa två sidoorganisationer präglas mer av etnokulturella fascistiska tvångstankar och vanföreställningar än klassiska arbetarklassideal. Exemplen på hur dessa tvångstankar och vanföreställningar är otaliga men i allra högsta grad sanktionerade av partiledningen sedan 2011 då Peter Weiderud hävdade att homofobi kan accepteras hos muslimska partimedlemmar på SVT Opinion.

Statsminister Stefan Löfven tog trots detta partiinterna motstånd upp hedersrförtrycket inför Socialdemokraternas kongress under våren. De största applåderna fick Stefan Löfven när han talade om hedersvåld.

– Jag har så svårt att ta ordet heder i min mun, när vi talar om det förtryck, den förföljelse, den stympning och det besinningslösa våld som riktas mot barn och unga, med heder – bara som en falsk och usel ursäkt, säger Löfven.

– Se det, hata det, befria dessa unga!

Dessvärre har Stefan Löfven valt en justitieminister samt en samordnande statssekreterare som aldrig tidigare erkänt förekomsten, snarare tvärtom har Morgan Johansson och Maria Ferm på olika sätt motarbetat såväl opnionsbilning mot hedersrelaterade frågor som lagstiftningsarbete sedan de var samtida i justitieutskottet 2010. Vidare är hela regeringskansliet marinerat av hedersförtrycksapologeter. 

 

Bilden föreställer statssekreterare Kristina Persdotter under Hijab-uppropet. Som dåvarande stabsmedlem hos statsministern när han var i opposition och senare hans statssekreterare, och statsministerns direkt underställda, manifesterade Persdotter under Hijab-uppropet iklädd ett klädesplagg som för de kvinnor och barn som flytt antintingen den iranska teokratin eller en klankultur av förtryck upplevs minst lika provocerande som en röd armbindel med en svart svastika på vit botten upplevs av en jude. 

Det är inte ovanligt att dessa kvinnor som utsatts för det förtryck och straff som tillämpats i bland annat Iran visar upp fysiska reaktioner när de ser alltför många kvinnor samlade alla klädda i heltäckande slöja. Att ärren efter piskrappen på ryggarna börjar värka och smärta igen. Kallsvettningarna. Mardrömmarna. Det fysiska illamåendet. Ärr och piskrapp de fått av den religiösa polisen för sin vägran att bära slöja börjar värka igen. Maror som aldrig lämnar i egentlig mening.

Hur dessa kvinnor reagerar på statsministerns statssekreterares slöja krävs inte speciellt mycket fantasi för att räkna ut. Vilken politisk ställning som regeringen Löfven tar med det tydliga ställningstagandet är inte heller svårt att sluta sig till. Regeringskansliet är inte en neutral part utan har i  allra högsta grad varit aktivistiskt relativiserande och apologetiska inför hedersrelaterat våld och förtryck under lång tid. Alldeles oavsett vad Stefan Löfven, som i grunden verkar vara en hederlig karl, anser i sakfrågan.

Problemformuleringsinitiativet ligger därmed fortfarande öppet. Den enda som gjort anspråk på det är Socialdemokrater för Tro och Solidariet som i sitt försök att leda debatten blandat in inte bara #metoo i definitionen om hedersrelaterat förtryck utan vill helst helt bortse från att kusingifte och könsstympning i allra högsta grad är importerat förtryck. Tro och solidaritet vill hellre tala om hedersförtrycket som ett resultat av västvärldens patriarkala matkstrukturer och koppla ihop det med #metoo. Något som skulle passa inte bara justitieminister Morgan Johansson som hand i handsken utan även staberna runt statsminister Stefan Löfven som för allt i världen inte vill utmana starka väljargrupper med en alltför effektiv lagstiftning eller alltför genomarbetade åtgärdsprogram.

Idag är det ingen som har det politiska problemformuleringsinitiativet. Timbros initiativ till att ta sig in i debatten är välkommet. Hamid Zafar och Eli Göndör bör dock bredda anslaget och inte fastna i någon av sidornas fokusering på skolan och såväl Moderaterna som Timbro bör fundera något på vilka som skall leda den debatten.

Två män, såväl Zafar som Göndör är så vitt känt bägge män, och ingen av dem har utsatts för slöjtvång eller kusingifte själva.

Eli Göndör har tidigare dessutom tagit position mot Hanna Gadban för hennes svidande uppgörelse med bland annat hederskulturen och salafismen i Sverige. Göndör menade att Gadbans bok ”Min Jihad” endast var ett intressant inlägg men  inte vilade på en tillräcklig vetenskaplig grund i sin recension i Aftonblafet Kultur. Göndör menade i sin kritik mot Gadbans tydliga hållning mot till exempel slöjtvång eller andra religiös-kulturella tvingande sedvänjor att

Inte heller är religiositet något som kan tvingas ut i samhällets marginaler för att få existera. För just människor som flyttar är nämligen religion inte sällan det portabla fosterland som möjliggör både integration och upprätthållandet av den egna identiteten. Religiösa människor är en del av Sverige, med samma rätt som andra till det offentliga rummet. Ingen behöver ­gilla olika, men alla behöver ­acceptera att det förekommer.

Religionen och kulturen, även hederskulturen, är med andra ord en kutlturell portabel snuttefilt för vuxna när de rör sig över kulturgränserna. Att ta sig rätten att förtrycka och begränsa andra människors liv med religiositeten som legitimitet skall vara acceptabelt.

Det är ingengting som bör vare sig gillas eller ens accepteras. Att tolerera eller acceptera hedersrelaterad kulturell och religiös intolerans mot andra är ett tankegods som leder fel vilket om inte Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och SSU bör vara nog så avskräckande exempel på.

Den kritik som Göndör och andra, främst representanter för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa samt Muslimska Mänskliga Rättighetskomittén riktade mot Gadbans bok Min Jihad åsamkade hela debatten stor skada. Trots att Gadban riktade sin kritik, baserat på att blivit utsatt för slöjtvång, hedersförtryck och konsekvenserna av salafismens utbredning., mot de krafter som idag utgör rekryteringsbas för Islamiska Staten och grogrund för hedersförtryckets vidare utbredning. Det som Gadban formulerar i ”Min Jihad” har gett Gadban rätt på alla punkter fyra år efter Göndörs mer eller mindre förödande kritik. 

Det Gadban helt korrekt, nu fyra år senare, visade sig ha fångat i skrift är ingengting som bör vare sig gillas eller ens accepteras. Och Säkerhetspolisen har mycket riktigt agerat mot bland annat Abo Raad, vars verksamhet Gadban belyste ingående. Men först fyra år efter att Gadban gjorde hans verksamhet allmänt känd. Fram till dess tolererade Sverige den intolerans och de hatpredikningar han vidareförmedlade.

Budskap där jihadism blandades med uppmaningar om att utöva hedersförtryck med religiösa förtecken mot kvinnor.

Detta gör att såväl Timbro som Moderaterna kan komma att tjäna på och kanske framför allt vinna legitimitet att revidera sin uppfattning om vem eller vilka som är bäst kan fånga och formulera problemet kring hedersvåld i det integrationspolitiska expertråd de organiserat;

Män som stått mer eller mindre passiva vid sidan av tills det är politiskt opportunt och ofarligt att ställa sig främst, eller några av de kvinnor som fått uppleva det och lyckats bryta sig loss och fått uppleva år av trakasserier, hot och offentlig förnedring. Som Hanna Gadban. Som Sara Mohammad. Som Soheila Fors. Som Amineh Kakabaveh.

Ett komplex av olika lagrum

För att bryta hederskultur och skydda minderåriga krävs inte bara förändringar i skolmiljön och därmed inte bara i skollagen. Det var eventuellt detta som Göndör och Zafar försökte säga men de fastnade i skolan. Skollagen står dessutom i dessa hänseenden över kommunallagen varför de kommuner som inför slöjförbud mer är att se som illa genomtänkta opinionsyttringar. Det är, så som lagen är utformad, rektor som beslutar om klädsel. Inte kommunstyrelsen eller kommunfullmäktige. Och ett sådant förbud ger inte heller det minderåriga barnet skydd annat än under skoltid.

Det kommer krävas att flera lagar förändras och kopplas ihop för att de repressiva delarna skall vara i närheten av att kunna skydda de utsatta barnen. Dels måste det till anpassningar i Socialtjänstlagen och Lagen av vård av unga LVU, dels måste andra lagrum ses över som till exempel Patientlagen. Införandet av en anmälningsplikt för lärare, kuratorer, vårdpersonal och andra där misstanke om hedersrelaterat förtryck bör övervägas. Socialtjänstlagen och LVU medger idag anonyma orosanmälningar men det finns i dessa lagrum inga tillräckligt anpassade repressiva tvångsåtgärder att ta till. Var går gränsen för ett tvångsomhändertagande är inte helt solklart i relation till hedersrelaterat förtryck. Inte heller om det är uppenbart när samhället kan tvångsomhänderta en nyligen könsmogen flicka som riskerar sändas iväg till föräldrarnas ursprungsländer för att gifta sig med sin kusin för att ta ett konkret exempel.

Alla dessa lagrum, och fler därtill, måste efter att de kompletterats sedan kopplas ihop med den lag som regeringen nu tycks utreda på något sätt för att införa straff för hedersrelaterade brott i Brottsbalken, BrB. Eller säger sig vilja införa. Med tanke på hur staberna runt statsministern rekryterats är det trots Januariavtalet högst osäkert om det blir något mer än ett skott i luften.

Vidare krävs att lagstiftaren förstår att det inte går att bygga vidare på paragraferna i Brottsbalken om brott i nära relationer. Såväl åklagare som domstolar måste få helt andra tvångsmedel att ta till när en kvinna eller man utsätts för en klan-fatwa. En klan-fatwa kan innebära att en kvinna har inte en eller ett par män att frukta för sitt liv och hälsa. Det kan i många fall resultera i att en kvinna är på flykt från upp till 1 500 klanmedlemmar, storleken på en sub-klan, som skall säkerställa att fatwan effektueras.

I Storbritannien har Scotland Yard och åklagarväsendet börjat undersöka om  samma metoder och tvångsmedel som används mot organiserad brottslighet kan tillämpas mot klan- och hedersvåld. Med massiv telefonavlyssning och möjligheter att frysa hela familjers ekonomiska tillgångar. Hur det senare har fallit ut finns det dock inga uppgifter om och kommer sannolikt inte kunna implementeras då kollektiv straffutmätning kräver en helt annan rättslig tradition än den svenska.

Det är svårt att motivera legitimiteten i att en ung man skall få sina ekonomiska tillgångar frysta för att hans farfar utfärdat en dödsdom eller syra-attack mot den unge mannens kvinnliga syssling.

Andra, tredje och fjärde generationens klanförtryck

I samtal med den ena av författaren till artikeln på Timbro,  Hamid Zafar är vi i sak överens om det mesta. Kanske framför allt det långsiktiga arbetet som nu måste få ta plats vid sidan av ett bredare arbete med lagstiftningarna. Hamid Zafar är bland de första jag hör säga att vi har ännu större problem med den andra, tredje och sannolikt fjärde generationens migranter. En helt korrekt iaktagelse men det krävs mod att säga detta i Sverige idag som inte ens vill erkänna att det finns problem med den första generationens migranter, knappt den andra heller.

Ute i Europa går debatten vidare. Jag sitter i APEMA Adviory Board där vi diskuterar bland annat dessa frågor med parlamentariker från hela Europa vid seminarier i Bryssel, Barcelona, Paris etc. I Europa finns ingen beröringsskräck – bara en ambition och en allt bättre förmåga att bryta inte bara jihadismens och den våldsbejakande islamismens makt utan även hedersrelaterade frågor. Problemen och hoten flyter in i varandra.

Flera undersökningar visar på att hederskultur och religiöst influerade politiska åsikter riskerar att bli än mer radikala i såväl andra som tredje generationens migranter. I Sverige har VHEK, Varken Hora eller Kuvad, riksdagsledamoten Amineh Kakabavehs organisation låtit ta fram 1100- respktive 1200-rapporterna som pekar entydigt i denna riktning. 

Migranter som växt upp i utanförskapsområden som saknar ett eget språk och därmed gjort sitt eget hopkok av föräldrarnas och andra ursprungskulturer löper störst risk att föra negativa och repressiva delar av sina ursprungskulturer vidare i en ännu extremare form än sin föräldrageneration. Där förtjänar Mona Sahlin, socialdemokraternas tidigare partiledare, skoningslös kritik.

Mona Sahlin menade att  bland annat att ”Rinkebysvenska” var ”häftigt” och lyfte fram denna mishmash av tio-tolv olika språk och kulturell rotlöshet som föredömlig. Som om det vore framtiden för Sverige. Mona Sahlins och de som delar hennes tankegods vurm för ungdomar och unga vuxna som inte kan prata rent på något språk – inte ens sina föräldrars – har orsakat minst en generation barn och ungdomar i utanförskapsområden irreparabel skada.

Den skada Sahlin och hennes anhängare har åsamkat dessa generationer åskådliggörs bäst i förordet till Mark S Weiners ”Rule of the Clan”. När starka klankulturer splittras skapas nya klaner som blir hybrider av de gamla. Nya klaner med nya blodslinor som riskerar att ta till sig det sämsta av det gamla och sin omgivning. Detta skapar bland annat det som internationellt är känt som ”clan criminality”. Hybridklaner som glider över extrem religiositet och organiserad kriminalitet. Kryddat med hederskultur och hedersnormer samt ett eget språk som omvärlden inte förstår.

För barn och ungdomar som tar med sig ”Rinkebysvenska” vidare i livet hamnar de i ett språkligt och kulturellt ingenmansland och vakuum som fylls med annat och andra värderingar. De blir inte förstådda av sina föräldrar eller far- respektive morföräldrar, de blir inte heller förstådda av det svenska samhället. De förstår vare sig den klan de lämnar eller omvärlden. De hamnar helt utanför och riskerar då att utveckla sina egna tolkningar av än det ena, än det andra. Detta förstärks med att det varje år lämnar 6 000 elever grundskolan utan kompetens att gå in i gymnasieskolans yrkesprogram eller heller arbetsförmedlingens korta kurser. De är i praktiken analfabeter på alla språk. Och utanför den ordinarie arbetsmarknaden. 

En tidigare lärare i ett särskilt utsatt område sade till mig när jag jobbade med researchen för ”Efter Sverige”. Vi satt med Skolverkets statistik och tittade på siffran 6 000 elever, eller fem procent av varje årskull, som lämnar skolan utan några som helst relevanta kunskaper för att bli en del av samhället. Vi kan kalla henne för Annelie. Hon lade papprena på bordet, lutade sig fram, tittade mig stint i ögonen medans hon höll fingret på siffran 6 000 och sade:

-”Johan. 1984 ansåg Sverige att de mellan 200 och 400 som anslutit sig till organiserad motorcykel-relaterad brottslighet var ett akut samhällshot. De här 6 000 är årets rekryteringsbas för att fylla på inte bara motorcykelgängen. De bildar även andra. Denna grupp ökar med 6 000 varje år. Ingen pratar om den bomb dessa är. En bomb som helt enkelt måste desarmeras. Varje år”.

Det är ur dessa som inte bara organiserade kriminella rekryteras. Det är även här den andra, tredje och fjärde generationens svenska hederskultur utvecklas. En hederskultur som kryddas med förvirrade teologiska resonemang då dessa, om de nu genomgår en religiös radikalisering, blandar enstaka suror eller verser med vad de tror gör dom till bättre troende. Inte sällan kan de bara recitera enstaka suror ur Koranen om det är den religiösa skrift de hämtar sina vanföreställningar ur. Vanföreställningar som vare sig är wahhabistiska eller salafistiska. De utvecklas till något eget extremradikalt. De vill vara bättre än något de inte vet vad det är.

Wannabeister.

Och med detta följer en skruvad syn på våld, förtryck, kvinnor och sexualitet. Ett direkt, och akut, hot är dessa 6 000 unga vuxna som varje år ramlar ur systemen. Och är det något som vid sidan av repressiv lagstiftning mot hederskultur kan hjälpa till att bryta tankemönster och kultur är det att ge denna nästa generations förtryckare en bildning som tar dem in i samhället. 

Här kan folkhögskolorna tjäna som en effektiv och väl beprövad plattform. Att fånga upp dessa 6 000.  Men det kommer krävas väsentligt mycket mer. Alternativkostnaden för att inte säkerställa dessa svenskfödda, andra eller tredjegenerationsmigranter, som har ett svenskt medborgaskap men saknar ett svenskt språk och ett skriftspråk, är för hög för att helt negligera.

Vägen framåt

På Moderaternas och Timbros axlar vilar nu ett tungt ansvar att ta den utmaning som ligger framför Sverige. Än så länge är det ingen som har gjort anspråk på problemformuleringsinitiativet annat än Socialdemomkrater för Tro och Solidaritet och det hastar. För även om frågan är bredare än att bara omfatta ett slöjförbud i skolan så är tid ingenting som det finns ett överskott av. Hotet från hederkulturen kan inte vänta någon längre tid att börja bekämpas.

Istället för att låta denna debatt föras av män, både Hamid Zafar och Eli Göndör är män såvitt känt, kan den med viss fördel istället i första hand ledas av de som verkligen vet vad hedersförtryck är och vilka uttryck det tar. 

Kvinnorna som brutit sig loss. Som alla de har gemensamt att de dels rasistanklagats av företrädare och medlemmar i Tro och Solidariet samt drabbats av män som försökt förminska dem, misstänkliggöra dem och relativisera dem i den religiös-politiska debatten. Attacker mot dem som bara där ger dessa kvinnor en form av legitimitet och upprättelse idag. Dessa kvinnor visar sig haft rätt. Deras kritiker haft fel. Kvinnor som till exempel

  • Hanna Gadban
  • Soheila Fors
  • Sara Mohammad
  • Amineh Kakabaveh
  • Nalin Pekgul
  • Maria Hind Alias
  • Galaxia Wallin
  • Sakine Madon
  • Nyamko Sabuni

För att ge ett axplock av experter att plocka ur.

Sedan är en relevant fråga vems agenda alla dessa, framför allt män, har som strukturerat och konsekvent försökt tränga ut dessa kvinnor från debatt och problemforumuleringsinitiativ. Vad deras belöning är eller blir. Priset för att vara en apologet och relativist. Belöningen för att vara tolerant inför intolerans.

Ett förbud mot alla religiösa symboler och yttringar i grundskolan, vilket jag förespråkar, är bara ett av flera steg. Ett förbud är lätt att motivera. Skolan skall vara en plats för nyfikenhet och bildningsideal, inte en tummelplats för religiösa symboler, raster och mission. Ett förbud innebär att alla blir lika kränkta. Som det skall vara i en sekulär stat. Religionen är en enskild ensak.

För att få det att fungera som helhet måste Sverige dock arbeta snabbt med ett bredare anslag. För i sommar kommer ytterligare minderåriga flickor giftas bort och viras in i tygsjok för resten av livet när deras svenska klasskamrater kan njuta av bad, sol och sommarlov och den första sommarförälskelsen.

För dessa barn hjälper inga mer eller mindre verkliga slöjförbud i svenska skolor längre. Deras frihet kommer bli historia.

Men nästa sommar kanske Sverige – det land deras medsystrar förväntar sig skydd av – kommer kunna skydda dem något lite bättre. Eller som lägsta nivå: Göra deras röster hörda.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se